Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjöge. - Kjögebukten. Se Kjöge. - Kjöge huskors, ett arbete af den norskfödde (danske) prästen J. Brunsmand (se d.o.) - Kjökkenmödding - Kjölbergsbro - Kjöping, Nils Matsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då linjeskeppet "Dannebrog", under Ivar Huitfeldts
befäl, sprang i luften. 1906 restes vid hamnen ett
minnesmärke öfver slagen. E. Ebg. L. W:son M.
Kjögebukten [köge-]. Se Kjöge.
Kjöge huskors [köge], ett arbete af den norskfödde
(danske) prästen J. Brunsmand (se d. o.).
Kjökkenmödding [kö’kken-], Kökkenmödding l. Skaldynge
(da., afskrädeshög, skalhög), danske forskaren
J. Steenstrups benämning på de först i Danmark
upptäckta afskrädeshögar från stenåldern, hvilka
vanligen ligga vid kusten samt innehålla skal
af ostron och andra musslor (särskildt af släktena
Mytilus och Cardium) jämte många andra lämningar, såsom
kokhärdar, djurben, ofta krossade eller förbrända,
flintredskap, enklare prydnader o. s. v. Först i
slutet af 1830-talet fästes uppmärksamheten vid dessa
märkliga fornlämningar, och danske Videnskabernes
selskab tillsatte en kommitté för frågans närmare
utredning, bestående af Steenstrup, geologen
Forchhammer och arkeologen Worsaae. Man fann snart,
att kjökkenmöddingarna härrörde från människor, men
under det att Worsaae ansåg dem äldre än minnena från
den af de stora stenkammargrafvarna representerade
yngre stenåldern, trodde sig Steenstrup i dem finna
lämningar från en fiskarbefolkning, som lefvat
samtidigt med stenkammargrafvarnas folk. Denna
och andra outredda frågor ha afgjorts genom de
undersökningar, som 1893–98 verkställts på initiativ
af direktören för danska nationalmuseets första
afdelning, S. Müller. I undersökningarna deltog en
mängd specialister på olika vetenskapsområden. Åtta
skalhögar i olika delar af landet undersöktes. Af
dessa tillhörde fem den äldre stenåldern (den oslipade
flintans tid), tre den yngre stenåldern. Dessa
skalhögar kunna nå flera 100 m. i längd, 2–3 m. i
höjd och 5–6 m. i bredd. De äldre ha legat omedelbart
invid den dåvarande strandlinjen, 4,5–6 m. ofvan
den nutida. De bestå hufvudsakligen af ostronskal,
därnäst af skal från blåmusslan (Mytilus edulis) och
hjärtmusslan (Cardium edule) samt två snäckarter,
Litorina litorea och Nassa reticulata. Sporadiskt
förekomma skal af Tapes-musslan. Denna liksom
ostronskalen hänvisar på, att klimatet vid denna tid,
som sammanfaller med det s. k. Litorinahafvets högsta
stånd, var mildare än nu. Det vanligaste trädslaget
var eken. Oftast förekommande bland däggdjursbenen
äro sådana af vildsvin, rådjur och kronhjort. Ben
af uroxen äro ej sällsynta, men däremot sådana
af älgen. Dessutom ha påträffats ben af en mängd
rofdjur. Fiskarterna äro ål, flundra och mört,
därnäst gädda, abborre och torsk. Sjöfåglarna äro
mycket artrika: t. ex. svanor, änder, svärtor, ejder,
skrakar, grågås, doppingar, lommar, måsar, tordmule
och garfågel (Alca impennis). Tio af de viktigaste
djurarterna äro nu utdöda i Danmark. Blott af
ett husdjur, hunden, finnas ben. Hunden synes
ha förekommit i tre raser, och hufvudrasen
öfverensstämmer nära med schakalen. Stenredskapen,
blott tillslagna, ej slipade, nästan uteslutande af
flinta, utgöras af yxor och mejslar, knifvar, skrapor,
borrar, sågtandade skärfvor samt pilspetsar med tvär,
mejselformad egg. Vidare förekomma redskap af ben
och horn. Lerkärlen, som ha groft gods och spetsig
botten, sakna utsirningar. Några människoskelett
ha påträffats, som visa, att den döde begrafts på
själfva boplatsen. I de tre
yngre skalhögarna hittades äfven ben af husdjuren
svin, får och nötkreatur (svin och nötkreatur tyckas
vara tämda former af inhemska vildsvin och uroxe,
fåret däremot infördt som tämdt) samt kolade korn af
hvete och korn. Kjökkenmöddingar äro kända äfven
från andra delar af Europa. I Sverige har blott en
(härstammande från den yngre stenåldern) upptäckts,
vid Ånneröd i Skee socken, Bohuslän.
