Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NORDISK FAMILJEBOK
KONVERSATIONSLEXIKON
OCH
REALENCYKLOPEDI
Väderlek (fno. veðrleikr, vädrets beskaffenhet),
meteor., sammanfattningen af alla de företeelser,
som försiggå i luftkretsen, atmosfären,
särskildt af dem, som närmare beröra oss och de
andra organiska varelserna (djuren och växterna).
Då emellertid många af de företeelser,
som försiggå i luftkretsen, ega sitt ursprung i
världsrymden, framför allt i solen, eller i jordklotets
fasta och flytande beståndsdelar, särskildt
i oceanerna, så måste man vid studiet af väderleken
taga i betraktande åtskilliga till astronomien,
astrofysiken, oceanografien, hydrografien, geologien
och geografien hörande företeelser, hvarjämte bör
erinras, att väderleksläran, meteorologien,
ingenting annat är än en afdelning af mekaniken
och fysiken (jfr Aeromekanik, Atmosfär,
Fysik, Geofysik, Kosmisk och Meteorologi).
För biologien och medicinen (fysiologien
och hygienen) är väderleksläran en synnerligen
viktig hjälpvetenskap. Väderlekens företeelser
i vidsträckt betydelse äro alla förorsakade af
strålande energi, hvaraf allra största delen kommer
från solen, och, efter att ha inverkat på väderleken,
utstrålar från jordklotets yta och atmosfär
till världsrymden, kvarlämnande under längre eller
kortare tid en ytterst ringa del af denna energi på
jordklotet. Denna kvarlämnade energi visar sig
som värme, ljus, elektricitet, magnetism samt
rörelse-energi (luftströmmar, vattnets kretslopp),
hvarjämte en del förvandlas till kemisk energi, som
står i nära samband eller växelverkan med väderleken,
nämligen växternas fotokemiska lifsprocess
och jordytans vittringsprocesser. Utom den från
solen strålande energien erhåller atmosfären ett
litet tillskott af radioaktiv strålning från jorden
samt tillfälliga energitillskott genom meteorer,
stjärnfall och vulkanutbrott (jfr Hvita nätter,
Nattmoln, Radioaktiva mineral och
bergarter, sp. 864, Röda skenet, Vulkaner);
hvad som i synnerhet ger växternas
fotokemiska lifsprocess, vittringen och vulkanutbrotten
deras betydelse för väderleken är den sönderdelning
af den atmosfäriska kolsyran, som de
två förstnämnda processerna åstadkomma, och den
tillförsel af kolsyra till atmosfären, som den vulkaniska
verksamheten förorsakar; sådan tillförsel
sker också genom förbränning af kol och växtämnen
samt djurens och växternas andning, hvilka
processer alltså äfven ha en viss betydelse för
väderleken. Nu nämnda sönderdelning och produktion
af kolsyra ha haft betydande inverkan på
väderlekens förändringar under de geologiska tidsskedena
och kan väntas också i framtiden ha en
sådan (jfr Absorption, Arrhenius, S. A.,
sp. 78, Diaterman, Jorden, sp. 139, Tyndall,
sp. 519). Den strålande energi, som utsändes
från solen, är af tre olika arter (jfr Strålning,
Ljus, sp. 888), nämligen 1) svängningar,
vågor eller undulationer i världsetern, hvilka
enligt Maxwells teori äro af elektromagnetisk
natur och visa sig eller förnimmas som värme, ljus
och ultravioletta eller kemiska strålar; äfven
röntgenstrålarna äro af denna natur, men det är ej
kändt, om sådana utsändas från solen, 2) katodstrålar,
som äro s. k. elektroner utslungade med
en oerhörd hastighet, som dock i regel synes vara
mindre än ljusets, 3) det s. k. solstoftet, mikroskopiska
hopgyttringar af ponderabel materia, som
enligt Arrhenius med stor hastighet utslungas
från solen af strålningstrycket. Alla dessa tre
arter af strålning ha, som vi skola se, stor
betydelse för väderleken, ehuru man sedan gammalt
tagit endast det första slaget i betraktande, som
visserligen är det viktigaste och lättast förnimbara,
men också det mest gåtfulla af alla strålningsfenomen,
ty det antas försiggå i världsetern, som
är oåtkomlig för all observation, alldenstund den
icke gör det ringaste motstånd mot den ponderabla
materiens rörelse, under det att ljuset, som antas
vara ett i denna eter lokaliseradt fenomen, bevisligen
utöfvar ett strålningstryck på denna materia
och vid sin gång därigenom förlorar en del af
den hastighet det har i tomrummet, d. v. s. den
rena världsetern (jfr H. A. Lorentz’
"Nobelvorlesung", i "Les Prix Nobel en 1902"). Hvad
elektronerna beträffar, må anföras hvad J. J.
Thomson ("Les Prix Nobel en 1906") därom
yttrar: elektronerna l. korpusklerna äro spridda
vida omkring; de kunna erhållas icke blott från
katodstrålar, de utsändas af till rödglödning
upphettade metaller, af många ämnen, när de utsättas
för ljus, de utskickas oafbrutet i stor mängd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
