Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kiseljärn - Kiselkoppar, miner. Se Kiselmalakit. - Kiselkroppar - Kiselmalakit - Kiselmangan, miner. Se Rhodonit. - Kiselnålar, kem. Se Kieslsyra. - Kiselsinter - Kiselskelett - Kiselskiffer - Kiselsten - Kiselsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Kiselkoppar-Kiselsyra
156
arbetning. Enligt en af J. Landin angifven metod
oskadliggör man kiseljärn på kemisk väg bäst genom
att oxidera de af kiseljärnet utvecklade gaserna
medelst kemikalier, t. ex. klorkalk. I Tyskland äro
stränga bestämmelser ang. transport och förvaring af
kiseljärn redan antagna. Brittiska redare uppgifvas
icke mottaga kiseljärn af hög kisel-halt (50 proc. Si)
till skeppning; däremot har i masugn tillverkadt
kiseljärn af låg kiselhalt (högst 15 proc. Si) visat
sig icke vara hälsofarligt, och därför torde inga
svårigheter möta för dess export. H. E.
Kiselkoppar, miner. Se Kiselmalakit.
Kiselkroppar, bot., af kiselsyra bestående
kroppar, som bildas i vissa celler hos palmer (de
s. k. stegmata i kokosfibern), orkidéer m. fl. G. L-m.
Kiselmalakit, Kiselkoppar, miner., grönt, hårdt
finsplittrigt mineral, såsom oregelbundna massor ofta
tillsammans med malakit. Dess kemiska sammansättning
är Cu Si 03, 2 H2 0. A. Hng.
Kisel m ångan, miner. Se R ho d ön i t.
Kiselnålar, kem. Se Kiselsyra.
Kiselsinter, miner., petrogr., en icke kristalliserad,
antingen kompakt och hård eller i viss grad lös
och jordartad kiselsyremassa, släkt med mineralet
opal och bildad på kemisk väg som af sats ur
varma källors kiselsyrehaltiga vatten. Kring
Geysirkällorna på Island, i Yellowstone national
park i Körd-Amerika och på Nya Zeelands nordö
finnas stora aflagringar af kiselsinter, på den
senare lokalen bildande terrassformade, marmorhvita
af-satser. Kiselsintern träffas stundom i form af
stalak-titer 1. droppsten. Är den porös och uppfylld
af förkislade växter, kallas den stundom kisel-tuff,
i öfverensstämmelse med benämningen för den i detta
af seende lika beskaffade kalktuffen. E. E.
Kiselskelett, bot., den af kiselsyra bestående rest,
som erhålles vid förbränning eller förstöring på
annat sätt af växter med förkislad cellvägg. Askan
af hvetehalm består till 70 proc., af Equi-setum
ända till 97 proc. af kiselskelett, som visar samma
skulptur som väggen hos de lefvande cellerna. Äfven
somliga djur (se H e l i o z o a) ha kiselskelett.
G. L-in.
Kiselskiffer, miner., petrogr., en tät,
mikro-kristallinisk, med lera, järnföreningar och kol
blandad samt därigenom merendels mörkgrå eller svart
färgad kvarts- eller kvartsitvarietet, som stundom
visar en viss skiffrighet. Den är mycket hård och
fullkomligt osmältbar. Kiselskiffern förekommer som
mindre lager tillsammans med siluriska och devoniska
ler- och alunskiffrar vid Harz, i Fichtel-gebirge
och Böhmen samt inom Belgiens och West-falens
kolkalk. Den begagnas till brynstenar. De svarta,
fullkomligt jämna och täta varieteterna brukas,
under namn af lydit, lydisk sten eller p r o b e r
s t e n, vid profning af guld- och silfver-haltiga
legeringar på deras halt af ädel metall. Kiselskiffer
finnes, såvidt hittills är kändt, icke i Sverige.
