Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ränta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halfår – under detta aftals bestånd; för de fall, då
räntan betalas i förskott se Diskont. – Räntans höjd
anges i procent af vederbörande kapital för en viss
period, vanligast ett år; detta procenttal kallas
räntefot. Då kapitalet nästan undantagslöst mätes
med penningenheter, utgör räntefoten vissa procent af
en gifven mängd sådana enheter (däraf penning- eller
nominalränta). – I den mån räntan äfven innefattar
godtgörelse för olika slags risker eller speciellt
arbete från långifvarens sida eller – beträffande
varaktiga nyttigheter – slitning o. s. v., utgör
den bruttoränta; när afdrag för dessa godtgörelser
gjorts, framträder nettoräntan. Den senare kommer
klarast till uttryck i långa (på lång tid meddelade)
lån mot fullgod säkerhet. Detta är "den öfliga
räntefoten". Den är bestämmande vid beräkning af
räntan för företagarens eget kapital. Den lägges till
grund för kapitaliseringsprocessen, d. ä. beräkningen
af anläggningars eller enskilda nyttigheters nutida
kapitalvärde efter den regelbundna inkomst de väntas
ge, hvarvid inkomstens årliga storlek divideras med
räntefoten (100 kr. inkomst och 5 proc. ränta = 2,000
kr. kapitalvärde). – Om ränteförbud och lagbestämda
räntemaxima se Ocker.
Räntans berättigande och ursprung. Filosofer i
den klassiska forntiden, kristna kyrkofäder och
medeltida skolastiker utdömde penningräntan: en
gemensam utgångspunkt var Aristoteles’ grundsats om
penningens ofruktbarhet, hvilken grundsats stöddes af
lånens allmänna konsumtionssyfte (jfr Nationalekonomi
och Ocker). Räntans berättigande häfdades däremot,
om än med stark modifikation, af bl. a. Calvin och
Grotius; men de ekonomiska principerna för räntefrihet
utvecklades först af Turgot och Bentham. Under de
senast tilländalupna hundra åren ha flerfaldiga
olika teorier framställts till förklaring af frågan,
hvarför kapitalet kan ge sin egare tillfälle
och rättighet att åtnjuta denna inkomstart. I
anslutning till Böhm von Bawerks klassificering kan
lejonparten af dessa teorier sammanföras i följande
hufvudgrupper: 1) Produktivitetsteorierna. Med
kapital – verktyg, maskiner o. s. v. – kan en så
mycket större och bättre produktion åstadkommas,
kapitalet är alltså produktivt, det frambringar
själft ränta. Inom denna grupp ha åtskilliga blott
den fysiska, men andra värdeproduktiviteten i
sikte. 2) Nyttjandeteorierna. Nyttjandet af det
produktiva kapitalet har ett själfständigt värde
vid sidan af kapitalets substans: ränta betalas för
detta nyttjande. 3) Abstinensteorierna. Ränta utgör
ett vederlag för att vederbörande innehafvare af
kapital afhållit sig från en omedelbar förbrukning af
detsamma. – G. Cassel har i ett mycket uppmärksammadt
arbete framlagt en själfständig ränteteori, besläktad
med såväl nyttjande- som afhållsamhetsterorierna:
räntan utgör ett pris för "väntandet" och
kapitalnyttjandet, hvilket pris betalas till
den, som genom sitt väntande kan ställa kapital
till förfogande, och af den, som får nyttja detta
kapital. – 4) Arbetsteorierna. Ränta utgör lön för
ett af kapitalinnehafvaren utfördt arbete, antingen
a) hans arbete, som kapitalet genom sin tillkomst
representerar, eller b) själfva det psykiska arbete,
som sparandet innebär, eller c)
kapitalinnehafvarens samhälleliga funktion vid kapitalets
bildande och placering. 5) Exploaterings-
l. utsugningsteorien. Alla värdeföremål äro en frukt
af mänskligt arbete, alltså har arbetaren frambragt
den räntebildande delen af produktionsresultatet,
men denna del – "mervärde" – tillskansar sig
kapitalisten, som sålunda exploaterar arbetaren. De
främste representanterna för denna åskådning äro
Marx och Rodbertus (se d. o., jfr Proudhon). 6)
Agio- l. tidsteorien. Förebådad framför allt af Rae
(se d. o.), har denna teori fullständigt utvecklats
af Böhm von Bawerk, som fastslår, att människorna i
regel skatta nutida nyttigheter högre än framtida
sådana af samma mängd och art. Detta beror på en
samverkan af flera orsaker, dels af psykologisk, dels
af teknisk natur (se närmare Böhm von Bawerk). Ur
dessa grunder uppstår, enligt honom, kapitalets
nettoränta i sina olika former som ett agio eller en
mellanafgift mellan de högre skattade nutida och de
lägre skattade framtida värdeföremålen. 1) Låneräntan
är den tydligast framträdande typen af en sådan
mellanafgift. En långifvare försträcker 100 kr. mot
5 proc. ränta: 105 kr. om ett år ha för honom endast
samma värde som 100 kr. i dag; hvarje riskelement
ligger utanför detta exempel. 2) I hyran för varaktiga
förnödenheter tar nettoräntan plats genom en process,
som här blott kan antydas. En sådan förnödenhets värde
är lika med summan af alla dess väntade periodiska
afkastningar. Genom skillnaden i värdet hos nutida och
framtida nyttigheter förete dessa afkastningssatser
en sjunkande serie, men period efter period rycka
de mot den nuvarande tidpunkten och stiga därmed
i värde. Förnödenhetens värde reduceras periodiskt
med den fjärmast liggande afkastningssatsen. Mellan
den löpande afkastningen och den för vederbörande
period sålunda gjorda afskrifningen uppstår en
differens, som utgör nettoräntan på förnödenhetens
värde vid resp. tidpunkt. 3) Den ursprungliga
kapitalräntan alstras af nyttigheter, som användas i
produktionssyfte och betraktas som "framtidsvaror".
Deras (bytes-)värde rättar sig i allmänhet efter
det beräknade värdet af de konsumtionsföremål,
som med deras hjälp skola framställas. En grupp
sådana produktionsförnödenheter i dag väntas skola
ge 105 hl. hvete om ett år. Men genom olikheten i
uppskattningen af nutida och framtida nyttigheter
representerar detta produktionsresultat i dag endast
100 hl., denna mängd bestämmer produktionsmedlens
nutidsvärde (inköpspris). När och om skörden i sinom
tid ger 105 hl., uppstår för företagaren, under
hvars ledning "framtidsvaran" sålunda mognar till
nutida konsumtionsföremål, ett öfverskott på 5 hl.,
d. ä. nettoräntan. – Ehuru naturligtvis kritiserad
(sålunda med mycken skärpa af G. Cassel), har Böhm
von Bawerks teori, i viss mån en produktivitetsteori,
om än med väsentliga afvikelser, vunnit anslutning
från en rad bemärkta nutida nationalekonomer.
Räntans höjd. Äfven för sådana, som definiera
nettoräntan som en premie, hvilken nutida
kapitalnyttigheter betinga sig vid utbyte mot
framtida sådana af samma mängd och slag, har den sin
yttersta grund i kapitalets relativa knapphet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
