Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carlson, 1. Fredrik (statsman) - Carlson, 2. Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
Carlson
450
visning, blev vändpunkten i hans utveckling som
historiker, i det han invigdes i den då nya
forskningsmetoden med dess källstudium och
källkritik. C. blev 1835 docent i allmän historia
och var 1837—46 lärare för prinsarna Carl,
Gustaf och Oskar. 1844 utnämndes han till
adjunkt i historia och statistik vid Uppsala
universitet och företog 1846 en resa till England,
varunder hans politiska åskådning påverkades i
liberal riktning. Efter hemkomsten förordnades
C. att som e. o. prof, uppehålla professuren i
historia, sedan Geijer hösten 1846 flyttat till
Stockholm, och 1849 blev han dennes efterträdare.
Under de sex sista ståndsriksdagarna var C.
led. av prästeståndet (1850—63 som
representant för Uppsala universitet, 1865—66 för
Vetenskapsakademien). Han var 1858 ordf, i
kommittén för granskning av
den 1856 utfärdade
läroverksstadgan. 1
aug. 1863 kallades han
till statsråd och chef
för
Ecklesiastikdepartementet i De Geers
första ministär. Han
avgick samtidigt med
De Geer 3 juni 1870
men var åter
ecklesiastikminister i dennes
andra ministär 1875—
78. 1873—87 var C.
led. av F. K. I F. K:s
förhandlingar tog han
livlig del och lät dödssjuk bära sig upp i
kammaren till den viktiga voteringen om
spannmålstullarna 2 mars 1887, varvid han röstade med
frihandelsvännerna. Ett par veckor därefter avled
han i Stockholm. — En mängd vetenskapliga
utmärkelser kom C. till del; bl. a. var han led. av
Svenska akad. (1859, efter C. A. Agardh). Han
blev 1879 teol. hedersdoktor i Köpenhamn.
Som riksdagsman utmärkte sig C. för
utomordentlig arbetsamhet. Främst märkes hans
verksamhet inom statsutskottet. Han var en utmärkt
och fruktad debattör. Berömt är hans
framgångsrika försvar 1862 och 1865 för De Geers
representationsreform. Han var en varm
unions-vän och trodde, att tillmötesgående av de norska
fordringarna bäst främjade föreningens syfte.
Han verkade för vidgad religionsfrihet, t. ex.
för upphävande av förbudet mot konventiklar,
och ökande av församlingarnas inflytande vid
prästval. I grundskatte- och härordningsfrågorna
ombesörjde C. redaktionen av 1873 års bekanta
”kompromiss”, och han inlade stor förtjänst om
tillkomsten av 1885 års riksdagsbeslut om en
förbättrad värnpliktslag i sammanhang med en
partiell avskrivning av grundskatterna. Framför
allt satte C. som sitt mål undervisningsväsendets
förbättring och bildningens höjande. Vid
riksdagen 1856—58 väckte han förslag om
förbättrad pensionering för lärarna vid
elementarläroverken. Hans arbete som ordf, i 1858 års
läroverkskommitté satte frukt dels i 1859 års stadga
för elementarläroverken, dels i den 1862
utfär
dade stadgan om avgångsexamen, genom vilken
studentexamen vid universiteten ersattes med en
mogenhetsprövning vid läroverken under kontroll
av censorer. Som statsråd gav C. riktlinjer för
tillämpningen av 1859 års stadga. Bl. a.
vidgades klasslärarsystemet (1865), provår för
kompetens till lärarbefattningar infördes s. å., och
slutligen kontrasignerade C. en ny
läroverks-stadga (1 nov. 1878), där större utrymme gavs
åt de reala ämnena (upprättandet av
självständiga realläroverk). Åtgärder vidtogos för att
höja lärarnas löner och för dem inrätta en
änke-och pupillkassa (1865). För universiteten gåvos
nya stadgar. Vetenskapliga seminarier infördes,
och adjunkterna ersattes med extraordinarie
professorsbefattningar och stipendierade docenturer
(1877). Vid riksdagen 1856—58 hade han
betydande del i de viktiga besluten om inrättande
av småskolor och högre folkskolor. Som
statsråd genomförde han bl. a. en ny organisation
av folkskollärarseminarierna,
folkskolinspektio-nens vidgande och fördjupande, förbättring av
lärarlönerna m. m. Därjämte moderniserades
den högre tekniska undervisningen samt
blind-och dövstumskolorna. C. var en mästare i
konsten att begagna omständigheterna och i att
övertyga el. övertala.
Icke minst som hävdatecknare vann C.
ryktbarhet. De tre Karlarnas historia utgjorde hans
arbetsfält. En sammanhängande skildring av
Sveriges öden fr. o. m. Karl X Gustavs
tron-bestigning t. o. m. freden i Altranstädt 1706
lämnade han i ”Sveriges historia under
konung-arne af pfalziska huset” (7 dir, 1855—85). C:s
stora arbete, en värdig fortsättning av Geijers
oavslutade ”Svenska folkets historia”, skiljer sig
från denna genom C:s mindre spekulativa
läggning och rent politiska åskådningssätt. Det
stöder sig på forskningar i svenska och utländska
arkiv och utmärker sig för vid historisk
överblick, konstnärlig komposition och klar,
stundom dramatisk, någon gång lätt retorisk stil.
Särskilt torde förtjäna framhållas skildringarna
av Karl X Gustavs regering och 1680-talets
välvningar. Däremot har C:s Karl
XII:s-uppfattning mött en stark opposition, som i konungens
krigföring och politik finner mera sammanhang
och klokt övervägande, än C. ville medgiva.
2) Carl Fredrik Ernst C., den föreg:s son,
historiker, skolman (1854—1909). Han blev 1877
fil. dr och 1880 docent i historia i Uppsala samt
1883 lektor i historia, geografi och modersmålet
vid Högre realläroverket i Göteborg. 1890—93
var han prof, i historia och statskunskap vid
Göteborgs högskola. 1897—1905 var han, som
i politiken vanligen slöt sig till frisinnade
partier, led. av A. K. för Göteborgs stad. C. var
en flitig och framgångsrik motionär.
Upptagande tanken i S. Boèthius’ läroverksmotion av
1896, motionerade han 1899 om skrivelse till
omorganisation av de allmänna läroverken i den
riktning, att 9-årskursen delades i ett högre och
ett lägre stadium samt att det lägre finge en
avslutningsklass med en särskild avgångsexamen
(”realskoleexamen”). C. insattes i den med anled-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
