Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marmont, Auguste Frédéric Louis Viesse de - Marmontel, François - Marmor - Marmorbenssjuka, Albers-Schönbergs sjukdom - Marmorbruket - Marmorera - Marmstedt, Lorens - Marne (flod)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Marmontel—Mame
592
vilket huvudstaden överlämnades åt fienden. Han
övergav därefter Napoleon och utnämndes av
Ludvig XVIII till pär. 1830 anförde M.
trupperna i Paris och bekämpade julirevolutionen,
varefter han följde Karl X i landsflykt. Han
utgav bl. a. memoarer (9 bd, 1856—57), vilka
äga stadgat anseende för opålitlighet.
Marmontel [marmåtä’1], Jean F r a n g o i s,
fransk författare (1723—99). Under Voltaires
beskydd vann han fotfäste i de encyklopedistiska
salongerna. 1763 blev han invald i Franska akad.
och 1783 dess ständige sekr. Han var intim vän
med svenske ministern Creutz och korresponderade
i litterära frågor med flera krönta huvuden, bl. a.
Gustav III. — Efter ett par misslyckade försök
i tragedien vann M. stadgat rykte med sina
”Contes moraux” till ”dygdens” lov (2 dir, 1756
—61; sv. övers, i urval 1765), och detta befästes
genom hans politiserande romaner i Fénelons
stil, ”Bélisaire” (1767; sv. övers. 1768) och ”Les
incas” (1777; sv. övers. 1795—96), i vilka han
försvarade toleransen och angrep fanatismen.
Den senare gav stoff till Adlerbeths ”Cora och
Alonzo”. M. författade även operatexter, som
gjorde lycka. Som litterär smakdomare med
tydlig dragning åt förromantiska idéer framträdde
M. i sin ”Poétique francaise” (2 bd, 1763); stort
inflytande utövade hans artiklar i Encyklopedien,
samlade under titeln ”Elements de littérature”
(6 bd, 1787). Numera läsas av M:s skrifter endast
hans ”Mémoires” (1805). I Sverige ha hans
skrifter spelat en mycket stor roll. — Litt.: S.
Lenel, ”M.” (1902).
Marmor (av grek, ma’r mar os, glänsande sten).
1) (Petrogr.) Dets. som kristallinisk
kalksten, se Kalksten. — 2) (Tekn.) I
Sverige brukas beteckningen m. rätteligen blott om
sådana (rena el. orena) kristalliniska kalkstenar
och dolomiter (ibland kallade d o 1 o m i t m
armor), som lätt antaga vacker polityr och även
f. ö. äro av sådan fysikalisk beskaffenhet, att de
med fördel äro användbara inom arkitekturen och
skulpturen. Särskilt i utlandet nyttjas
beteckningen m. dock sedan gammalt ofta i dagligt tal el.
som handelsbenämning även för täta kalkstenar.
Sverige är ganska rikt på egentlig m. av
växlande färg. Främst må nämnas den vackert
gröna el. gulgröna kolmårdsmarmorn,
som brutits sedan omkr. 1668 vid Marmorbruket
på Kolmården och vars färg betingas av
inblandad serpentin. En alldeles vit dolomit-m. brytes
vid Ekeberg i Närke; den har använts för
Dramatiska teaterns byggnad i Stockholm. Av andra
fyndorter må nämnas Vattholma i Uppland,
Gi-stad i Östergötland samt ön Oaxen i
Mörköfjär-den i Södermanland, där m. i stor skala brytes
för kalkbränning och tekniska ändamål. Samtliga
dessa marmorarter höra till urkalkstenarna. G o
t-landsmarmorn, en på Gotland
förekommande röd el. rödbrun, kristalliniskt kornig, på
enkriniter rik kalksten, är däremot av silurisk
ålder och ometamorfoserad.
Det viktigaste produktionsområdet för m. i
nyare tid är det i trakterna kring Carrara i
Italien (se bild vid Carrara). Den värdefullaste
av de marmorarter, som erhållas där, är den
för sin skönhet berömda statuario el.
statymarmor n, en snövit, skimrande,
jämnkornig och jämnhård, finkristallinisk,
ganska starkt genomlysande m., som
förekommer som underordnade inlagringar (5 °/o av
hela produktionen) i ljusare el. mörkare färgad
m., o r d i n a r i o, varav en svagt blåvit varietet
med blågrå ådror kallas bianco chiaro och
en blågrå b a r d i g 1 i o. I praktiken är det väl
i regel endast den nämnda statymarmorn, som går
under benämningen carraramarmor. Under
senare århundraden har denna varit den för
skulpturverk mest uppskattade och nyttjade.
Under antiken var det Grekland, som var den
viktigaste marmorproducenten. Den mest berömda
antika statymarmorn var kanske den från ön
Paros bland Kykladerna, varifrån en starkt
Ijus-genomsläppande, snövit m. (p a r i s k m.), ofta
med blåaktig anstrykning, erhölls. Andra ställen,
varifrån greker och romare hämtade sin m., voro
Pentelikon (p e n t e 1 i s k m.), n. ö. om Aten, och
ön Naxos. Från Karystos på ön Eubea erhölls
cipollin (cipollino antico; beteckningen
cipollin har sedermera överflyttats även på
likartad m. från andra ställen), en med glimmerrika
ränder försedd m., vars utseende påminde om
skalen hos en lök, och Numidien i Afrika
lämnade den gula g i a 11 o antico.
Marmorbenssjuka, osteopetrösis, ostitis
con-densans, A 1 b e r s-S chönbergs sjukdom,
en egenartad, sällsynt, ärftlig sjukdom, vid
vilken märgrum och kanaler i kroppens ben mer el.
mindre försvinna och ersättas av marmorhårt
ben. Genom att märgrummen försvinna uppstår
ofta svår, för behandling föga tillgänglig
blodbrist. Någon terapi finns ej.
Marmorbruket, industriort i Krokeks sn
(Kolmårdens kommun) i Östergötland, vid
Brå-vikens n. strand. Nya marmorbruks-ab., bildat
1866 (90 arb.), äger här marmorbrott
(kolmårds-marmor) samt utför marmor- och
kalkstensarbe-ten; brytningen upptogs i slutet av 1600-talet.
Marmorèra, förse med en marmorliknande
(brokigt fläckig, ådrig, strimmig) färgbetäckning.
Marmstedt, Sigfrid Lorens, filmproducent,
teaterchef (f. 1908 29/io). Efter anställning i
faderns exportfirma övergick M. 1931 till
filmbranschen, först som regissör och
produktionsledare, sedan som producent. I hans dåv.
produktion märkas sådana intressanta verk som
”Kanske en diktare” och ”Kungen kommer”, båda
med Gösta Ekman. Sedan 1938 är han chef för
det av honom grundade ab. Terrafilm, som under
senare år svarat för ett stort antal av svensk
films topprodukter. Efter att sporadiskt ha
verkat som teaterproducent, bl. a. vid Skansens
friluftsteater sedan 1945, blev M. 1950 chef för
den av honom grundade Intima teatern i
Stockholm. Sedan 1946 är M. preses i Svenska
filmsamfundet. — G. 1950 m. premiärdansösen Ellen
Rasch.
Mame [marn], flod i n. Frankrike, biflod till
Seine, 525 km lång, upprinner 381 m ö. h. på
Langresplatån i departementet Haute-marne, fly-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
