Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bönderna, ställas framför, i den andra
rutraden. Hufvudpjäserna äro: kungen, drottningen
(damen), två löpare, två springare l. hästar
och två torn. Kungen och drottningen befinna sig i
midten (drottningen på sin egen färg), med löpare,
häst och torn på sidan om sig, så att tornen stå på
hörnrutorna. Spelet utföres af två personer, som ha
hvartannat drag. Bestämda regler gälla för det sätt,
hvarpå hvarje särskild figur får flyttas. Bönderna
få röra sig ett steg rakt fram (endast från sin
ursprungliga plats kunna de framflyttas två steg)
och i sned riktning, endast om fiende befinner sig på
närmaste sneda ruta och fienden tages. Bönderna kunna
aldrig flyttas tillbaka. Lyckas en bonde nedkomma på
en af brädets sista rutor, får han omedelbart utbytas
mot en hufvudpjäs. Tornen röra sig likaledes i rak
linje, men öfver hur många obesatta rutor som helst,
löparna däremot endast i sned linje, på rutor af
samma färg, men öfver hur många obesatta rutor som
helst. Springarna hoppa i hvarje drag ett tornsteg
och ett löparsteg, så att de aflägsna sig två steg
från utgångspunkten och komma på ruta af annan färg,
än de lämnat. Drottningen kan röra sig i både rak
och sned linje, både som ett torn och som en löpare,
öfver hur många obesatta rutor som helst. Kungen rör
sig på samma sätt som drottningen, men endast ett steg
i sänder, ej till sådan plats, som hotas af fientlig
figur. Pjäserna få "slå" ur spelet fientliga figurer,
som stå på den ruta, dit de flyttas. Spelets utgång
beror på, hvilken af de spelande, som först lyckas
afstänga kungen för motspelaren så, att denne i sitt
nästa drag ej kan använda ett angrepp på kungen. Den
vinnande säges göra schack matt (d. v. s. kungen död).
Spelet blir oafgjordt, remis, om ingendera
af de spelande har tillräckliga stridskrafter
att göra motståndaren matt eller om båda genom
dragupprepning bibehålla status quo, eller slutligen
om s. k. pattställning uppkommit, d. v. s. att den
spelare, som har draget, icke kan flytta sin kung,
som dock ej är angripen, till något ledigt fält,
utan att den kommer i slag, och ej heller kan flytta
någon annan af sina pjäser.
I ett parti, som aflöper utan svårare feldrag på
någondera sidan, kan man särskilja tre olika skeden af
spelet: spelöppningen, midtspelet och slutspelet. I
spelöppningen mobiliseras stridskrafterna, d. ä. de
bringas till fält, hvarifrån de på bästa sätt kunna
samverka till anfall eller försvar. Härunder utföres i
allmänhet af båda spelarna ett egendomligt dubbeldrag,
kalladt rockad (se d. o.), bestående däri, att kung
och torn under vissa villkor tillåtas att i ett och
samma drag flyttas från sina ursprungliga platser
förbi hvarandra, hvarigenom vinnes, att kungen kommer
till en tryggare plats och de båda tornen bringas
till samverkan med hvarandra. Man har på grundvalen
af de båda sista århundradenas bästa schackspelares
praxis kritiskt sammanställt och klassificerat olika
sätt att öppna ett spel, och sålunda har uppstått
en mycket rik litteratur rörande "spelöppningarnas
teori". Materialet har emellertid numera växt till
sådant omfång, att den enskilde spelaren omöjligt kan
behärska alla de varianter, som blifvit genomforskade
och rörande
hvilkas värde f. ö. omvärdering gång på gång eger
rum. Vid en allvarlig täflan inskränker därför
en nutida spelare sin praxis till ett fåtal
spelöppningar, där han känner sig tillräckligt
hemmastadd för att vara jämförelsevis säker för
öfverraskningar. En särskild art af spelöppningar,
som gjorts till föremål för djupgående undersökningar
och länge med förkärlek idkats af de mest framstående
schackspelare, utgöres af de s. k. gambit-spelen. En
gambit (se d. o.) uppkommer, då den ene
spelaren i början af partiet uppoffrar en bonde,
d. v. s. flyttar den så, att den utan ersättning kan
eröfras af motspelaren. Motivet för bondeoffret är
att deplacera den fientliga pjäs, som slår bonden,
och att vinna tid till att på de öppnade linjerna
föra ut nya stridskrafter till angrepp. Gambitspelen
ha också gett upphof till några af de häftigaste
angrepp och sinnrikaste kombinationer, som någonsin
kommit till stånd på de 64 fälten. Emellertid kan å
ena sidan syftet med gambiten gäckas därigenom, att
motspelaren afböjer offret, och å andra sidan kan,
om offret antas, men angreppet icke tränger igenom,
den materiella uppoffringen befinnas vara tillräcklig
att medföra partiets förlust. Senare tiders spelare
ha ansett den med gambitspelen förbundna risken
vara för stor, och redan mot slutet af 1800-talet
ha dessa spel så godt som försvunnit från mästarnas
matcher och turneringarna, alla med undantag af en,
den s. k. damgambiten, som kraftigt häfdat sin
plats, hvilket förklaras däraf, att i denna gambit
bondeoffret är endast skenbart och ingen risk medför.
I midtspelet gäller det att koncentrera
stridskrafterna, helst mot kungsställningen, om det
låter sig göra, för att framtvinga matt, men eljest
mot någon svag punkt i det fientliga lägret för att
söka eröfra en pjäs eller göra ett fördelaktigt byte
och sålunda få tillräcklig materiell öfvervikt att
vinna seger. Man skulle därför kunna kalla midtspelet
afbytenas skede. Rörande pjäsernas relativa värde,
deras s. k. bytesvärde, gäller, att drottningen
kan anses likvärdig med 2 torn eller 3 lätta pjäser
(löpare eller springare), tornet med 1 lätt pjäs och
2 bönder, löparen och springaren hvardera likvärdig
med 3 bönder. Med bytesvärdet bör icke förblandas
pjäsernas taktiska värde, hvilket är beroende
af stridsläget vid hvarje särskildt tillfälle. I
schacklitteraturen har det på senare tiden blifvit
brukligt att uppställa mot hvarandra två olika
speltyper, kombinationsspelet och positionsspelet. Det
förra åsyftar att genom sinnrika kombinationer
framtvinga ett raskt afgörande af striden, det
senare att utan blottställande af någon punkt i
den egna ställningen försöka hopa stridskrafterna
till utöfvande af ett ihållande, växande tryck mot
någon svag punkt i den fientliga ställningen, tills
försvaret faller ihop eller, om genom allmänt afbyte
en katastrof undvikes, dock fiendens bondeställning
är upprifven och ett oundvikligt nederlag väntar i
slutspelet. Det förra behandlingssättet af spelet
förekommer nu för tiden vid allvarliga täflingar mera
sporadiskt, sedan de store mästarna vid slutet af
1800-talet, en Steinitz, en Tarrasch, en Lasker, vid
täflingar ådagalagt den fulla kraften af det senare
spelsättet. Själfva benämningen är emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
