Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Cell
568
Fig. 8. Schema över växtcell i tre
utvecklingsstadier. A ung växtcell, B äldre
växtcell med vakuoler, C med stort saftrum och
väggplasma.
en tunn beläggning längs cellväggens insida och
stundom trådar el. bredare balkar, som
genomkorsa saftrummet. Cytoplasman är avgränsad
från cellsaften genom ett hudlager (t o n
o-plast), som är uppbyggt av fettartade ämnen
(lipoider) och bildar en semipermeabel membran.
Ofta kan iakttagas en egenrörelse,
plasmaströmning, hos cytoplasman. En tydlig
cellkärna (jfr ovan sp. 562) finnes i alla c. utom
hos bakterier och blågröna alger, hos vilka man
dock anser, att en central del av cytoplasman
innehåller de för cellkärnan utmärkande
beståndsdelarna (kromatin). Formen av cellkärnan rättar
sig något efter c:s form. Den är i regel sfärisk
el. elliptisk men kan vara långsträckt till
trådfor-mig. Centralkroppar uppträda hos
växterna med säkerhet endast hos bålväxter och mossor.
I cytoplasman förekomma hos flertalet c.
kroppar av tätare konsistens, p 1 a s t i d e r
(kromato-forer). De äga en viss grad av självständighet,
föröka sig genom delning och utmärkas av att
de innehålla vissa färgämnen samt ur socker
kunna bilda stärkelse. De äro till stor del
uppbyggda av lipoider och ombesörja vissa delar
av ämnesomsättningen, som framför allt skilja
växterna från djuren. Plastider saknas endast hos
bakterier och svampar. De uppträda i flera
former. Kloroplaster (klorofyllkroppar), som
innehålla klorofyll jämte karotinoider, äro
gröna el. hos alger bruna, röda—blå, i regel små
rundade kroppar men ha hos alger även andra
former, ss. rektangulära plattor, stjärnlika
skivor el. spiralband. I dem försiggår
assimilationen av kolsyra, och de innehålla ofta
stärkelsekorn el. olj edroppar. Kromoplaster
sakna till skillnad från kloroplasterna klorofyll
men innehålla karotinoider och äro därför gula
till röda (morot, tomat, nypon m. fl. gula till
röda frukter och blommor). Leukoplaster
sakna färgämnen men ha förmåga att ur socker
bilda stärkelse, som uppträder som korn inuti
plastiden; sådana kallas stundom a m y 1 o p 1 a
s-ter (stärkelsebildare). Chondriosomer
(mitokondrier) likna små, färglösa plastider;
deras uppgift är okänd, men de förmodas
medverka vid ämnesomsättningen.
C :s form bestämmes av cellväggens (se
d. o.) form. C. kunna vara kubiska, sfäriska,
stavformiga, trådlika el. förgrenade på olika
sätt. Även i sammanhängande vävnader finnas
mellan c. oftast luftfyllda mellanrum, i n t e
r-c e 11 u 1 a r e r. Synbar cellvägg saknas hos
bakterier och blågröna alger. Helt nakna c.
förekomma hos slemsvampar och i vissa fall hos
högre växter, ss. äggceller. Levande c. ha i
utvuxet tillstånd fungerande protoplast med
cellkärna, döda c. sakna sådan. Cellrummet kan då
vara fyllt av vatten, luft el. avfallsprodukter
och cellen dock fylla viktiga funktioner genom
egenskaper hos cellväggen. C. stå i förbindelse
med varandra genom ytterst fina
cytoplasma-strängar, plasmodesmer, genom cellväggen
el. genom grövre porer. De nakna c. hos
slemsvampar sammansmälta till formlösa massor,
plasmodier, där de enskilda c:s individualitet
försvunnit. Bakterier, lägre alger och svampar
äro encelliga el. f 1 e r c e 11 i g a, uppbyggda
av likartade celler. Löst förenade kolonier av
c. kallas c ö n o b i e r (coenobier); de förekomma
hos alger. H y f e r äro smala, långsträckta, enkla
el. förgrenade c., som bygga upp svampar. I
viss mån hos högre alger, hos mossor och
framför allt hos kärlväxter är växtkroppen
uppbyggd av ett stort antal c. med olika byggnad
och funktioner. Cellvävnaderna kunna indelas i
huvudtyperna meristem, som sörjer för c:s
fortplantning, parenkym, som tjänar
ämnesomsättningen, sklerenkym och
kollen-k y m, som ge växterna mekanisk fasthet, 1 e
d-ningsvävnad, som ombesörj er
ämnestrans-port, och korkceller, som isolera och skydda
växten. Sammansmältning av c., c e 11 f u s i
o-n e r, genom upplösning av cellväggar
förekommer ofta, även hos högre växter vid utbildning
av kärl, silrör m. m.
Historik. Växtcellen upptäcktes 1665 av
engelsmannen Robert Hooke. Med mikroskopets
hjälp iakttog han i kork och andra
växtväv-nader små, av väggar omslutna blåsor, som han
kallade ”celler”. Först i början på 1800-talet
började emellertid ett mer fruktbringande
studium av cellen. Jämte cellväggen studerades även
cellinnehållet, som 1846 av H. v. Mohl
benämndes ”protoplasma”. Cellkärnan upptäcktes 1831
av R. Brown; och 1832 iakttog B. C. Dumortier
celldelningen. Man började nu också inse, att
ej blott växterna utan också djuren voro
uppbyggda av c. Detta blev dock först fastställt
av Schwann 1839. Han beskrev emellertid
djurcellen i likhet med växtcellen som ett av en
hinna begränsat rum, en blåsa, inneslutande en
cellkärna. 1855 kunde Virchow formulera satsen:
Varje cell uppstår ur en annan cell (”Omnis
cellula e cellula”). Först betydligt senare
(Stras-burger 1879, Flemming 1882) blev det definitivt
klargjort, att även kärnan är en kontinuerlig
bildning; varje kärna uppstår ur en annan kärna.
Därmed var grundvalen för den moderna
cellforskningen lagd.
2) Inom fångvården: förvaringsrum för fånge.
C. har en golvyta av 6 å 7 m2 och skall vara
försedd med hopfällbar säng, som om dagen
an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