E. E.
Kiselsten, en i dagligt tal stundom använd benämning
för flinta (se d. o.). I annan bemärkelse brukas
namnet någon gång om de små, rundnötta och slätslipade
stenar af flinta, som flerstädes anträffas vid
hafsstränder, där flintförande bergarter (krita)
utgöra delar af kusten. Sällan utsträckes begreppet
numera så långt, att det omfattar äfven rundnötta
småstenar af andra bergarter än flinta. - Måla-
de kiselstenar (fr. galets coloriés), arkeol. I
grottan Mas d’Azil i dep. Ariége, Frankrike, börjades
i slutet af 1880-talet utgräfningar af ingenjör
E. Piette. Härvid gjordes arkeologiska fynd af föremål
alltifrån den äldre stenålderns yngre delar in på
början af järnåldern. I ett lager på gränsen mellan
äldre och yngre stenålder, af 15-50 cm. tjocklek
och innehållande härdar med aska, några har-puner
af hjorthorn, men inga spår af ren, upptäcktes
äfven en mängd släta kiselstenar med röd målning af
järnockra. Ofta ega stenarna en målad "ram", ofta
äro de också försedda med egendomliga tecken, punkter
och streck till olika antal, kors- och trapp-formiga
figurer, våglinjer och bokstafsiiknande tecken. Man
har velat sätta dessa tecken i samband med alfabet i
östra Medelhafsbäckenet och med ett siffersystem,
troligen dock utan skäl. Liknande stenar äro
påträffade vid la Tourasse, la Crouzade och Montfort
i södra Frankrike. Litt.: E. Piette, "Les galets
coloriés du Mas d’Azil" (1896), och J. Déchelette,
"Manuel d’archéologie préhistorique" I, s. 318 (1908).
E. E. T. J. A.
Kiselsyra, Kiselsyreanhydrid 1. Kisel-dioxid
("kiseljord"), Si 02, kem., förekommer i
naturen ytterst allmänt som mineralet kvarts,
utgörande en hufvudbeståndsdel i granit, gnejs,
porfyr o. s. v. eller utbildad i vackra sexsidiga
prismor med pyramidändar, hvilka, då de äro rena,
äro fullkomligt ofärgade, genomskinliga och glasklara
(bergkristall), men ofta äro af föroreningar färgade
violetta (ametist) eller bruna (röktopas). På kemisk
väg framställd, är kiselsyreanhydrid ett hvitt,
fint. och lätt pulver, som är alldeles olösligt i
vatten och alla syror utom fluorvätesyra, hvarai
det löses under bildande af fluorkiselgas (se
Kisel). Det smälter först för knallgasblåsrörets
hetta till ett segt glas. Det ger flera hydrat,
egentliga kisel-syror, som äro obeständiga samt
vid lindrig upphettning sönderdelas i vatten och
kiseldioxid. Sådana hydrat uppstå i form af geléartade
fällningar, då fluorkiselgas inledes i vatten och då
lösliga salter af kiselsyra sönderdelas med syror. Om
i senare fallet stora mängder vatten äro närvarande,
erhålles ingen fällning, emedan det bildade hydratet
då stannar i lösningen. Ur denna lösning har man
erhållit ett hydrat Si 0(0 H)2, som liknar glas. Äfven
i mineralriket förekomma kiselsyrehydrat som opal,
kalcedon, flinta o. s. v. Med metaller ger kiselsyra
salter, kallade silikat, hvilka utmärkas-genom stor
växling i sammansättningen. Alla dessa silikat
äro olösliga i vatten med undantag af några
silikat af kalium och natrium, hvilka med vatten»
bilda sirapstjocka lösningar (vattenglas). En
del silikat sönderdelas lätt af syror, hvarvid
geléartad kiselsyra af skiljes; andra däremot
angripas icke eller ofullkomligt af syror. Många
silikat förekomma i mineralriket; vanligast bland
dem äro fältspat-arterna kalium-, natrium- och
kalciumaluminium-silikat och deras förvittringsprodukt
lera (alumi-niumsilikat), glimmer, hornblände, augit,
granat o. s. v. Några silikat, såsom smaragd, topas,
hyacint, äro ädelstenar. Kiselsyra finnes ej endast
i mineralriket, utan äfven i alla växter och djur,
vanligen i ringa mängd, men stundom rikligt, såsom
hos fräken (Egzmetwm-arter), i gräsens halm, rotting
m. m. samt hos silikoflagellater och kisclalger
(dia-tomacéer), hvilkas skal bestå af kiselsyra och
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
