Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Irland. 2. Irländska fristaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har uteslutande rätt att bevilja anslag, men senaten
kan göra föreställningar i penningfrågor. Andra
lagförslag fordra båda husens samtycke för att bli
lagar, men om senaten icke antar ett lagförslag
inom 270 dagar, sedan det först sändts dit af
deputeradekammaren, förklaras det för godtaget af
båda husen i den form, hvari det senast antagits af
Dail Eireann. Gemensamt sammanträde kan på senatens
förslag hållas för att debattera, men icke votera
om alla lagförslag utom de finansiella. Kronans
representant kan vägra eller uppskjuta konungens
samtycke till hvarje lagförslag, under förutsättning,
att därvid samma praxis tillämpas som i Dominion
of Canada. Folkomröstning kan ega rum på begäran af
minst 3/5 af senatens medlemmar eller minst 1/20 af
väljarkåren, dock ej i fråga om finansiella eller
vissa andra särskildt angifna lagförslag. Ändringar i
författningen kunna endast ske, sedan de hänskjutits
till folkomröstning och därvid erhållit anslutning
af en majoritet af väljarkåren eller af 2/3 af de i
folkomröstningen deltagande. För landets deltagande
i utländskt krig fordras representationens samtycke
utom i händelse af fientligt infall. Representanterna
skola aflägga ed på författningen och trohetsed till
konungen enligt i författningen fastställdt formulär
(jfr sp. 683–684). Rösträtt till Dail Eireann
(och vid referendum) tillkommer alla medborgare,
män och kvinnor, som fyllt 21 år, och till senaten
alla, som fyllt 30 år. Valbar till Dail Eireann är
hvarje medborgare som fyllt 21 år, valsättet är
proportionellt, och de deputerades antal, som är
grundadt på folkmängdens storlek, är f. n. (1924)
153. Hvarje 1922 bestående universitet väljer
3 deputerade. Allmänna val hållas samma dag i
hela landet, och kammarens normala lifslängd är 4
år. Senaten består af 60 medl., minst 35 år gamla och
valbara till deputeradekammaren; de skola tillika
"ha gjort nationen heder genom gagnerik offentlig
tjänst" eller "genom särskilda kvalifikationer
företräda betydelsefulla sidor af nationens
lif". Senatens normala lifslängd är 12 år, och den
förnyas med 1/4 hvart tredje år bland personer,
som uppförts på förslag af båda kamrarna. Alla val
ske proportionellt. Landets första senat består
af 30 af Dail Eireann valda och 30 af presidenten i
verkställande rådet utnämnda medl., af hvilka 15 sitta
för 12 och 15 för 6 år. Verkställande makten innehas
af ett råd om högst 7 och minst 5 ministrar, alla
tillhörande Dail Eireann och ansvariga inför denna;
af rådets medl. är en president, en vicepresident
i rådet och en finansminister. Presidenten väljes
af Dail Eireann och väljer själf vicepresident
samt öfriga rådsmedlemmar, hvilkas val dock måste
godkännas af Dail Eireann. Rådets medlemmar
afgå, när de ej längre ha stöd hos en majoritet
inom Dail Eireann. Ministrarna äro högst 12,
rådsmedlemmarna inbegripna. Öfriga ministrar utnämnas
af Dail Eireann för dess mandatperiod och kunna
dessförinnan endast på vissa uppgifna och af en
kommitté pröfvade skäl aflägsnas. Alla ministrarna
ha yttranderätt i senaten. Kronans representant är
generalguvernören för Irländska fristaten. Litt.:
S. J. Brown, "A guide to books on Ireland" (1920),
och D. Figgis, "The irish constitution" (1922).
E. A-t.
Historia (efter 1909). Sedan parlamentsvalen 1910
gjort det irländska nationalistpartiet till tungan
på vågen i underhuset, dröjde det ej länge, innan
ministären Asquith (1912) framlade en home-rule-bill
(om dess innehåll se Storbritannien, sp. 201–202). Den
antogs två sessioner i rad af underhuset, men
förkastades bägge gångerna i öfverhuset (jan. och
juli 1913). Enligt 1910 års författningsändring
skulle dess antagande af underhuset i nästa session
göra den till lag utan öfverhusets medverkan,
och inför denna utsikt tog partistriden i Ulster
formen af förberedelser för inbördeskrig (Ulsters
covenant 28 sept. 1912 om motstånd med alla medel,
upprättandet af en provisorisk regering i Ulster
med sir Edward Carson som ordförande i sept. 1913,
insamling af en "krigsfond", organisering af en
frivillig Ulsterarmé – Ulster volunteers – och
hemlig vapenimport i stor utsträckning; se vidare
Storbritannien, sp. 202–203). Ulsters lagtrotsande
exempel följdes småningom i motsatta lägret. I
samband med en häftig transportarbetarstrejk i
Dublin (aug. 1913–jan. 1914) organiserades där af
strejkledaren J. Larkin och kapten J. R. White en
väpnad kår (citizen army), och i nov. 1913 beslöto
några nationalistiska ytterlighetsgrupper att
som motvikt mot Ulsters frivilliga armé uppsätta
en frivillig kår (National volunteers). Rörelsens
synlige ledare var professor John (Eoin) MacNeill,
en bland de tongifvande i den kulturellt nationella
föreningen Gaelic league (se d. o. Suppl.) och
intimt förbunden med den af A. Griffith (se
d. o. Suppl.) organiserade sinn-feinrörelsen (se
Sinn Fein, äfven i Suppl.). Sinn Feins ledare
förhärligade I:s tillstånd före engelska eröfringen
och drömde om att med "passivt motstånd" efter
mönstret af Deáks taktik i Ungern bringa England att
tröttna på unionen, hvarjämte I. skulle genomsyras med
gammal gaelisk kultur och genom energiskt ekonomiskt
uppryckningsarbete äfven på detta område frigöras
från beroende af utlandet. Denna rörelse var åren
1913–14 ännu endast föga utbredd, mest i ungdomliga
intelligenskretsar (den räknade 115 lokalföreningar
och omkr. 2,000 organiserade anhängare 1908 och
hade sedan dess blott föga gått framåt), men de
följande årens förvecklingar förde dess ledare
fram i händelsernas förgrund. Ett af faran för
inbördeskrig framkalladt engelskt kompromissanbud
i mars 1914 gick ut på möjlighet för Ulsters 6
grefskap att för de första 6 åren utesluta sig
från den nya själfstyrelsen. Det afvisades, och
myteriansatser i lägret vid Curragh visade, att
arméns officerare ej voro att påräkna, om Ulster
skulle tvingas in under själfstyrelselagen (jfr
Storbritannien, sp. 202). I juli 1914 misslyckades
nya parlamentariska kompromissförsök vid en af
konungen inkallad partiledarkonferens. Ulsterarmén
uppgick till minst 80,000 man, National volunteers
till omkr. 150,000 (dock rätt klent beväpnade),
den olagliga vapenimporten bedrefs på ömse håll
allt djärfvare, och i slutet af juli beräknades
inemot 250,000 man stå väpnade att deltaga i den
inbördesfejd, hvartill den ånyo af underhuset (25 maj)
antagna home-rule-billens ikraftträdande befarades
skola ge signalen.
Världskrigets utbrott (aug.) förändrade i ett slag
situationen. Nationalistledaren J. Redmond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
