Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvete - Samvetsbeviset, filos. Se Odödlighet, sp. 508 - Samvetsfall. Se Samvetsmål - Samvetsfrihet. Se Religionsfrihet - Samvetsmål - Samvetspenningar - Samvetstvång - Samvetsäktenskap - Samzelius, Johan Axel Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
Samvetsbeviset-Samzelius
622
endast i största korthet antyda. Å ena sidan måste
visserligen fasthållas, att samvetet är att betrakta
som det fulla omedelbara uttrycket af hvarje enskild
människas konkret och individuellt bestämda praktiska
förnuft eller sedliga potens. Å andra sidan åter
beror möjligheten af en allmängiltig moral på
den allmänna likhet och öfverensstämmelse, den
inre väsensgemenskap och det organiska sammanhang,
som finnes och måste finnas mellan allt förnuftigt
och sedligt lif och som gör, att den enes förnuft
aldrig kan bli fullkomligt främmande för den andres
eller någonting därmed heterogent och detsamma alls
icke vidkommande. Någon verklig motsägelse ligger
åtminstone icke däri, att mänskligheten i sin helhet
eller öfver hufvud alla till anlaget sedliga varelser
ha ett i sina allmänna grunddrag gemensamt ideal af
sedlig fullkomlighet, hvilket likväl måste i skilda
riktningar utpräg-las och individualiseras hos hvar
och en särskildt med hänsyn till hans säregna anlag
och konkreta lifsförhållanden.
Den yttersta realgrunden till nyss antydda andliga
lifsgemenskap och därmed äfven till det sedliga
idealets och sedelagens allmängiltighet likasom
till all sedlig förpliktelse öfver hufvud söka
det religiösa sinnelaget, den religiösa tron
och den religionsfilosofiska spekulationen i Gud
och människans förhållande till honom. Och först
härigenom får samvetet sin högsta och djupaste
betydelse som "Guds röst i människan", som en i
hennes inre gifven uppenbarelse af hans oföränderligt
heliga vilja. I detta sammanhang må erinras därom,
att redan Sokrates i sitt mystiska daimonion såg ett
uttryck af människans gudaartade natur (to theion);
vidare om Kants berömda definition af religionen som
"erkenntniss aller pflicht als göttlicher gebote",
och till sist om Boströms lära om människoandens
eviga ursprung och väsen som en af Guds egna
lefvande tankar eller "idéer", hvars konkreta och
individuella bestämdhet vore gifven i och genom dess
organiska sammanhang med och plats inom det gudomliga
idésystemet.
Af det sätt, hvarpå redan i början af denna artikel
samvetets allmänna begrepp angetts och fixerats,
framgår osökt indelningen af dess särskilda yttringar
dels i sådana, som föregå, och sådana, som följa efter
den egentliga viljeyttringen, - d. v. s. det fria
viljebeslutet med eller utan dess verkliga utförande -
(conscientia antecedens och c. consequens); dels
äfven i positiva och negativa samvetsfunktioner
eller s. k. "godt och ondt samvete" (resp. samvetsro
och samvetsagg, gillande och ogillande samvete
o. s. v.). Genom att med hvarandra kombinera dessa
båda dikotomier få vi å ena sidan motsatsen mellan
"manarde" och "varnande", å den andra åter mellan
"frikännande" och "anklagande" samvete. Yid en
jämförelse mellan huru samvetet verkar före och efter
den egentliga handlingen finner man den skillnaden,
att det i förra fallet mera direkt och bestämdt
framträder som bestämningsgrund för vår valfria vilja,
i form af ett antingen befallande eller förbjudande,
men alltid lika ovillkorligt bud eller "kategoriskt
imperativ" - eller kort sagdt såsom "pliktkänsla"
i allra eminentaste och egentligaste mening -; under
det att det däremot i senare fallet tyckes göra sig
gällande åtminstone när-
mast eller i första ögonblicket endast som
ett känslobetonadt omdöme om den begångna
handlingens moraliska halt, nämligen antingen
som inre tillfredsställelse i medvetandet af en
fylld plikt eller ock som ett mer eller mindre
bestämdt medvetande med ty åtföljande känsla af
"skuld". Dock gäller särskildt om skuldkänslan,
att den alltid innebär åtminstone en outvecklad
tendens till bättring eller till en föresats att
framdeles vilja och handla annorlunda. I samma
mån som denna föresats lyckas att arbeta sig fram
till klarhet och styrka, går skuldmedvetandet öfver
och vinner därvid sin försoning i verksam "ånger".
K. R. G-r.
Samvetsbeviset, filos. Se Odödlighet, sp. 508.
Samvetsfall. Se S a m v e t s m å 1.
Samvetsfrihet. Se Religionsfrihet.
Samvetsmål 1. Samvetsfall (lat. casus con-scientia),
en etisk situation, i hvilken på grund af en skenbar
kollision mellan olika plikter svårigheter uppstå
att afgöra, hvilket det riktigaste handlingssättet
är. Till vägledning för prästernas behandling i
bikten eller själavården af sådana fall utbildades,
främst i den katolska, men äfven i de evangeliska
kyrkorna, en särskild vetenskap: kasuistik (se d. o.).
E. Bg.
Samvetspenningar (eng. conscience-money), penningar,
hvilka en person orättmätigt tillegnat sig eller
underlåtit att betala, men som han sedermera,
drifven af samvetet, insänder (vanligen anonymt)
till vederbörande. Stundom menas med ordet penningar,
som man väl med juridisk rätt, men utan hänsyn till
ömmande omständigheter uttar af en annan.
Samvetstvång innebär, att staten genom sin
lagstiftning eller sina myndigheter utöfvar ett
tvång öfver de enskilda individernas samveten
vare sig positivt på det sätt, att staten af dem
kräfver anslutning till visst kyrkosamfund eller
viss lära, eller negativt på det sätt, att staten
visserligen tillåter individen att omfatta hvilken
troslära han vill, men, oafsedt om denna medför
samvetsbetänkligheter vid fullgörandet af vissa
af staten fordrade handlingar eller ej, utkräfver
dessa. Ett dylikt negativt sam-vetstvång utöfvar
staten i någon mån alltid, men den moderna rätten
har dock i sådana fall, där en verklig pliktkollision
anses objektivt möjlig och där den fordrade handlingen
utan skada eller fara för statens intressen kan af
annan handling ersättas, låtit äfven detta tvång
falla, t. ex. beträffande edgång, äktenskap genom
kyrklig vigsel, religiös barnuppfostran, vapentjänst
af värnpliktig i vissa fall o. s. v. Om svensk rätts
ställning till samvets-tvånget se Religionsfrihet.
Rid.
Samvetsäktenskap, en stundom förekommande benämning på
sådana äktenskapliga förbindelser, hvilka ej afslutats
i laga ordning och således ej ega rättslig giltighet,
men hvilka det oaktadt in-gåtts af kontrahenterna med
föresats att betrakta hvarandra som verkliga äkta
makar och mot hvarandra iakttaga de förpliktelser,
som äktenskapet
Samzelius, Johan Axel Hugo, jägare, författare,
personhistoriker, f. 3 jan. 1867 i Nyköping,
tjänstgjorde i Skogsstaten samt Domänstyrelsen
sedan 1889 och blef länsjägmästare i Stockholms län
1911. Han är sekreterare i Svenska ken-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
