Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1381
Kristian
1382
till tronföljare, ehuru hans svåger Fredrik,
arfvinge till Kurhessen, var rätte arfvingen till
danska kro-Han. Kejsar Nikolaus I af Ryssland,
som funnit stort behag i K. under dennes besök i
Warschau 1850, afstod från sina förmenta anspråk på
Hol-stein till K:s förmån, och sedermera af sade sig
K:s makas släkt alla anspråk på danska kronan. Genom
Londontraktaten (8 maj 1852) erkände alla stormakterna
K. som arfvinge till hela danska monarkien, och de
flesta tyska staterna, men ej förbundsdagen, instämde
häri. Danska riksdagen antog - dock först efter
långa öfverläggningar - den nya successionsordningen,
emedan arfsrätten af hänsyn till Holstein inskränktes
till K:s manliga ättlingar, under det "Kongelovens"
bestämmelser upphäfdes. 31 juli 1853 promulgerades
lagen, och K. blef då prins af Danmark, vann 1856
inträde i geheimestatsrådet och blef 1859 chef för
kavalleriet. Personligen hyllade han "helstatsmännens"
politik och afböjde därför i .dec. 1859 anbudet att
öfvertaga ett ståthållarskap i Holstein, hvilket
hans andre svåger Blixen-Finecke föreslagit. Yid
Fredrik VII:s död 15 nov. 1863 blef K. konung. Han
behöll ministären Hall, ehuru blott en månad, och
stadfäste efter mycken tvekan och närmast under
folkstämningens, särskildt det nationalliberala
partiets, påtryckning den nya författningen för
konungarikets och Slesvigs gemensamma angelägenheter
(18 nov.). Redan 16 nov. uppträdde prins Fredrik af
Augustenborg som hertig af Schleswig-Holstein, snart
understödd af tyska förbundsdagen och mellanstaterna,
under det de båda tyska stormakterna, Preussen Och
Österrike, kräfde, att "novemberförfattningen" skulle
tagas tillbaka såsom stridande mot danska regeringens
löften 1851. För att hindra en brytning tillrådde
de andra stormakterna detsamma, men K. vägrade
upphäfva författningen på olagligt vis. Då de
tyska stormakterna nu fordrade Slesvig i pant för
att aftalen från 1851 måtte uppfyllas efter deras
mening, gaf detta anledning till det olyckliga
kriget 1864, hvarunder K. själf i febr. besökte
Dannevirke och i mars Dyb-bölställningen. Under
de politiska förhandlingarna jämsides med kriget
var K:s ställning vansklig. Själf önskade han nog
behålla alla danska monarkiens länder samlade under
en härskare, låt vara genom en personalunion mellan
konungariket och hertigdömena; blott af nödtvång gick
han in på det engelska förslaget att afstå Holstein
och sydligaste Slesvig och afvisade bestäm dt det
franska om delning af Slesvig efter folkomröstning
i Mellan-slesvig. Däremot var han villig att dryfta
det förslag, som Karl XV framkastade i apr., om
ett framtida förbund mellan Nordens tre riken. Då
kriget återupptogs efter Londonkonferensen och Als
kort därpå intogs af preussarna, hvarefter hela
Jylland besattes.af fientliga trupper, afskedade
han själf ministären Monrad (sedan dec. 1863)
och tog Bluhme och andra "helstatsmän" i stället,
helt visst i förhoppning, att dessa skulle kunna
utverka förmånligare fredsvillkor. Detta hopp gäckades
snart: de fredspreliminärer, hvarom öfverenskommelse
träffats l aug., stadfästes 30 okt. 1864 genom freden
i Wien. Danmark måste afstå alla hertigdömena, och 16
nov., årsdagen af sin tronbestigning, löste K. dessas
invånare från deras trohetsed. 7 dec. s. å. mottog
han i Kolding en stor deputation af
