Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sachsiska slagna af Napoleons vid Jena (1806); kort
därefter försonade sig kurfursten med Frankrike,
anslöt sig genom fördraget i Posen 11 dec. 1806
till Rhenförbundet och antog med Napoleons samtycke
titeln konung af Sachsen (såsom sådan Fredrik August
I). Hertigdömet Warschaus krona, som Napoleon
1807 gaf åt de forne polske konungarnas ättling,
betydde för S. ingen ökad styrka, men vidgade
klyftan mellan detta land och Preussen och tvang
Fredrik August till en allt närmare anslutning till
Napoleon, till hvilken han f. ö. personligen hyste
en fullkomligt obegränsad tillit. Efter Napoleons
olyckliga fälttåg till Ryssland, hvari äfven sachsiska
trupper deltogo, vacklade Fredrik August till en tid,
men kastade sig ånyo i Napoleons armar; Dresden hölls
maj–okt. 1813 besatt af franska trupper. Under det
stora slaget vid Leipzig (16–19 okt. s. å.) befann
han sig själf i Napoleons högkvarter och togs af de
allierade till fånga; de sachsiska trupperna hade
under slaget öfvergått till de allierade. Landet
ställdes t. v. under rysk militärförvaltning; dess
framtida öde blef en af de svårlöstaste frågorna på
Wienkongressen. De preussiske diplomaterna fordrade,
understödda af Ryssland, landets fullständiga förening
med Preussen. Tack vare Frankrikes och Österrikes
hjälp återfick visserligen Fredrik August (1815)
en stor del af sina länder (samma områden, som ännu
bilda konungariket S.), men måste afstå tre femtedelar
af dem (större delen af Lausitz, det gamla kurlandet,
den s. k. thüringska kretsen m. m.) åt Preussen.
Fredrik August och hans minister Einsiedel ställde sig
bestämdt afvisande mot de liberala strömningarna. Det
missnöje, som häraf uppstod, ledde under hans broder
och efterträdare, den redan vid tronbestigningen
71-årige konung Anton (1827–36), till oroligheter, vid
hvilka också motsättningen mellan den protestantiska
befolkningen och det (sedan August II:s tid) katolska
konungahuset spelade in (1830). Einsiedel afskedades,
den reformvänlige prins Fredrik August blef
konungens medregent, och en författning utfärdades
(4 sept. 1831), enligt hvilken en landtdag med två
kamrar ersatte de forna landständerna. Härpå följde
en tid af liflig reformlagstiftning, som fortsattes,
sedan Fredrik August II (1836–54) blifvit konung
(se Fredrik, sp. 1307). Industrien blomstrade och
fann genom S:s anslutning till tullföreningen 1833 rik
afsättning. I landtdagen uppträdde ett liberalt parti,
hvars ledare under det oroliga året 1848 kallades
att bilda regering. Landtdagen antog s. å. lagar
om press-, förenings- och församlingsfrihet och
om en vidtgående demokratisering af kamrarna. Men
redan 1849 trädde den liberala regeringen tillbaka,
och landtdagen upplöstes. Ett häraf föranledt,
till syftet utprägladt republikanskt uppror, hvars
egentlige ledare var den ryske revolutionären Bakunin
("maj-upproret" 1849), kufvades med preussiska
truppers bistånd. Genom en statskupp återställdes
1850 författningen af 1831, och en ny tid af
reaktion inleddes. Den 1849 till utrikesminister
utnämnde friherre Beust (se d. o.) sökte både mot
Österrike och framför allt mot Preussen häfda de
tyska mellanstaternas intressen. När kriget mellan
Österrike och Preussen utbröt 1866 – konung var då
Fredrik Augusts broder
Johan (1854–73; se Johan, sp. 7) –, ställde sig
S. på Österrikes sida. En preussisk armé inryckte
i juni 1866 i landet, och den sachsiska armén under
kronprins Albert, konungens son, måste retirera till
Böhmen, där den tills. med österrikarna blef slagen
vid Königgrätz (3 juli). S. ställdes under preussisk
militärförvaltning. Konung Vilhelm af Preussen hade
gärna sett, att åtminstone delar af S. införlifvats
med Preussen, men Österrike fordrade dess fullständiga
återställande och understöddes härutinnan af
Bismarcks föreställningar. Konung Vilhelm måste ge
vika. Frederna i Prag (mellan Österrike och Preussen,
23 aug.) och Berlin (mellan S. och Preussen, 21
okt.) bestämde, att S. med oförminskadt område skulle
inträda i Nordtyska förbundet, öfverlåta post- och
telegrafväsen åt detta, organisera sin armé som en
armékår i förbundsarmén och betala 10 mill. thaler
till Preussen.
Den vidsynta försonlighet, som Preussen visade,
har burit frukt i ett alltsedan dess orubbadt godt
förhållande mellan segraren och den besegrade. De
sachsiska trupperna kämpade under kronprinsens och
prins Georgs befäl vid preussarnas sida mot Frankrike
1870–71 (de utmärkte sig särskildt vid Gravelotte, S:t
Privat, Sedan, Brie och Villiers), och S:s historia
efter 1866 i öfrigt är på det närmaste förknippad
med Tysklands allmänna historia. En ny vallag 1867
afskaffade ståndsprincipen vid valen till landtdagens
andra kammare och införde för dessa en ganska låg
census. Resultatet blef en liberal majoritet i andra
kammaren, i första däremot en konservativ, hvilket
föranledde häftiga strider mellan kamrarna. Från
1878 hade emellertid de konservative majoritet
äfven i andra kammaren. Den sachsiska industriens
starka utveckling medförde snart uppkomsten af ett
starkt socialdemokratiskt parti, som 1895 besatte
15 platser i andra kammaren. Då socialdemokraterna
kräfde allmän rösträtt, förenade sig de borgerliga
partierna om en ändring i vallagen, som införde
indirekta val, i förening med en indelning af
valmännen efter inkomsten i tre klasser 1896. Följden
blef socialdemokraternas fullständiga undanträngande
ur landtdagen (1901), medan de kort efteråt (1903)
besatte 22 af S:s 23 platser i den efter allmän
rösträtt sammansatta tyska riksdagen. Frågan om en
ändring af 1896 års lag, som äfven otillbörligt
gynnade landsbygden på städernas bekostnad, kom
snart på dagordningen. Fr. o. m. 1904 framlade
regeringen det ena förslaget efter det andra till en
rösträttsreform. 1909 beslöts ändtligen införande af
allmän och direkt rösträtt med 1–3 tilläggsröster
för högre inkomst, bildning och ålder. Valen till
andra kammaren ha sedan dess gett till resultat
ungefärlig jämvikt mellan tre partier: konservativa,
nationalliberaler och socialdemokrater. – Konung
Albert (1873–1902; se Albert, sp. 484), som 1889 kunde
fira det wettinska husets 800-åriga regeringsjubileum,
efterträddes af sin broder Georg (1902–04; se Georg,
sp. 999–1000), som i sin tur efterträddes af sin son,
den sedan 1904 regerande konungen Fredrik August III
(se Fredrik, sp. 1307–08).
Litt.: Framställningar af kurfurstendömet och
konungariket S:s historia i dess helhet ha utgetts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
