Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkomöte 1. - Kyrkomöte 2. Allmänt kyrkomöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beseglade originaldokumentet förvaras i Riksarkivet,
i ett silfverskrin, som gjordes till jubelfesten
1693.) Uppsala möte betecknar den lutherska
reformationens fulla genombrott och konsolidering
inom den svenska kyrkan och är i såväl kyrkligt
som nationellt hänseende en af de viktigaste
tilldragelserna i svensk historia. Under Karl XI
firades hundraårsminnet däraf under stor tillslutning
i hela landet. Vid jubelfesten 1793 voro delegerade af
prästerskapet samlade i Uppsala, då också praktiska
reformfrågor rörande kyrkohandbok, bibelöversättning
m. m. behandlades, ehuru med magert resultat. 1893
gestaltade sig jubelfesten under ärkebiskop Sundbergs
imponerande ledning och med representanter från
de lutherska systerkyrkorna närvarande till en
gripande kyrklig högtidlighet. Handlingar rörande
Uppsala möte äro af E. Hildebrand tryckta i "Svenska
riksdagsakter", III. – 1595 sammankallade ärkebiskopen
Abraham Angermannus biskopar och präster till ett
möte i Uppsala. Antalet deltagande präster är icke
kändt. Åtskilliga frågor, såsom om kyrkohandboken och
undervisningsväsendet, afhandlades. Förnämsta frukten
af mötets framställningar blefvo de privilegier,
som hertig Karl 1595 förlänade Uppsala akademi. Under
1600-talet hölls ett mindre kyrkomöte, nämligen 1637
i Stockholm, dit några biskopar, kapitulares och
professorer sammankallades för behandling af kyrko-
och skolärenden; men f. ö. har svenska kyrkan,
om man bortser från prästeståndet vid riksdagarna,
ända till senaste tid saknat särskild representation.
2. Allmänt kyrkomöte, den svenska kyrkans
nuv. representation. Om kyrkomöten i Sverige under
den katolska tiden se ofvan. Bland de kyrkopolitiska
idéer, som Gustaf I mottog af Georg Norman (se d. o.),
var äfven tanken på en fast kyrkomötesinstitution,
men den kom ej till utförande, och prästerskapets
begäran om en sådan i dess postulater 1593 blef också
utan påföljd. Det sista allmänna svenska kyrkomötet
i äldre tider, i Uppsala 1595, sammankallades af
ärkebiskop Abrahamus Andreæ Angermannus (se ofvan),
men därefter blef det en gällande grundsats, att
endast konungen egde sammankalla dylika möten,
och då rätten ej begagnades, förekommo ej vidare
några sådana. Mötet 1637 kan ej kallas ett allmänt
kyrkomöte, utan var snarast en konferens med
tillkallade sakkunniga. Förgäfves yrkades under
förarbetena till 1686 års kyrkolag på 1650-talet af
Emporagrius och Laurelius, att kyrkomötesinstitutionen
skulle återupplifvas och lagstadgas. Prästeståndet
på riksdagarna förblef den svenska kyrkans enda
gemensamma representation, eller ock verkade
ståndsriksdagen i sin helhet som sådan. Vid
jubelfesterna 1693 och 1793 behandlades visserligen
af det ganska talrikt samlade prästerskapet kyrkliga
ärenden, men dessa sammankomster hade ej karaktär
af officiella kyrkomöten. Först de under 1800-talets
förra hälft uppträdande separatistiska och frikyrkliga
rörelserna framkallade åter önskningar om en särskild
kyrklig representation — till enhetens bevarande eller
till häfdande af större själfständighet för kyrkan i
förhållande till staten. Den senare synpunkten hade
i synnerhet en förkämpe i dåv. professor Thomander
(se d. o.), och som ledamot af en kyrkolagskommitté
genomdref han, att kyrkomötesinstitutionen fick plats
