Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockskatt - Klockspel - Klockspindel. Se Spinnig. - Klockstapel. Se Klocka 1. - Klockstock. Se Klocka 1. - Klockstolar. Se Klocka 1. - Klockstycke - Klockton - Klocktorn. Se Kampanil och Klocka. - Klockuppproret. Se Daluppror, sp. 1198-99. - Klockväxter - Klodvig, frankiska konungar - Klodvig 1. K. I, det stora frankiska rikets grundläggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under eriksmässan s. å. Gärden utgick emellertid,
och inom utfäst termin blef skulden till Lybeck
enligt konungens uppfattning gäldad. Huru
stora summor genom själfva klockskatten
åstadkommits, kan icke angifvas. – I Danmark
och Holstein uttogs en klockskatt 1528.
(V. S-g.)
Klockspel (fr. carillon), musikinstrument,
bestående af ett visst antal olika stämda klockor,
som bringas att ljuda medelst hammarslag, angifna
antingen omedelbart eller genom klaviatur. Idén är
gammal och torde ha inkommit från Kina till Europa,
där redan under den tidigare medeltiden munkar
sysselsatte sig med förfärdigandet af klockor. I
synnerhet i Nederländerna blefvo större klockspel
vanliga i kyrktornen. Berömda klockspel finnas
bl. a. i Antwerpen (40 klockor), Bruges och Gent
(48 klockor hvardera). Verket sattes i äldre tider
i gång mest genom urverksmekanism med valsar såsom
i speldosor, senare genom tangenter, som nedtrycktes
med knytnäfven. Först 1875 konstruerade Smulders en
bekvämare klaviatur, som liknar pianots. – Det enda
klockspelet i Sverige var det, som befann sig i Tyska
kyrkan i Stockholm och förstördes genom kyrkans brand
1878. Det förfärdigades 1663 ff. af hamburgaren Hemony
i Amsterdam, inköptes för 3,534 dal. smt, började
spela 1666 och klingade alltifrån 1700-talet hvarje
tisdags- och fredagsmiddag samt, på beställning,
vid högtidligare bröllop och begrafningar. Det
omfattade omkr. 3 oktaver och egde både manual
och pedal. 1887 uppsattes ett annat klockspel i
Tyska kyrkans nybyggda torn och började spelas 1
dec. 1888. Det gamla spelet bestod af 28 klockor,
det nya har 36 och var ämnadt att kunna trakteras
både mekaniskt och medelst handkraft, men endast det
senare sättet är användbart, emedan mekaniken kommit
i olag. Ehuru större än det gamla, är det nya spelet
underlägset i fråga om tonernas renhet. Ett vackert
klingande klockspel är det i Köpenhamns nya rådhus
uppsatta, som melodiskt tillkännagifver hvarje
kvartstimme. – Fordom användes smärre klockspel i
orgelverk (se Cymbel-stern), äfvenså i militärmusiken,
där de nu allmänt blifvit utbytta mot stålstafvar
(se Lyra) i anseende till svårigheten att uppfatta
den exakta tonhöjden (beroende på klockornas från
andra instrument afvikande öfvertoner, motsvarande
icke talen 1, 2, 3 o. s. v., utan dessas kvadrater
1, 4, 9 o. s. v.). Jfr Carillon. – S. k. klockspel
i orkestrar utgöres dels af enklare stålharmonika
(se därom Harmonika), dels af dylik med
tangenter, som förmedla anslåendet af stålribborna.
A. L.*
Klockspindel. Se Spinning.
Klockstapel. Se Klocka 1.
Klockstock. Se Klocka 1.
Klockstolar. Se Klocka 1.
Klockstycke, mus., på blåsinstrument den nedersta,
utåt sig vidgande delen af röret, ljudtratten.
A. L.*
Klockton, mus., ett sångmaner, bestående i ett i rask
följd upprepadt ansvällande och aftagande af röstens
styrka. Den tecknas <> <> o. s. v. Jfr Messa
di voce.
A. L.*
Klocktorn. Se Kampanil och Klocka.
