Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schartau, svensk släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
Schartau
958
deltog som ombud för Lunds stifts prästerskap i
valriksdagen i Örebro 1810 och blef kontraktsprost i
Torna härad 1813. - Själf ville S. ej utge något från
trycket, men af hans skriftliga kvarlå-tenskap har
ett stort antal skrifter blifvit tryckt, förnämligast
genom K. J. Schlyter. Bland dessa märkas Försök att i
frågor och svar föreställa den evangelisk-lutherska
församlingens lära om nådavalet (1825; 2:a
uppl. 1867), Utkast till predikningar, I (1827-28;
2:a uppl. 1851), Prediknin-’ gar, till större delen i
utförligare utkast, I-IV (1830-43, I, II, Suppl. 1862,
1865, III, IV, 2:a uppl. 1861), Femton predikningar
(1831; 8:e uppl. 1913), Utkast till skriftermål och
veckopredikningar. I, II (1832-47; 3:e uppl. 1861),
Predikningar öfver kyrkoårets gamla högmessotexter
(1866; 10:e uppl. 1896, omtr. 1900), Predikningar,
skriftermål och konfirmationstal3 sista samlingen
(1868; 3:e uppl. 1883), Utkast till predikningar,
konfirmationstal m. m. (1901), vidare Undervisning
i christendomskunskapen för barn (1833; senaste
uppl. 1911), Undervisning i christendomskunskapen
(1835; 13:e uppl. 1900), Utkast till offentliga
förhör (1850; 2:a uppl. 1892) och Bref i andeliga
ämnen (1828-30; 4:e uppl. 1897). Bidrag till
orientering i S:s åskådning lämna J. Sjöholm, "Nya
bidrag till kännedomen om H. S:s undervisning och
åskådning" (1908), och K. S. Lindblad, "Vägvisare
i H. S:s skrifter" (s. å.). De djupaste, religiösa
barndomsintrycken erhöll S., som vid 13^ års ålder
miste sin mor, icke i sitt hem, utan UTlnorfådern,
borgmästaren Falkman i Malmö. Enligt hans eget
vittnesbörd inträffar den afgörande vändpunkten
i hans lif, då han var tjugu år. I det ensamma
informatorsrummet på landet genomkämpade han en
religiös kris. Scrivers bekanta "Själaskatt" var honom
därvid till hjälp. Från denna kom han^till bibeln, och
genombrottet till klarhet skedde vid ett skriftermål
med åtföljande nattvardsgång. Därmed hade han en gång
för alla brutit med all blott yttre vanekristendom
äfvensom med neologisk moralism. Mot bägge hållen
intog han under sin prästerliga verksamhet en
afgjordt polemisk hållning. Den slutliga positionen
var emellertid ännu icke vunnen. Herrnhutismen
tog honom för en tid fången. Dock reagerade hans
manligt sunda och kärfva läggning mot den här
gängse känslosamheten. Den definitiva brytningen
med herrn-hutismen egde rum 1787 och föranleddes af
den brist på helgelseall var S. förefann hos sina
hittillsvarande vänner. Han blef nu herrnhutismens
obeveklige kritiker. Med pietismen i Speners och
Franckes anda hade han det djupa etiska allvaret,
gemensamt, men det puritanska inslaget i denna bar
honom emot. Dess teoretiska och praktiska opposition
mot bestående kyrkoformer ogillade han. Det föll honom
icke in att i konventikelväsen söka räddning från en
bristfällig kyrka. Kedan hans lojalitet mot lagen, som
förbjöd dylikt, af höll honom därifrån, men i första
hand hans orubbliga kärlek till svensk kyrka. Hans
konsekventa kallelsetrohet band honom vid den kyrka
han som präst tjänade. Praktiskt en trogen kyrkoman,
talar han dock i sina predikningar sällan om kyrkan,
utan anlägger där individuella synpunkter. Hans
förhållande till den "kyrkliga pietismen" i
Arndts anda med Anders Nohrborg som främste
representant är vanskligt att klargöra. Mellan
honom och Nohrborg äro beröringspunkterna många, men
något omdöme om Nohrborg har han icke fällt. Bland
religiösa och teologiska riktningar kände han sig
mest dragen till den wiirttem-bergska pietismen,
sådan den representerades af bibelteologen Bengel och
uppbyggelseförfattaren M. F. Roos. Men öfver hufvud
har S. sin andliga fysionomi för sig själf. Någon
riktning eller något parti ville han icke tillhöra,
utan ville stå blott på bibelns grund.
Af naturlig läggning var S. en de klara
tankarnas man. Det utmärker honom också som
religiös personlighet. Klart och utomordentligt
skarpsinnigt ställde han diagnosen på olika
religiösa företeelser, alltid härledande religiös
svaghet och oförmåga från någon villfarelse, någon
brist i sanningsuppfattningen. Därför är den "rena
läran" för honom af vital betydelse, han ärortodox,
men af praktisk-religiösa skäl utan tanke på, att
renlärigheten skulle få träda i stället för religiöst
lif. Krafvet på klar insikt utsträckte han icke
blott till de objektiva frälsningsfaktorerna, utan
också till det subjektiva religiösa lifvet. Om han i
sin framställning i förra afse-endet är väsentligen
reproducerande, är han i senare fallet själfständigt
arbetande. Men återigen är det af praktisk-religiösa
skäl han diagnostiserar det inre lifvet. Ett sundt
kristligt lif kunde, enligt hans åsikt’, ej lefva
på oklara känslostämningar, ty det ledde blott
till ett ödesdigert själfbedrägeri i religiöst
hänseende. Klarhet öfver sin andliga ställning
kunde man få endast genom kännedom om den nådens
ordning, efter hvilken det andliga lifvet normalt
utvecklades. Att klarlägga salighetens ordning blef
för S. en väsentlig uppgift, som han fullföljde i
hela sin prästerliga gärning. Därigenom ville han
ge sina åhörare en handräckning till vinnande af
frälsningsvisshet. Frälsningen vinner man genom att
lita till de objektiva frälsningsfaktorerna, hvarför
han aldrig tröttnar att hänvisa människorna till
Kristus, till Guds ord i bibel, offentlig förkunnelse
och nattvard, men vissheten om frälsning starkes och
fördjupas därigenom, att man reflekterar öfver den
andliga utveckling man genomlefvat, genom reflexion
öfver de i ens eget lif påvisbara kännetecken,
som markera de olika stadierna på lifvets väg. Tron
och det nya lifvet voro en Guds gåfva, men det var
en falsk, inbillad tro, därest icke trons frukter
kunde märkas. Trots S:s ansträngningar åt motsatt
håll hotar stundom detta reflekterande drag hos
honom att gå utöfver de tillbörliga gränserna. Det är
anledningen till, att S. stundom missuppfattats, såsom
representerade han en "lagisk" ståndpunkt. Detta är
oriktigt. Det finnes hos honom det rikaste evangelium,
men medges måste, att det ligger nära till hands
och att han själf icke är utan skuld till, att
han misstolkats så, som om det religiösa intressets
tyngdpunkt låge på reflexionen öfver de lifsyttringar,
som känneteckna det nya lifvet, icke på det omedelbara
förtröstansförhållandet till Gud. I detta sammanhang
bör tilläggas, att S., som visserligen själf förde ett
tillbakadraget lif, icke gillade puritansk rigorism
med hänsyn till
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