i kommitténs förslag 1846. Redan 1844 hade dock ett
yrkande i samma riktning under form af ett
prästeståndets besvärsmål varit före på riksdagen,
men ej vunnit ståndets bifall. Vid 1853—54 års
riksdag väcktes motioner om kyrkomöte af Thomander
i enlighet med kommitténs betänkande om ett dylikt,
men i mera statskyrklig riktning af presidenten
von Hartmansdorff (se d. o.), båda förgäfves. Sedan
frågan af Thomander i sammanhang med det framträngande
krafvet på religionstvångets lättande ånyo bragts
till lif vid riksdagen 1856—58, beslöt denna en
förordning om kyrkomöte, men den vann ej K. M:ts
sanktion. Den De Geerska representationsreformen,
som skulle beröfva prästerskapet dess ställning
som riksstånd, medförde slutligen, att sträfvandet
kröntes med framgång. Vid 1862—63 års riksdag, som
fick mottaga representationsförslaget, fattades
nämligen med anledning af en k. proposition ett
beslut, som 16 nov. 1863 sanktionerades genom
k. förordningen ang. allmänt kyrkomöte (i denna
art. citerad med K. M. F.), och i sammanhang med den
nya riksdagsordningens antagande grundlagsfästes
själfva kyrkomötesinstitutionen i R. F. §§ 87, 88
och 114.
Enligt K. M. F. med däri 1893, 1903, 1905 och
1909 gjorda ändringar består kyrkomötet, innan
Kalmar och Växjö stifts beslutade sammanslagning
kommer till stånd, af 64 ledamöter, hvaraf hälften
lekmannaombud. Själfskrifna äro samtliga biskopar
och pastor primarius i Stockholm, men om de ha
förfall, utses deras ställföreträdare: biskoparnas af
vederbörande domkapitel bland stiftets präster och
pastor primarius’ af Stockholms stads konsistorium
bland konsistoriets ledamöter. De öfrige prästerlige
representanterna äro 2 ombud från hvardera af
Uppsala och Lunds teol. fakulteter, 1 med fullmakt
å ord. befattning försedd prästman från hvart stift
och 1 sådan från Stockholms stad, valda af alla inom
valdistriktet kyrkoskrifna, till prästämbetets
utöfning berättigade prästmän. Valet jämte
suppleantsval förrättas på sätt, som föreskrifves
af vederbörande domkapitel (konsistorium). Af
lekmannaombuden väljas 2 från Stockholm, 1 från Visby
stift, 2 från hvartdera af de öfriga stiften, hvart
och ett deladt i 2 valdistrikt, och 5 från det eller
de valdistrikt, som konungen för hvarje gång eger
bestämma. Valet sker genom elektorer, som utses (jämte
suppleanter) enligt regeln 1 i hvarje pastorat inför
kyrkostämmans ordf. af och bland alla på kyrkostämman
röstberättigade lekmän, hvarvid hvarje röstande har
en röst. Elektorerna sammanträda och välja med slutna
sedlar ombud inför en inom valdistriktet boende, af
domkapitlet utsedd valförrättare. För att det första
valresultatet skall vara giltigt, fordras absolut
pluralitet. Har ingen eller ej alla erhållit sådan,
verkställes omval bland de i röstetal högsta till ett
antal af dubbelt så många som de obesatta platserna,
och därvid gäller enkel pluralitet med lottning i
händelse af lika röstetal. För valbarhet fordras
rösträtt på kyrkostämma, men ej nödvändigt inom
valdistriktet, och ej heller är valbarheten bunden vid
bostad inom detta. Lekmannaombud kan själf vara präst;
1908 års kyrkomöte begärde visserligen, att förbud
häremot skulle intagas i K. M. F., men ändringen
har ej genomförts. Besvär öfver kyrkomötesval
gå till Regeringsrätten. Vald kyrkomötesmedlem
åtnjuter arfvode. Cheferna för Justitie- och
Ecklesiastikdepartementen ega deltaga i mötesförhandlingarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
