Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 1017-1018 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kora ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppkomma polypstockar af mycket växlande former (jfr
Cœlenterata, sp. 489–490 samt fig. 12 o. 13). Då
hithörande djur i allmänhet upptaga kalk, uppstå
genom upprepad delning och knoppning kolonier,
som kunna uppnå betydliga dimensioner och i sina
yngre delar fortfara att lefva, äfven sedan de gamla
för länge sedan äro döda och ej utgöra annat än en
kalkmassa. Jämförelsevis få former äro enkla.

Alla koralldjur lefva i hafvet, och sådana finnas
i nästan alla haf. De stora, greniga, kalkrika
formerna, som förekomma tillsammans i stor mängd och
bilda korallref (se d. o.), förekomma dock blott
i de varmare hafven och på ej alltför stort djup
(bankkoraller). Andra former, mest enkla, finnas
dock äfven på mycket betydligt djup.

Korallerna delas numera vanligen i 2 ordningar:

I. Alcyonaria, Octocorallia l.
Octatinia. Dessa ha 8
parflikade, i en enkel krans ställda armar. Hit
höra de s. k. barkkorallerna, hvilkas
polypstock består af en stomme af kalk eller horn,
omgifven af ett köttigt hölje ("barken"), i hvilket
djuren sitta. Den viktigaste af dem är

Ädelkorall. (Nat. storl.)

ädelkorallen (Corallium rubrum; se fig.), som
förekommer i Medelhafvet, särskildt vid Sardiniens
och Algeriets kuster, på ett par hundra famnars djup
och vanligen upphämtas från hafsbottnen medelst en
säcklik bottenskrapa, mera sällan tages af dykare. Den
hårda, oftast vackert röda kalkstommen nyttjas till
smycken o. d. och är därför föremål för en ganska
storartad fångst. Vinsten af det företrädesvis af
neapolitanare bedrifna korallfisket har beräknats till
omkr. 2 mill. frcs om året. Äfven sjöpennorna,
hornkorallerna och orgelkorallerna (se dessa ord)
samt korkkorallerna (se Alcyonium) höra hit.

II. Zoantharia l. Hexacorallia. Om dem se
Cœlenterata, sp. 489–490.

Litt.: Lacaze-Duthiers, "Histoire naturelle
du corail" (1864), Cleve, "Om korallerna" (i
"Ur vår tids forskning", 1873), R. Langenbeck,
"Die theorien über die entstehung der korallen
und korallenriffe" (1890), och G. v. Koch,
"Das skelett der steinkorallen" (1896).
B. L-n. (L-e.)

Korallfingersvampen, bot. Se Clavaria, sp. 415,
med fig.

Korallfiske. Se Koraller.

Korallin, kem. Se Tjärfärger.

Korallinacéer, bot. Se Kalkalger.

Korallkalk, Korallkalksten. Se Faksekalk,
Kalksten och Kritsystemet.

Korallofil (af grek. fi’los, vän), zool., geol.,
den djurvärld, som direkt eller indirekt lefver af
korallrefvets polypdjur och som således håller till i
närmaste närhet af ett korallref (se Faksekalk).
A. Hng.

Korallormen, zool. Se Elaps.

Korallref, geol., upp till hafsytan eller något
öfver denna nående grund eller hafsbank, som till sin
hufvudmassa utgöres af koraller samt skal af snäckor
och musslor m. m., hopkittade medelst kalkslam
och söndergrusade delar af nämnda djurs skal. I
afseende på belägenhet och yttre form indelas
korallrefven i flera slag, nämligen kustref,
barriärref och ringref l. atoller. De förstnämnda
äro belägna tätt invid kusterna och sammanhänga
med dem; barriärrefven (se d. o.) sträcka sig,
mer eller mindre sammanhängande, parallellt med
kusterna, och ringrefven (atollerna) bilda aflånga
eller ringformade remsor af land, som omsluta
en grund, lugn sjö eller lagun samt utgöra (se
fig. 2 och Atoll) nästan alltid själfständiga
öar. Sällan uppnå dessa någon anmärkningsvärd höjd
öfver hafsytan. Korallref och korallöar förekomma,
flerstädes i stort antal tillsammans, i Stilla
oceanen, Atlantiska hafvet, särskildt omkring de
Västindiska öarna och Florida, i Indiska, Persiska och
Arabiska hafven o. s. v. – Enligt Darwins teori skulle
i allmänhet ringrefven vara en senare utvecklingsform
af barriärrefven och dessa af kustrefven. Darwin
antog nämligen, att inom de trakter, där korallöar och
korallref nu förekomma, hafsbottnen varit och är stadd
i en långsamt nedsjunkande rörelse och att samtidigt
därmed koralldjuren vuxit uppåt från de forna öarnas
öfre delar. Emedan korallerna bäst trifvas på refvens
yttersidor, där de äro utsatta för vågsvallet, och
enär de

Fig. 1.

icke lefva på stort djup, skulle (se fig. 1) ett
kustref, a, småningom förvandlas till barriärref, b,
om bottnen sänkte sig så, att hafsytan stege från
1 till 2 å figuren, och vid grundens ytterligare
nedsänkning skulle, då hafvet stode vid 3, uppstå
ringrefvet c. Senare tiders naturvetenskapliga
sjöexpeditioner ha dock gifvit vid handen, att den af
Darwin m. fl. antagna nedsänkningen af hafsbottnen
icke alltid behöfver anlitas som villkor för att
barriärref och atoller skola bildas. Uppkomsten
af sådana, där de icke nedgå till stort djup,
torde, enligt hvad man trott sig finna, bero på
andra orsaker, såsom hopandet af kalkalstrande
(kalkafsöndrande) djurs skal inom vissa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>