Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsmedalj ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
södra K. karaktären af halföns egentliga
kulturområde. Där ligger ock det kejserliga
lustslottet Livadia, s. v. om Jalta. Befolkningen,
omkr. 400,000 pers., är till sin sammansättning mycket
brokig: ryssar, tatarer, greker, judar, zigenare
och tyska kolonister. Tatarerna lefva vanligen
som herdar och jordbrukare, men träffas äfven i
städerna; den forna tatarhufvudstaden Baktjisarai
(det ryska Granada) är nästan uteslutande bebodd
af dem. Ehuru icke utsatta för någon förföljelse,
ha de dock svårt att finna sig under det kristna
öfverväldet, och särskildt har den 1874 införda
värnpliktslagen förmått dem att utvandra i massa. –
Halföns namn var i forntiden Tauris l. Chersonesus
taurica (se Chersonesus). Dess befolkning utgjordes
af skyter, men fick omkr. 600 f. Kr. ett tillskott
af grekiska kolonister. Under perserkrigen uppstod på
K. ett bosporanskt välde, som sträckte sig äfven ö. om
Azovska sjön, men gick under med Mithridates och kom
under Rom 47 f. Kr. De omhvälfningar, som i Orienten
föregingo de egentliga folkvandringarna, nådde äfven
K., där alaner, goter och hunner efter hvarandra
slogo sig ned, till dess halfön 640 införlifvades med
bysantinska riket. Under de följande årh. ödelades
den af kumaner, petjeneger och andra barbariska
folk, och slutligen bröto tatarerna 1237 in öfver
densamma. Vid denna tid upprättade äfven italienska
kolonister, i synnerhet genueser, handelskolonier
på sydkusten, af hvilka särskildt Kaffa blef af
betydenhet; men under 1400-talet förjagades de af
turkarna, som sedan styrde K. genom tatariska kaner
som vasaller. Redan under Peter den store eröfrade
ryssarna Perekop (1697), men först 1736 trängde de
ned på själfva halfön. I freden i Kutschuk Kainardji
(1774) måste turkarna afstå från sitt öfvervälde
öfver K., hvarefter ryssarna annekterade det 1783. –
1854–56 var K. skådeplatsen för Krimkriget (se d. o.).
S. A. L.*
Krimgoter kallas en liten germansk folkstam
på halfön Krim, hvilken numera dött ut, sammansmält
med de omgifvande folken. Krimgoterna omtalas, såsom
gothi, redan af Procopius, som betraktar dem som en
kvarlefva efter den gamla östgotiska bosättningen vid
Svarta hafvet. Han uppskattar deras antal till 3,000
vapenföra män. Västeuropeiska resande ha sedan gång
på gång besökt dem och berättat om deras märkvärdiga
språk, som var så likt tyskan. Endast en har meddelat
några uppteckningar af språket, den österrikiske
diplomaten Busbecq (f. flamländare), som 1562 besökte
Krim under en resa till Öst-Europa för österrikiska
hofvet, beskrifven i "Legationis turcicæ epistolæ"
(1589). Stammens antal var minskadt till omkr. 800
man. Ännu på 1700-talet fanns det emellertid goter
kvar på Krim, och deras germanska språk anses icke
ha dött ut förrän inemot år 1800. – Hufvudverket om
K. är G. Loewes arbete "Die reste der germanen am
Schwarzen meere" (1896). Här behandlas också andra
vid Svarta hafvet bosatta germanska stammar. (Jfr
en recension af A. Noreen i "Historisk tidskr.",
1898.) Loewe anser, att K. egentligen icke varit
goter, utan tillhört herulernas stam, en åsikt,
som han hufvudsakligen stöder på en analys af de
genom Busbecq bekanta språkprofven. Att de allmänt
blifvit kallade "gothi", förklarar Loewe däraf,
att detta var den generella grekiska benämningen på
germaner af alla slag. Loewes teori har emellertid
endast delvis vunnit fackmännens bifall. En
slutgiltig lösning af frågan är kanske
ej möjlig, med de torftiga källor som
stå oss till buds. Jfr Krimgotiska.
B. H.
Krimgotiska, språkv., det af Krimgoterna talade
germanska språket, bekant för vetenskapen genom
de af Busbecq gjorda uppteckningarna. Dessa
utgöras af 86 olika ord och uttryck, däribland
räkneorden: ita, tua, tria, fyder, fynf, seis
etc., släktskapsord som brûder broder, schuuester
syster, benämningar på kroppsdelar: oeghene ögon,
handa hand, hocf hufvud, plût blod m. fl., namn på
andra alldagliga begrepp och föremål (ada ägg, broe
bröd, mine måne etc.) samt några få fraser. Urvalet
är gjordt med god urskillning, men ortografien
lider, som naturligt är, af inkonsekvens och
onöjaktighet. Jfr. Kluge i H. Pauls "Grundriss
der german. philologie", 2:a uppl., s. 515 ff.,
Streitberg, "Gotisches elementarbuch" (3:e uppl.,
s. 38 f., 286–288, med fullständigt aftryck af
Busbecqs meddelanden) och af dem anförd litt.
B. H.
Kriminal- (i sammansättningar) 1. K r i m i n e’l l
(lat. criminälis, af crimen, brott), som har afseende
på brottmål, brottmåls-.
Kriminalantropologi, den vetenskap, som sträfvar
att fastställa brottslighetens orsaker, för så
vidt dessa äro att söka i särskilda egenskaper hos
den enskilde förbrytaren. Dess viktigaste gren är
kriminalpsykologien (se d. o.). Jfr Kriminalsociologi.
N. S-g.
KriminalFst, jur., person, som eger vetenskaplig
fackbildning i fråga om brottslighet och dess
bestraffning.
Kriminalistföreningen. Se Internationella kriminal
i st för en in ge n.
Kriminalitet (af lat. criminälis, hörande till brott),
jur., det tal, som anger det genomsnittliga antalet
förbrytelser inom en bestämd personkrets under en
viss tidrymd. Jfr Rättsstatistik. N.S-g.
Kriminalkemi. Se R ä 11 s k e m i.
Kriminallagstiftning. Se Strafflagstiftning.
Kriminalpatient, med., sådan sinnessjuk, som
varit för brott åtalad och på grund af en större
eller mindre samhällsvådlighet ofta kräfver vård å
därtill lämpade, särskilda sinnessjukanstalter. De
s. k. kriminalpatienterna äro af två slag r dels
sinnessjuka rannsaknings- och straffångar, dels sådana
personer, som på grund af sinnessjukdom blifvit vid
domstol frikända från ansvar för begånget brott och
förklarade otillräkneliga. För vård af den förra
kategorien lämpa sig bäst smärre å fängelserna
inrättade * hospital (fängelsehospital), medan
för den senare kategorien särskilda, relativt
små afdelningar vid de vanliga hospitalen äro
lämpliga. Dessa kriminalaf-delningar vid hospitalen
böra gifvetvis till allmänhetens skydd byggas så
säkra, att möjligheterna för rymning äro så långt ske
kan uteslutna. Fängelsehospital saknas ännu i vårt
land. Deras betydelse och nytta äro dock så uppenbara,
att de småningom torde komma att inrättas. Dels torde
det för den allmänna säkerheten synas alltför litet
betryggande att till vård å hospitalen of versända
farliga rannsaknings- och straffångar, som blifvit
sinnessjuka, dels innebär det för straffångarna en
orättvisa, att man genom deras öfverflyttande till ett
hospital be-.röfyar dem möjligheten att *utan af brott
iå af tjäna sin strafftid. Sjuknar en straffånge,
i en kroppslig:
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
