Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zedracholja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Zeirider-Zeisig
712
småningom i ekonomiskt bryderi och hade på 1840-
talet endast bostaden i behåll af egendomen. För
att försörja sin talrika familj grep han då på nytt
till pennan samt författade outtröttligt historiska ro-
maner och noveller, som mottogos med bifall. - Z:s
lyriska och lyrisk-episka smådikter bära delvis spår
af nyromantikens fallenhet för natursymbolik och
ega ej tillräckligt af konstnärligt värde för att
rädda sig undan glömskan. Emellertid vittna de
om friskhet i både känsla och fantasi. Hans poeti-
ska stil är ledig och okonstlad samt ofta glansfull,
versen klingande. Mest tilltalande är hans dikt-
krans af 21 Evangeliska romanser (1820 ff.), i
hvilka han ger uttryck åt sin fromma kristna tro.
Dessa romanser jämte cykeln Wasa-grafven i Upsala
domkyrka (1843; förklarande poem öfver Sandbergs
alfresco-målningar) och några fantastiska sångspel
(Estmötet, Riddar Tynne) återfinnas i hans "Sam-
lade skrifter" (I, 1861; det enda bd, som utgafs).
Åtskilliga af Z:s dikter ha tonsatts af Lindblad,
Nordblom m. fl. - Som historisk romanförfattare
hade Z. god hjälp af sitt säkra minne, sin fyndighet
och sin förmåga att förtälja lifligt samt sin förtro-
genhet med allmogens lynne och tänkesätt. Hans
brist på världskännedom röjer sig i karaktärsteck-
ningen, som lämnar icke så litet öfrigt att önska;
äfven det tidshistoriska är ytligt, delvis felaktigt,
men det är påtagligt, att Z. allvarligt sträfvade att
höja sig öfver förströelselitteraturen. I Två herrar
och en narr (1842; of v. till tyska 1844) är Linné
en af hufvudpersonerna. Kulturhistoriskt värde i
fråga om allmogeskildringarna eger romanen Carl
XI, Rabenius och hexeriprocessen (1845, 2:a uppl.
1886-87; tysk öfv. 1846), där ett rikligt bruk af
dialektsamtal är att framhålla. Drottning Kristina
tecknas i Vasa-ättlingarne i Rom (1846), Gustaf
IILs tid med lifliga färger i Seton (1847, 2:a uppl.
1887; ansedd för att vara Z:s bästa roman), Karl
XII:s död och tiden närmast därefter i De sam-
mansvurne, eller mord och kröning (1849; da. öfv.
1855). En påbörjad fortsättning af denna fullbor-
dades af H. Bjursten under titeln "öfverste Stobée"
(1854). Af hans Smärre berättelser för barn utgafs
en samling 1849. - Se Atterboms minnesteckning
i "Samlade skrifter", VI, 2 (1869) och J. Nyboms
grafsång 1849.
2. Evald Viktor Ehrenhold von Z.,
den föregåendes son, matematiker, universitets-
lärare, f. 7 aug. 1823 i Järlåsa, d. 6 juni 1893
i Lund, blef student i Uppsala 1843 och filos.
doktor 1851. Han var lärare i matematik och fysik
vid Uppsala katedralskola 1850-59, blef 1856
docent i matematik vid Uppsala universitet samt
1861 adjunkt i samma ämne vid Lunds universitet,
där han under flera år förestod den matematiska
professuren. Från 1864 till sin död tjänstgjorde
han som censor vid mogenhetsexamina. Han för-
fattade åtskilliga matematiska arbeten. 1861 erhöll
han af Vet. akad. det dubbla Fernerska priset.
