Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scherer, Wilhelm - Scherff, Wilhelm von - Scheri - Scheria - Scheriat el-kebire, arab. Se Jordan - Scheriat el-menadire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1017
Scherer-Scheri’at el-menadire
1018
Scherer, Wilhelm, tysk litteraturhistoriker och
språkforskare, f. 26 april 1841 i Schönborn i
Nedre Österrike, d. 6 aug. 1886 i Berlin, blef
professor i tyska språket och litteraturen 1868
vid högskolan i Wien, 1872 i Strassburg och 1877 i
Berlin. 1884 valdes han till medlem af preussiska
vet. akad. Hans viktigare arbeten äro Denkmäler
deut-scher poesie und prosa (1864, tills, med
Miil-lenhoff; 3:e uppl. 1892), Zur geschichte der
deutschen sprache (1868 ;3:e uppl. 1890), Jakob Grimm
(1865; 2:a uppl. 1885), Deutsche studien (1870- 78;
2:a uppl. 1891), Geistliche poeten der deutschen
kaiserzeit (1874-75), Geschichte der deutschen
dichtung im 11. und 12. jahrhundert (1875), Die
anfänge des deutschen prosaromans und Jörg Wichram
von Colmar (1877), Aus Goethes friihzeit (1879)
och Geschichte der deutschen literatur (1883; 13:e
uppl. 1914). Tills, med ten Brink och Martin utgaf
S. sedan 1874 "Quellen und for-schungen zur sprach-
und kulturgeschichte der germanischen völker". En del
af sina tidskrifts-uppsatser samlade han under titeln
Vorträge und aufsätze (1874). Efter hans död utgåfvos
bl. a. Aufsätze iiber Goethe (1886; 2:a uppl. 1900),
Poetik (1888; 2:a uppl. 1900), Kleine schriften (2 bd,
1893) och K. Uiillenhoff (1896). - S. var en af de
inflytelserikaste tyske universitetslärarna på sin
tid, och hans vetenskapliga metod har väsentligen
behärskat den litteraturvetenskapliga forskningen i
Tyskland intill våra dagar, då flertalet lärostolar
innehafts af hans lärjungar. Han såg i filologien
"vetenskapen om nationaliteten" och sökte genom
en strängt empirisk undersökning, som likväl
icke uteslöt djärfva hypoteser, fastställa sitt
folks historia och egenskaper, sådana språket och
litteraturen ådagalade dem. Emot filosofen ställde
han filologen; från grammatik och poetik höll
han psykologiska betraktelser fjärran och trodde
sig med bruket af filologens hjälpmedel kunna
nå alla behöfliga resultat. Ehuru han därigenom
stängde för sin vetenskap vägar till kunskap,
hvilka filologien ej kan finna ersättningar för,
hade S. en utomordentlig betydelse för litteratur-
och språkvetenskapens lyckliga utveckling därigenom,
att han förnyade det grundläggande, de faktiska
utgångspunkterna fastställande arbetssättet. Han
tillämpade ljudfysiologien på ljudhistorien,
anlade en utvecklingshistorisk synpunkt på
tolkningen af diktverk (särskildt gifvande
i fråga om Goethes "Faust"), byggde bryggor
mellan estetik och litteraturhistoria samt mellan
språkhistoria och folkpsykologi. För utbildningen
af den vetenskapliga metodiken, uppställningen af
problemen, fastställandet af faktum glömde han icke
den konstnärliga framställningens kraf, utan står
som en af sitt lands och sin vetenskaps yppersta i
karakteriseringsförmåga och stil. Se om S. Basch,
"W. S. et la philologie allemande" (1888), och
E. Schmidt i
"Goethejahrbuch", IX (s. å.). Jfr äfven G. Brändes i
"Samlede skrifter", VII (1901). R-n B.
Scherff, Wilhelm von, preussisk general och
militärskriftställare, f. 6 febr. 1834 i
Frankfurt a. M., d. 16 april 1911 i Yenezia,
deltog med utmärkelse som generalstabsofficer
i 1866 och 1870-71 års krig, där han (framför
Tours) blef svårt sårad. 1878-82 var han chef för
29:e infanteriregementet i Metz, blef därefter
brigad-och fördelningschef och tog 1891 afsked
ur aktiv tjänst, hvarvid han utnämnde:; till
general af infanteriet. Sedan 1858 utgaf S. en
rad arbeten behandlande gymnastik och fäktning vid
armén samt infanteritaktiska och krigshistoriska
frågor. De förnämsta af dem äro: Studien zur neuen
infanterietaktik (4 hftn, 1873-74; sv. öfv. 1873-
76), Die infanterie auf dem exerzierplatz (1875;
sv. öfv. 1876), i hvilka han uppträder som
förkämpe för det sedermera så mycket omstridda
"normalanfallet", en åsikt, som han konsekvent
fäst-håller äfven i sina senare verk, Die lehre
von der truppenverwendung als vorschule jur die
kunst der truppenfiihrung (2 bd, 1876-79; 2:a
uppl. med titeln Von der kriegfiihrung, 1888),
Einige tak-tische grundsätze als anhalt jur die
ausbildung der infanterie (1879) och Reglementarische
studien (4 hftn jämte ett tilläggshäfte, 1891-92),
en ganska skarp kritik öfver afd. "stridsläran"
i 1888 års infanteriexercisreglemente. hvilken
han fann för allmänt hållen, en åsikt, som gaf
anledning till en långvarig polemik, förnämligast i
"Militärwochen-blatts" spalter, men som ytterligare
utvecklades i Praktische taktik und taktische
Iheorie (1893) och i Vnsere heutige infanterietaktik
im spiegel der augustkämpfe 1870 um Metz (1893),
Kriegslehren in kriegsgeschichtlichen beispielen der
neuzeit (5 bd, 1894-97), hans kanske förnämsta verk,
där han på grundvalen af kort och klart framställda
krigshistoriska fakta på ett mästerligt sätt behandlar
en mängd såväl taktiska som strategiska spörsmål,
Lehre vom kriege etc. (1897), ett synnerligen väl
skrifvet militärfilosofiskt verk i Clausewitz’
anda, Der schlachtenangriff (2 bd, 1898-1900),
Einheitsangriff öder individualisierender
angriff etc. (1912), Gewehr und gelände im
heutigen angriffskampfe (1904) och Vergleichender
ruck-blick auf die neueste tagesliteratur ilber
den in-fanterieangriff (1906), hvilka afhandla
infanteri-taktiken på grundvalen af den nyaste
krigshistorien, såsom boerkriget 1899-1902 och
rysk-japanska kriget 1904-05. S. anses som en af
Tysklands allra mest framstående militärskriftställare
i nyare tider. Han har utöfvat stort inflytande på
det taktiska åskådningssättet inom armén, ehuru
hans skrifter på grund af förf:s från vanligt
språkbruk ofta afvikande, ganska tunga, med en
mängd underafdelningar försedda och rätt svårlästa
skrif-sätt icke fått den stora spridning de genom
tankarnas rikedom och djup samt bevisföringens
grundlighet och logiska skärpa tvifvelsutan
förtjäna. H. J-dt.
Scher’i, andliga domstolar i Turkiet. Se N i s a-m
i j e.
Scheri’a, en af Homeros omtalad, af faiakerna bebodd
ö. Se K o r f u.
Scherrat el-kebire, arab. Se Jordan.
ScheiTat el-menädire, biflod till Jordan (se d. o.,
sp. 109).
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