Klockupproret. Se Daluppror, sp. 1198–99.
Klockväxter, bot., namn på fam. Campanulaceæ.
Klodvig (fr. Clovis; eg. Chlodovech, Chlodwig,
frankisk form af namnet Hlodwig, Ludvig), frankiska
konungar:
1. K. I, det stora frankiska rikets grundläggare,
d. 511, var son till Childerik I och sonson till
"Merovæus", den merovingiska konungaättens
stamfader och namngifvare (se Merovingerna). 481
efterträdde han vid 15 års ålder sin fader i
konungadömet öfver en del af de saliske frankerna
och residerade i staden Tornacum (Tournay). 486
besegrade han vid Soissons den romerske ståthållaren
Syagrius, som dittills trots västromerska rikets
fall 476 försvarat sig i landet mellan Somme och
Loire; K. utbredde nu sitt välde till Seine och
efter hand längre. För att bistå konungen öfver de
ripuariske frankerna – mellan Maas och Mosel – angrep
han alemannerna (i Elsass), som öfvervunnos 496,
antagligen vid Tolbiacum (Zülpich, v. om Bonn),
och därpå underkastade sig K. I stridens trångmål
skall K. ha lofvat de kristnes gud att som lön för
seger antaga den katolska tron, för hvilken hans
burgundiska gemål Rothild (på frankiska språket
Chrodichildis) redan förut sökt vinna honom. I alla
händelser lät han juldagen 496 döpa sig i Reims af
den helige Remigius, och jämte honom mottogo öfver
3,000 af hans män dopet. För den katolska kyrkan var
detta en viktig seger, då alla andra till kristendomen
öfvergångna germanska folk på denna tid voro arianer;
också skall påfven ha tillagt K. titeln "den allra
kristligaste konungen" (lat. rex christianissimus),
som sedan fördes af alla Frankrikes konungar ända till
1830. K:s och frankernas omvändelse till den katolska
tron främjade dessutom frankers och gallo-romaners
sammansmältning till ett folk och gaf konungens makt
ett kraftigt stöd i katolska kyrkan. Den gynnade
också K:s eröfringsföretag mot Frankrikes sydligare
delar. Konung Gundobad af Burgund slog han med hjälp
af hans broder Godegisl vid floden Oscara (Ouche), i
trakten af Dijon, och gjorde honom till skattskyldig
lydkonung (500). Västgoterna besegrade K. 507 på den
Vocladiska slätten (Campus vocladensis, i trakten
af Poitiers) och dödade med egen hand deras konung
Alarik, hvarefter frankerna eröfrade västgoternas
besittningar i Gallien s. om Loire utom Provence,
Gothien (ung. det senare Languedoc, utom Toulouse) och
Gascogne, som genom östgotakonungen Teoderiks väpnade
mellankomst räddades åt dennes dotterson Amalarik. –
På återvägen från det västgotiska kriget emottog
K. i Tours den konsulariska värdighetens äretecken,
som bysantinske kejsaren Anastasios sände honom;
den gaf i den gallo-romanska befolkningens ögon en
viss laga helgd åt hans välde. Till sitt nygrundade
rikes hufvudstad utsåg K. Paris. – Förnämsta stödet
för K:s välde voro dock frankerna, och för att
fullända sitt verk röjde han med list och våld ur
vägen sina medkonungar öfver dessa och öfver hufvud
alla fränder, som kunde täfla med honom och hans
ätt. Men att han därvid leddes blott af personliga
och dynastiska intressen, visade han, då han före sin
död skiftade riket som ett arfvegods mellan sina fyra
söner, Teoderik, Chlodomir, Childebert och Klotar. –
Litt.: Junghans, "Geschichte der fränkischen
könige Childerik und Chlodwig" (1857), Havard,
"Clovis ou la France au 5:e siècle" (1896), Stein,
"Die urgeschichte der franken und die gründung des
frankenreiches durch Chlodwig" (1897), och Kurth,
"Clovis" (2:a uppl., 2 bd, 1901).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
