Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klopstock, Friedrich Gottlieb - Klor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Klor
332
fantasiens djärfhet, det patetiska uttrycket,
rytmens frihet och kraft samt det poetiska språkets
nyhet och friskhet. Bland hans dikter stå Messias
(1748-73, på sv. prosa af C. 0. Humble 1789-92)
samt första samlingen Oden (1771) högst. Den stort
anlagda "Messiaden" väckte beundran på grund af
den högstämda tonen, den varma religiositeten, de
lifliga målningarna och det upphöjda språket, men
det digra diktverket tröttade snart genom formens
entonighet, den oratoriska öfverdriften och bildernas
overklighet. I gestaltningens kraft kan K:s poem
icke mäta sig med Miltons "Förlorade paradis". I
"Messias" hade K., ofvergifvande den franska
alexandrinen, återupptagit antikens heroiska vers,
hexametern. Antika versschemata, ofta fritt ombildade,
använde han också i sina oden. Flera af dessa
utmärkas för en kraftig lyrisk flykt. För den nyare
lyrikens utveckling blefvo de af stor betydelse och
betecknade ett genombrott i både form och innehåll. -
K:s religiösa och fosterländska patos tog sig äfven
uttryck i dramatisk form, hvilken dock föga passade
för hans kynne. Högre än de bibliska dramerna (Der tod
Adams m. fi.) stå i allmänhet de med tysk-nationellt
ämne, framför allt den första, Hermanns-scUacU
(1767; till sv. öfversattes 1828 af A. Phragmén
"Hermans död. Ett bardiskt sorgespel"). Dessa
senare dramer, som K. kallade Bardiete, gåfvo jämte
några af odena en kraftig impuls åt en ny riktning i
samtidens litteratur, där det forngermanska elementet,
sammansmält med det keltiska (Ossianssångerna), bildar
en viktig faktor. Skalderna af "Sturm und dräng",
särskildt Göttinger dichterbund, räknade också K. som
sin föregångsman. - För tyska språkets uppryckning och
förnyelse arbetade K. också genom flera prosaskrifter,
Die deutsclie gelehrtenrepublik (1784) o. a. -
Af den rika Klopstocklitteraturen må här nämnas
Fr. Muncker, "Fr. G. K., Geschichte seines lebens
und seiner schriften" (2:a uppl. 1900). Muncker har
ock utgifvit en upplaga af K:s skrifter 1893. Jämte
honom ha Duntzer, Hamel, Bailly o. a. bidragit
till kommenteringen af K:s arbeten. - I Sverige blef
K. också en viktig faktor i den nya litterära rörelse,
som inleddes med Thorild (hvilken öfversatte K:s
"Ynglingen"). Både Brinkman och Franzén skrefvo
hyllningsdikter till K. Jfr E. Wran-gel, "K. och
Sverige" (i "Till Henrik Schiick 192/u05").
E.Wrgl.
Klor [klår], kem., ett till saltbildarnas
grupp hörande grundämne, som upptäcktes 1774 af
Scheele och af honom benämndes "deflogisticerad
saltsyra". Det ansågs länge som sammansatt och
liksom saltsyran en oxid af ett förmodadt ämne,
benämndt murium, hvarför äfven klor en tid kallades
"salt-syresuperoxidul". Genom Gay-Lussacs, Thénards
och Davys undersökningar ådagalades klorens natur
af grundämne, och sedan 1810 har den ansetts
som sådant. Klor, som är ett af de viktigaste
grundämnena, förekommer i naturen allmänt i förening
med metaller, i synnerhet med natrium (koksalt). Fri
klor erhålles genom inverkan af oxidationsmedel,
t. ex. mangansuperoxid, på klorens väteförening,
saltsyra, under uppvärmning. Bekvämare erhålles gasen
genom inverkan af rå saltsyra på klorkalk (se d. o.) i
Kipps apparat (se d. o.) vid vanlig temperatur. Den
är vid rumstemperatur en högst illaluktande, gröngul
(grek. chloro’s) gas af 2,448 eg. v.