nordslesvigare, som försäkrade, att de höllo orubbligt
fast vid Danmark, och liknande demonstrationer
följde vid kronprinsens bröllop 1869 och vid senare
högtidligheter inom konungafamiljen. Pragfredens
(aug. 1866) löfte, att norra Slesvig efter en
folkomröstning skulle återlämnas till Danmark,
blef endast en tom fras, och då Preussen i maj 1867
öppnade underhandlingar härom, ställde det afsikt-ligt
sådana kraf på garantier för de få tusen tyskar,
som blefvo kvar i Nord-Slesvig, att danska regeringen
måste af slå dessa fordringar för att ej åter komma
i beroende af Tyskland. Första omsorgen efter kriget
var att sammansmälta den nya novemberförfattningcn
med den äldre junigrundlagen af 1849, hvilket efter
stora slitningar mellan partierna lyckades i "den
gjennemsete grundlov" 1866. S. å. genomfördes en ny
strafflag och 1867-68 en väsentlig omorganisering
af försvarsväsendet. 1874 utfärdades en ny särskild
författning för Island, som därigenom fick utsträckt
själf styrelse, och i aug. s. å. vid tusenårsfesten
besökte K. själf Island, hvilket ingen dansk konung
före honom gjort. Sedan 1872 upptogs allt politiskt
intresse i Danmark af den kamp, som folketingets
majoritet (vänstern) förde mot ministärerna, särskildt
Estrups (1875-94), för att ge-nomdrifva kraf vet på
parlamentariskt styrelsesätt. K., som hårdnackadt
höll fast vid sin rätt att fritt välja sina rådgifvare
(han ville vara "en fri konung öfver ett fritt folk")
och dessutom jämte landstinget häfdade de två tingens
lika makt och myndighet, var under denna kamp med ej
blott om att gång på gång upplösa folketinget, utan
äfven om att utfärda en rad provisoriska finanslagar
(1885- 93), hvarunder Köpenhamns befästande
genomfördes af regeringen på eget bevåg. Striden
blef dessa år så bitter, att folketingets majoritet
ej ville betyga K. sin hyllning vid hans 25-åriga
regeringsjubileum (nov. 1888). Däremot enades alla
partier om att fira guldbröllopsfesten 1892. Två
år senare afstannade den> politiska kampen genom
"for-liget" (apr. 1894), och i juli 1901 tog K. steget
fullt ut, då han vid "systemskiftet" utsåg en
vänsterministär. Lagstiftningsarbetet hade gifvetvis
lidit mycket afbräck under den långvariga striden och
kom riktigt i gång först efter 1901. Som uttryck för
försoningen mellan konung och folk beslöt riksdagen
i nov. 1903 (då K. regerat 40 år) att återuppbygga
Kristiansborg, nedbrunnet 1884, just då kampen var
bittrast. K:s sista kungagärning var, att han 20
nov. 1905 för sin näst lidste sonson Karl mottog
anbudet om Norges krona, efter ätt förut ha kraft en
folkomröstning om dej;ta val; redan som tronföljare
hade han sett sin näst>:äldste son Vilhelm i juni
1863 koras till hellenernas, konung (Georg I). 1898
blef K. änkling efter att ha haft att glädja sig
åt. ett ovanligt vackert familjelif. K. hade 3 söner,
Fredrik (VIII), Vilhelm (som hellenernas konung Georg
I) och Valdemar, samt 3 döjttrar, Alexandra (1863
g. m. engelske tronföljaren, sedermera konung Edvard
VII), Dagmar (1866 g. m. sedermera kejsar Alexander
III af Ryssland) och. Tyra (1878 g. m. hannoverske
tronpretendenten, hertig Ernst August af Cumberland,
hvilket äktenskap gaf impulsen till, att Preussen
fick Pragfredens’ § 5 upphäfd). En ryttarstaty öfver
K. (af Brandstrup) restes 1899 i Esbjerg, hvilken
stad uppstått under hans regering; senare ha andra
statyer rests i Frc-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