I Frankrike ha flera påträffats i kusttrakterna.
Mest bekant är den vid la Torche de Penmarc’h i
dep. Finistère, som var 40–100 cm. hög och täckte en
yta af 80–100 kvm. samt bestod af musselskal
med lämningar af härdar, kol och aska,
flintor, ben af fågel, hjort och vildsvin.
Liksom andra franska kjökkenmöddingar (vid
Vissant i Pas-de-Calais, Saint-Valéry i Somme,
i Charente inférieure, Var och Provence) tillhör den
den yngre stenåldern. Kjökkenmöddingar ha påträffats
på Irland, Sardinien och i Portugal, i sistnämnda land
med många människoskelett, liggande hopkrupna.
Skalhögar äro bekanta också från Japan (Omori),
Brasilien, Chile, Patagonien, Florida och New Orleans.
Litt.: "Affaldsdynger fra stenalderen i Danmark
undersøgte for Nationalmuseet" (af A. P. Madsen,
S. Müller, C. Neergaard, C. S. J. Petersen,
E. Rostrup, K. J. V. Steenstrup, H. Winge;
utg. på bekostnad af Carlsberg-Fondet,
1900), O. Almgren, "Nyare undersökningar
af Danmarks kjökkenmöddingar" (i "Ymer",
1902), och J. Déchelette, "Manuel d’archéologie
préhistorique", I (1908; med litteraturanvisningar).
T. J. A.
Kjölbergsbro, i Onsö socken, Smaalenenes amt, nära
8 km. n. om Fredrikstad i Norge, går öfver Glommens
västra utloppsgren, Kjölbergsälfven, och är bekant
från striden där 1814. Sedan norrmännen blifvit
fördrifna från Rolfsön, uppbröto de K. och togo
ställning på andra stranden vid ett förut uppfördt
batteri. 9 aug. framryckte generalmajor Mörner mot K.,
där en artilleristrid utspann sig, som slutade med,
att norrmännen, som anfördes af general Arenfeldt,
drogo sitt artilleri, 6 kanoner, tillbaka till
Karlshus, men deras infanteri, 2 bataljoner,
kvarstannade vid K., där Arenfeldt sedermera samlade
hälften af sin brigad. 13 aug. samlade Mörner verktyg
och materialier till brons återställande, och natten
till 14 öfverfördes obemärkta af norrmännen 70 jägare
vid Kjölbergs gård, där de fäste sig och småningom
förstärktes till 2 bataljoner, hvarjämte en på roddflottan
till Slevig öfverförd bataljon framfördes mot Onsö,
och sedan gingo alla tre norrut på Glommens
västra strand samt tvungo norrmännen att
draga sig tillbaka, hvarefter bron hastigt
reparerades och de öfriga svenska trupperna
samt artilleriet gingo öfver. Norrmännen drogo
sig nu tillbaka till Krogstad och Karlshus.
L. W:son M.
Kjöping, Nils Matsson, reseskildrare, prästson från
Köping, f. omkr. 1630, d. 1667, gaf sig i holländsk
sjötjänst och lämnade 1647 som matros Holland för
att medfölja på en längre sjöresa. I Ostindien, på
Java och i Persien fick han därefter under olika
befattningar tillfredsställa sin äfventyrslust,
men återvände 1656, efter ett besök (1655) i Kina,
till fäderneslandet, där han anställdes som löjtnant
i örlogsflottan samt deltog i de följande årens
sjökrig. K. författade Een reesa, som genom Asia,
Africa och många andra hedniska konunga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
