Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åbo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlagda omkring det dåv. högkoret, och föreställer
sig de ursprungliga nio korfönstren, genom hvilka
ljuset rikligt, ehuru dämpadt, inströmmade, finner
man, att kyrkan egt en helt annan karaktär än nu.
Det vackra inre perspektiv, som framkallades
genom den af höga fönster belysta omgången,
framstår ännu mera genom rikedomen af arkitektoniska
detaljer, som verkningsfullt och klart, framträda.
Pelarna voro af tegel, åttkantiga med
framspringande gotiska stafvar. Den omständigheten, att de
lämnats utan bruksöfverdrag, tyder på, att teglets
vackra naturliga färg i det inre mångenstädes
framträdde, hvarigenom kyrkan oafsedt sina inre
målningar å hvalfribbor, kappor och väggar, altare,
helgonbilder och andra prydnader, framstod i
medeltida färgskrud och detaljrikedom. Sträfpelarna
i denna del af kyrkan hade en form, som sällan
förekommer. Den nedtill närmast sockeln
fyrkantiga planskärningen öfvergick vid fönsterbänkens
höjd till trekantig med gotiska profiler i hörnen.
Vid samma höjd smyckades pelarens främre yta af
en nischformig fördjupning. Emellan sträfpelarna
löpte en rik bandfris af formtegel rundt om koret
under fönsterfallets profil. Ofvanför denna profil
vidtog ett rutformadt mönster af mörkglaserade
tegel, hvilket utfyllde murytorna emellan
sträfpelare och korfönster. Dessa infattades af kraftiga
rika profiler i formtegel. De trekantiga ytor,
hvilka inramades af sträfpelare, fönsterhvalfbågar
och taklist, voro utfyllda af runda murnischer.
Läggas härtill de af gotiska stafverk djupt
inramade portalerna, hvaraf ett godt prof ännu finnes
i det s. k. Wallenstjernska grafkoret på södra sidan
midt emot sakristian, och de med blyglas infattade
fönstren, och påpekar man, att prof på ett gotiskt
masverk af kalksten påträffats i södra sidoskeppets
fasadmur invid tornet och att i det på vinden ännu
bevarade sydvästra hörnet af långhusets gafvelmur
en vacker omväxling åstadkommits därigenom, att
kvadersten af sepiabrun kalksten omväxlar i hvart
4:e skikt med svartglaserade tegel i hvartannat
uti den af röda tegel i munkförband uppförda
muren, så finner man af allt detta en stor mängd af
de karakteristiska former och uttrycksmedel, hvilka
tegelbyggnadskonsten under den gotiska perioden
använde i de nordtyska och baltiska länderna. På
bredden utvidgades templet genom nya sakristior
och flera kapelltillbyggnader, hvilka småningom
omslöto kyrkans långsidor. Främst bland dessa
må nämnas Helga-lekamens-kapellet på kyrkans
norra sida med en längd motsvarande två travéer
och ett djup något större än sidoskeppens bredd.
Helga-lekamens altare stiftades 1421 af den om
kyrkobyggnaden förtjänte biskopen M. O.
Tavast, hvars namn det ännu bär. Altaret egde på
sin tid 34 jordagods. Mot slutet af medeltiden
torde slutligen den oktogon, som nu bildar
kyrkans östra afslutning och i hvilken högaltaret
numera har sin plats, ha tillkommit. Sålunda funnos i
kyrkan vid medeltidens slut 18 kända altaren.
Genom kapellbyggnaderna beröfvades kyrkan
småningom en del af det ljus, som inströmmade genom
sidofönstren. Då sidoskeppens tak måste höjas i
samma mån, som kyrkans bredd ökades, blefvo icke
allenast sträfbågarna öfverbyggda, utan man var
därjämte nödsakad att yttermera höja hvalfven i
midtskeppet. Denna sista höjning af kyrkan
verkställdes 1466 under biskop Konrad Bitz, sedan
vådeld genom åskslag 1458 jämmerligen förstört
tak och inre. Midthvalfvet, som slogs från
högkoret till stora tornet, utfördes af en inhemsk
murmästare Petrus från Kimito. Kring kyrkan hade
redan under medeltiden anlagts en med
skottgluggar af gråsten och tegel uppförd ringmur,
hvilken under tidigare orostider måhända jämte
det massiva kyrktornet tjänade som försvarsverk.
Under tidernas lopp uppfördes i sammanhang med
muren byggnader för kyrkan eller densamma
närstående institutioners behof. I en större byggnad
mot n. ö. höll domkapitlet under katolska tiden
sina sessioner. I början af 1600-talet arbetade
katedralskolan i ett annat hus. Äfven gymnasiet
och slutligen den 1640 grundlagda akademien hade
här sitt första hemvist.
Under 1500-talet afstannade
byggnadsverksamheten nära nog h. o. h. och inskränkte sig till
nödvändiga reparationer. De rikedomar, som under
katolska tiden samlats af nitiska biskopar, hade
redan till stor del förstörts genom flera härjande
eldsvådor. Genom den af Gustaf Vasa verkställda
reduktionen och reformationens inverkan
beröfvades kyrkan slutligen större delen af sina förra
egodelar. 1509 plundrades den af danskarna, 1546,
1594 och 1600 härjades den af vådeld. Dessa
olyckor jämte annat hade gjort, att byggnaden
slutligen befann sig i ett så dåligt tillstånd, att
1630 klagades öfver, att kyrkans inre icke längre
var skyddadt ens för regn och snö. – Upprepade
eldsvådor förstörde visserligen kyrkan äfven under
1600-talet, men genom allmänna insamlingar med
konungens bifall samt gåfvor i olika form (icke
minst af Åbo borgare) kunde den af samtiden 1691
beskrifvas såsom varande "härligare än tillförne".
Sålunda företogs 1649 en större reparation jämte
flyttning af altaret in i det nordvästra högkoret. I
de efter reformationens införande till grafkor (de
förnämsta Tottska, Wallenstjernska, Stålhandskes,
Kijkska, Tavastska, Horn-, Kurck- eller Kankasska och
Gezeliusska) inredda helgonkapellen ersattes altarena
småningom af grafmonument, hvarjämte
vapensköldar och epitafier prydde koren. Utrymmet under
golfvet upptogs f. ö. nära nog h. o. h. af grafvar och
grafkamrar (1666–69 graflades där 145 personer).
Man anser sannolikt, att tornet vid slutet af
medeltiden af slutades med en hög hufvudspira,
omgifven af fyra åttkantiga hörntorn, hvaraf
rester ännu delvis äro synliga i den undre massiva
tornkroppens hörn nedanom de nuv. urtaflorna.
Äfven murgaflar vid hjälmens fot omtalas före 1681
års stora brand. Tornets grundplan och spår i
murverket hänvisa till en ännu äldre form med gaflar.
Sin medeltida karaktär förlorade tornspiran
troligen (om ej förr) efter 1681 års brand för att
öfvergå till en trappformigt afsmalnande spira.
Tornet brann åter 1738, och spiran erhöll vid den
1759 verkställda ombyggnaden en kupolartad
barockhuf med smärt genombruten spira och
balusterförsedd plattform ofvan kupolen. Denna
kvarstod ända till den stora branden 1827. Vid denna
brand förstördes domkyrkan så godt som h. o. h.
till det yttre och inre af elden. Endast murverket
kvarstod i det yttre, och kyrkans inre (såsom
grafstenar, grafmonument, predikstol, altarprydnad,
dopfunt, bänkar m. m.) var antingen uppbrändt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
