Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munch, 1. Peter Andreas - Munch, 2. Andreas - Munch, 3. Edvard - Munch, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
Munch
356
härmed utgav han en mängd grundläggande
spe-cialavh. och många norröna texter. Även för
Norges topografiska utforskande fick han
banbrytande betydelse, och han var en framstående
kartograf. Hans huvudverk är ”Det norske folks
his-torie” (8 bd, 1852—63; omfattande endast tiden
till Kalmarunionens
upprättande, 1397), en
verklig gruva för den
senare forskningen.
Arbetet saknar dock
fast komposition, i det
att bl. a. berättelsens
gång avbrytes av
utvikningar och
specialundersökningar. M.
rekonstruerade Norges
forntid och bragte för
första gången
kronologisk ordning och
sammanhang i den.
Verkets nationella
be
tydelse är kanske ännu större än dess
vetenskapliga. För studier i Vatikanens arkiv vistades M.
1858—61 i Rom, kom därefter hem och
konstituerades som riksarkivarie.
2) Andreas M., den föreg:s kusin, skald
(1811—84). Han studerade juridik men ägnade
sig snart helt åt litterära sysselsättningar. Han
slöt sig under de litterära brytningarna till
Wel-haven-Schweigaards krets. Vid
Christiania-thea-ters invigning 4 okt. 1837 uppfördes M:s drama
”Kong Sverres ungdom”, vilket framkallade den
hetsiga ”Campbeller-fejden” mellan de två
riktningarna. 1841—46 var M. red. för kretsens
tidningsorgan Den Constitutionelle. Efter resor på
kontinenten utgav han ”Digte, gamle og nye”
(1848), ”Billeder fra Nord og Syd” (s. å.) och
”Nye digte” (1850). Hustruns död 1850
föranledde hans mest populära diktsamling, ”Sorg og
tröst” (1852). Senare försökte sig M. som
dramatiker, lyckligast med den historiska enaktaren
”En aften paa Giske” (1855). 1860 fick han
titeln docent och 1866 professor, men som diktare
fördunklades han nu av den yngre generationen.
3) Edvard M., brorson till M. 1), målare
och grafiker (1863—1944). I M:s äldsta
målningar märker man påverkan av Christian Krohg,
som en kort tid 1882 handledde M. i teckning.
Men den socialt betonade, analyserande
naturalismen, som Krohg, Heyerdahl o. a. företrädde,
tillfredsställde icke den egocentriskt inriktade, för
det spekulativa och djupast mänskliga starkt
kännande M. Han målade ”Sjukt barn I” (1885—
86) och ”Vår” (1889; båda i Nasjonalgalleriet,
Oslo), vilkas subjektiva uttryckssätt väckte stark
opposition. Innehållets gripande stämning var här
förmer än den yttre formen, som i syntetisk
knapphet tvangs att framhäva det intensivt kända.
M:s färgskala var också något nytt. Omkr. 1890
skapade M. i böljande linjestil lidelsefulla
färgvisioner av själsliga lidanden och dramatiskt
laddade fantasier, och nu tillkommo ”Kyss”,
”Ja-lousie”, ”Ångest” m. fl. dukar för ”Livsfrisen”
(de första utkasten till denna äro från 1888—89),
den märkliga målningssvit, som M. arbetade på
under många år. I ett porträtt av Hans Jæger
(1889; Nasjonalgalleriet) ger den realistiska
formen uttryck åt 1800-talsbohemens trötta
pessimism, men i M:s självporträtt 1895 (i
Nasjonalgalleriet) är stilen förandligad och symboliskt
talande. M. flyttade i början av 1890-talet till
Berlin, där han i
kretsen av Przybyszewski,
Strindberg,
Drach-mann, Obstfelder m. fl.
blev förstådd och
uppskattad. Men hans på
inbjudan av
Künstler-verein anordnade
utställning i Berlin 1892
mottogs med ovilj a
av flertalet. Detta
medförde
konstnärsförbundets sprängning.
I kontakt med den
litterära
symbolismen och P. Gauguins
primitiva stil utförde M. ”Pubertet” (1894),
”Döden i sjukrummet” (1894—95), ”Flickorna
på bron” (1900—01; samtliga i Nasjonalgalleriet)
m. fl. mästerverk. Samtidigt utbildade M. en
starkt personlig grafisk stil, och i radering,
träsnitt och litografi utförde han dels porträtt av
vännerna i Berlin, dels omdiktningar av
”Livs-frisens” sällsamma motiv. Hans motvilja mot
naturalismen i konsten slog över i sensualism.
Omkr. 1909—10 blev M:s stil mera
expressionis-tisk-monumental; självbetraktandet har delvis
lämnat rum för ett intresse, som är vaket för
de stora allmänna problemen. Oslouniversitetets
aulabilder (fullb. 1916) äro storslagna bevis på
M:s fördjupning och vidgade perspektiv. Senare
stafflimålningar behandla gamla ämnen i
kraftigare maner och ljusare kolorit (t. ex. ”Bohemens
bröllop”, 1925—26). Biands M:s sista målningar
märkes självporträttet ”Mellom klokken og
sengen” (1940), där den gamle ”enslingen på Sköyen”
tycks stå och vänta döden, manligt rak och lugn.
Därmed avslutas raden av ofta monumentala
hel-figursporträtt i ett sällsynt omfattande och
betydelsefullt livsverk. Alla i M:s dödsbo befintliga
målningar, skisser, repliker och grafiska blad, en
väldig samling, tillhöra nu genom testamente
Oslo stad (Oslo kommunes kunstsamlinger). Det
planerade Munch-museet, förestått av J. H.
Langaard, verkar redan genom utställningar och
skrifter; skriftserien inleddes med M:s brev i
urval av systern Inger Munch 1949. — Litt.: Större
monogr. av J. Thiis (1933; sv. övers. 1944, ny
uppl. 1946) och Pola Gauguin (1933; sv. övers.
1947), mindre skildringar av R. Stenersen (1944),
J. P. Hodin (1948) och F. B. Deknatel (1950);
P. Gauguin, ”Grafikeren E. M.” (1946); O.
Sar-vig, ”E. M:s grafik” (1948); S. Willoch, ”E.
M:s raderinger” (praktverk, 1950).
Munch [mojjcl. Peter Rochcgunc, dansk
historiker och politiker (187c—1918), fil. dr 1900.
M. blev det radikala partiets ledande man. I
Det ny Aarhundrede, en tidskr., som han utgav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
