Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelikansläktet - Pelinaion - Pe-ling - Peliom, miner. Se Cordierit - Pelion - Peiosis, med. Se Purpura - Pelis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Pelinaion-Pélissier
368
Säcken bildas af näbbens undre, locket af
dess öfre del. Näbben är mycket lång (mer
än dubbelt längre än hufvudet). Till detta
släkte räknas omkr. 10 arter från Gamla och
Nya världens tropiska zoner och närliggande
tempererade. Yid Egyptens strandsjöar, på
Nilen under öfversvämningen samt vid dess
källfloder och källsjöar förekomma pelikanerna
i oerhörda skaror; sådana på hundratals och
tusentals individer äro vanliga. Mot våren
glesna dessa svärmar till en viss grad, enär
många af fåglarna bege sig bort för att häcka,
men stora flockar, särskildt af ungfåglar,
förekomma äfven då. Pelikanerna göra icke någon
skillnad mellan sött och salt vatten, blott
mellan grundt och djupt. De kunna nämligen
icke dyka, utan måste därför uppehålla sig på
så ringa djup, att deras långa hals och näbb
tillåta dem att genomsöka vattnet. Då de fiska,
pläga de på sjöar och vikar bilda en halfcirkel
och simma mot stranden, på floder fiska de i två
emot hvarandra framryckande rader. Pelikanernas
föda utgöres förnämligast af fisk, men äfven
af andra vattenfåglars ungar. Deras svalg är
så rymligt, att det släpper igenom föremål af
en knytnäfves storlek. Morgon och afton söka
de sin föda, men midten af dagen och natten
tillbringa de under hvila i någon trädgrupp
eller, om träd saknas, på någon sandbank eller
ö. I södra Europa häcka pelikanerna vid träsk
och sjöar. Boet bygges på marken, med gräs och
rör till underlag. Dessa fåglar ätas af araberna,
ehuru sådant enligt muhammedansk lag egentligen
är förbjudet. Förbudet sammanhänger med följande
gamla sägen. Då Kaba i Mekka byggdes och vatten
behöfde hämtas på långt afstånd, saknades nödigt
antal bärare. Byggnadsarbetarna klagade, att
de fingo vara sysslolösa, och Allah, som icke
ville, att det skulle draga ut på tiden med den
heliga byggnadens fullbordande, sände tusentals
pelikaner, som i sina strupsäckar buro vatten
till arbetarna. - Af de
Hvita pelikanen.
till detta släkte hörande arterna må följande
nämnas. Hvita pelikanen, P. onocrotalus (se
fig.) är hemma i Afrika, Asien och södöstra
Europa (där
flyttfågel). Någon gång förflyger han sig
utom sitt egentliga utbredningsområde och har
i vårt land blifvit anträffad i Dalarna och
vid Falsterbo. Fågeln är hvit, med rosenröd
anstrykning. De yttre vingpennorna äro
svartbruna, de inre jämte en del ving-täckare
och skulderfjädrar försedda med smala, svarta
ränder. Näbben är mot roten blågrå, med gröna
kanter, mot spetsen gul, med röda och gröna
fläckar samt röd nagel; haksäcken är gul med
röda ådror. Benen äro blekt köttfärgade. På
bakhuf-vudet finnes en hufva af långa, rundade
fjädrar. Stjärten har 20 pennor. Längden stiger
till 140 -180 cm. Ungarna äro grågulbruna,
med rygg-och skulderfjädrar samt vingtäckare
mörkare; undre kroppsdelarna äro brunaktigt
hvita. Den gamla fabeln, att pelikanen skulle
föda sina ungar med blod från sitt eget bröst,
har af senare forskare ansetts uppkommen genom
en förväxling med fla-mingon, som af ger en
blodliknande vätska från munnen. - Krushufvade
pelikanen, P. crispus, är hvit, med grårödaktig
eller gulaktig anstrykning, krusiga fjädrar på
bakhufvudet och nacken, svarta handpennor, grågul
näbb, röd strup-säck och svarta fötter. Stjärten
består af 22 pennor. Längden utgör 170-180
cm. Den har samma utbredningsområde som den
förra arten, men är i sydöstra Europa talrikare
än denna. C. R. S.* Pelinäi’on, berg. Se Ch i os
1. Pe-ling, bergskedja. Se Kina, sp. 27. Peliõm,
miner. Se C or dier i t. Pëlion (nu Plessidi),
betydande, i n. v. och s. ö. gående bergskedja
på östra kusten af norra Grekland, nästan
fullständigt fyllande det tessaliska landskapet
Magnesia. På den högsta toppen (1,618 m.) lågo
fordom ett Zeustempel och,. i närheten af
detta, den grotta, där centauren Cheiron
(Chiron) troddes ha bott. I n. v. sammanhänger
P. medelst en lägre höjdsträckning med Ossa. Det
var dessa båda berg tillika med det ännu längre
mot n. v. liggande Olympos, som giganterna, då
de ville storma himmelen, enligt sagan sökte
uppstapla på hvarandra. I forntiden synes
P. ha varit nästan fullständigt obebodt. För
närvarande ligga på dess sluttningar de s. k. "24
byarna", bebodda af välmående och frihetsälskande
bönder. Största delen af berget är skogbevuxen.
A. M. A.* Peliõsis, med. Se P u r p u
r a. PeliS (fr. pelisse), pälsfodrad
fruntimmerskappa. Pélissier [pelissie’],
Aimable Jean Jacques, hertig af Mala-k o v,
marskalk af Frankrike, f. 1794, d. 1864, blef
1815 officer vid artilleriet, men öfvergick
snart till infanteriet. 1819 kom P. in i g
neralstaben, deltog 1823 i fälttåget i Spanien,
1828 i expeditionen till Morea och 1830 i
er-öfringen af Alger. 1839 återvände han till
Algeriet och stannade där till 1855. 1842 blef
han öfverste och souschef vid därvarande armés
generalstab. Han företog flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