3. Edvard Hugo von Z., den föregåendes
brorson, astronom, f. 8 febr. 1873 i österhaninge,
var räknebiträde och assistent vid Stockholms
observatorium 1897-1900 samt räknebiträde vid
ryska centralobservatoriet i Pulkova 1901-02,
blef amanuens vid Uppsala observatorium 1903,
docent i astronomi vid Uppsala universitet 1904
och observatör i astronomi där 1911. Han afböjde
1914 kallelse till professur i astronomi vid tyska
universitetet i Prag och blef, sedan riksdagen be-
viljat anslag till en för honom inrättad personlig
professur, professor i astronomi (med examina-
tionsskyldighet i geodesi) vid Uppsala universitet
1919. Z. deltog som astronom-geodet i de svensk-
ryska gradmätningsarbetena på Spetsbergen 1898,
1901 och 1902 samt ledde 1914 en af Vet. akadis
solförmörkelseexpeditioner till Jämtland. Han är
led. af Vet. akad. (1915) och af Vet. soc. i Upp-
sala (1917). Större delen af Z:s vetenskapliga
produktion tillhör den teoretiska astronomien, sär-
skildt den celesta mekaniken, men han har af ven
publicerat flera arbeten inom stellarastronomien och
den praktiska astronomien. Bland hans många
afh. må nämnas Angenäherte Jupiterstörungen
fur die H e cub a-grupp e (1902), Recherches sur les
solutions périodiques de la troisième sorte dans
le problème des trois corps (1904), Catalogue de
1571 étoiles dans Varnas globulaire Messier 3
(1906), Sur Vapplication des series de M. Lind-
stedt à Vétude du mouvement des comètes pério-
diques (1909), Recherches sur la constitution des
amas globulaires (1913), Recherches sur le mouve-
ment des petites planètes (l-4, 1916-17), Photo-
metrische untersuchungen der sterngruppe Messier 37
(tills, med J. Lindgren, 1921). 1. (R-nB.) 3. B-d.
Zeirider. Se Tunisien, sp. 334.
Zeise, William Kristofer, dansk kemist,
f. 15 okt. 1789, d. 12 nov. 1847, studerade tidigt
farmaci och kom 1806 i H. K. örsteds hem, hvilken
vägledde honom i hans arbete. Han blef student
1809, tog farmaceutisk examen 1815 och blef filos.
doktor 1817, hvarefter han några år vistades i ut-
landet. Under vistelse i Paris knöt han ett varmt
vänskapsband med Berzelius. Han erhöll därpå ett
statsanslag för att verkställa kemiska undersöknin-
gar och hade under fem års tid tills, med örsted
sitt laboratorium i ett gammalt kök. 1822 blef han
professor vid universitetet och 1829 därjämte vid
polytekniska skolan, där han fick ett eget, tämligen
obetydligt laboratorium. Trots de ogynnsamma för-
hållanden, under hvilka han måste arbeta, nådde Z.
likväl många vackra resultat, i synnerhet i organisk
kemi, dels vid sina undersökningar af svafvelhaltiga
kroppar (xantogensyra 1824, merkaptan 1833
m. fl.), dels i fråga om platina- och fosforhaltiga
föreningar. Hans arbeten utmärktes för ovanlig nog-
grannhet, och en senare tid har godkänt mycket,
som af hans samtid emottogs med tvifvel, t. ex.
hans afh. De chlorido platino (1830, fortsatt 1832
och 1837). Han var den förste, som gaf den kvali-
tativa analysen af de organiska ämnena systematisk
bearbetning. En utförlig handbok om dessa ämnen
utkom 1847. K. T. Barfoeds arbete därom (1863)
hvilade på Z:s föreläsningar. E. Ebg.
Zeisig [tsáY-], Johann Eleazar (kallad
Schönau eller S c hen a u), tysk målare, f.
1737 nära Zittau, d. 1806 i Dresden, rymde från
sin fader, en fattig linneväfvare, till Dresden, där
han skaffade sig uppehälle som skrifvare hos en
advokat och nattetid öfvade sig i teckning, tills
han lyckades bli elev vid akademien. Han vista-
des sedan i Paris till 1770, var elev af Silvestre,
men påverkades mest af Greuze, blef 1772 direktör
för teckningsskolan vid porslinsfabriken i Meissen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