samt angriper, äfven i förtunnadt tillstånd, på det
häftigaste andningsorganen och ögonen, hvarför man
måste iakttaga stor försiktighet vid arbeten med
klor. Genom tryck och afkylning kan gasen förtätas
till en mörkgul, vid - 33,e°-kokande vätska; den
kritiska temperaturen ligger vid 146°. Klor löses af
vatten, hvarvid detta antager färg och lukt af kloren
(klorvatten, chlorum solutum), samt kan t. o. m. bilda
med vatten ett kristalliserande hydrat, som dock
vid rumstemperatur åter sönderfaller i vatten och
klor. Klorens atomvikt, som tecknas Cl, är 35,45
(O = 16). De flesta ämnen angripas energiskt af
klor, dock ej kväfve, syre, kol, några sällsynta
platinametaller och ädelgaserna. På omvägar kan dock
klor förmås att med syre bilda en hel rad syror,
underklorsyrlighet, C10H med anhydriden C12 O, k l
o r s y rJ i g h e t, C10.0H och dess anhydrid CL>
08, klor-te t r o x i d 1. s. k. u n d e r k l o r
s y r a, C12 04, k l o r s y r a, C102 . OH, och
öfverklorsyra, C103. OH. Alla dessa föreningar,
som visa en icke ringa analogi med kväfvets
syreföreningar, äro en-dotermiska, d. v. s. bildas
under absorption af värme och sönderdelas under
utveckling af värme. Under-klorsyrlighetens och
klorsyrans salter bildas vid inverkan af klor på
starka baser, under det samtidigt klor-metaller, som
uppstå under värmeutveckling, bildas. Till följd af
sin endotermiska natur äro klorens syre-föreningar
explosiva. Till väte och metaller har klor stor
frändskap och förenas med dera direkt, ofta under
ljusfenomen. T. o. m. guld och platina förenas
direkt med klor; antimon, vismut m. fl. tända
sig i klorgas. En blandning af klor och vätgas
(klorknallgas) förenas i dagsljus långsamt, men i
solljus ögonblickligen och med explosion, hvarvid
2 vol. klorvätegas, HC1, uppstå af l vol. klorgas
och l vol. vätgas. Vätet förbrinner i klorgas med
blåhvit låga till k l o r v ä t e, en färglös gas,
som förtätar vattenånga och därför starkt ryker i
luften. Den framkallar häftig hosta, om den inandas i
äfven mycket förtunnadt tillstånd. Vatten löser med
begärlighet klorväte och förmår vid 0° upptaga 503
vol. af gasen. Lösningen af klorväte i vatten är en
färglös, starkt sur vätska, som kallas saltsyra. En
mättad klorvätelösning kallas rykande saltsyra,
emedan den ryker i luften. Klorväte beredes i stort
genom upphettning af koksalt med svafvelsyra
(2 Na Cl + H2 S04 = 2 H Cl + Na2 S04), hvarvid den
bortgående gasen inledes i vatten. På laboratorier
erhålles torrt klorväte bäst genom inverkan af
koncentrerad svafvelsyra på salmiakstyc-ken i Kipps
eller Norblads apparater, eller ock genom tillsats af
svafvelsyra till i saltsyra dränkta pimstensstycken
i Kipps apparat. Klorvätet är i alla afseenden en
stark, enbasisk syra, löser under utveckling af vätgas
många metaller, neutraliserar baser och sönderdelar
kolsyrade salter, vid hvilka reaktioner klormetaller
(klorider och klorurer; se dessa ord) bildas. Dessa
klormetaller äro således klorvätesyrans salter. I
förhållande till väte och metaller uppträder klor som
ett enatomigt grundämne, men till syre som ett l-, 3-,
5-, 7-atomlgt. Klorens starka frändskap till väte gör,
att den vid närvaro af vatten och ämnen, som kunna
syrsättas, verkar oxiderande. I dylika fall förenas
nämligen kloren med vattnets väte till klorväte,
hvarvid vattnets syre i frigöringsögonblicket verkar
kraftigt oxiderande.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
