Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinkel, Gottfried - Kinkeliba, bot. farm. Se Combretaceæ - Kinkljes. Se Rupert Knekt. - Kinker, Jan - Kinmansson, skådespelarsläkt. 1. Fredrik Gustaf - Kinmansson, skådespelarsläkt. 2. Lars Adolf - Kinmansson, skådespelarsläkt. 3. Lars Gustaf - Kinmansson, skådespelarsläkt. 4. Helfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
119
Kinkeliba-Kinmansson
120
sin fru, som dog af ett fall ut genom fönstret. 1866
kallades han till professor i konsthistoria vid
Poly-teknikum i Zürich. - K. var en föreläsare
och talare af hög rang. Som skald utgaf han
Gedichte (1843, 7:e uppl. 1872; 2:a samlingen
1868), hvilka utmärka sig för lifsvärme och skön
form. I synnerhet äro tvenne episka dikter berömda,
främst Otto der schutz (1846; 81:a uppl. 1903),
men äfven Der grobschmied von Antwerpen (1872;
5:e uppl. 1900); mindre framstående är däremot
hans dramatiska dikt Nimrod (1857), ehuru den ej
saknar skönheter. Tills, med sin fru utgaf han
Erzählungen (1849; 3:e uppl. 1883). Hans sista
dikt var Tanagra. Idyll ans Griechenland (1883; 3:e
uppl. 1886). - Som konsthistoriker författade han,
utom den ofvannämnda konsthistorien, Euripides und die
bildende kunst (1872), Peter Paul Rubens (1874) och
Mosaik zur kunstgeschichte (1876). Ett monument öfver
K. restes 1906 i hans födelseort. Jfr monografier
af Strodtmann (2 bd, 1850), Henne am Ehyn (1883),
J. Joesten (1904) samt Ltibkes "Lebenserinnerungen"
(1893). - K:s hustru skref den skarpt satiriska
romanen Hans Ibeles in London, som utkom 1860 efter
hennes död, samt arbeten i musikundervisning. Jfr
M. v. Meysenbug, "Memoiren einer idealistin" (4:e
uppl. 1899), och biografi af J. F. Schulte (1909).
C. E. N. (G-gN.)
Kinkeliba [kin-], bot., farm. Se Gom br et a-cese.
Kinkeljes [kin-]. Se Kupert Knekt. Kinker [ki’n-],
Jan, holländsk författare, f. 1764, d. 1845, var först
advokat, beklädde 1817 -30 professuren i nederländska
språket och litteraturen vid universitetet i Liége och
lefde sedan i Amsterdam. Hänförd anhängare af Kant,
sökte han utbreda dennes filosofiska idéer bland sina
landsmän, dels i prosaskrifter, dels i tankedigra
dikter (samlade i 3 bd, 1819-21). Senare omfattade han
Schellings system. Hans större filosofiska arbeten
äro Inleiding eener wijsgeerige algemeene theorie
der talen (1817), Brieven över het natuurregt (1823)
och Essai sur le dualisme de la raison humaine (2 bd,
1850-52). K. skref äfven tragedier, bl. a. De Rots
(1789), Almanzor en Zelira (1804) och De Tempelheeren
(1805). Se arbeten om K. af M. C. van Hall (1850)
och van der Wijck (1864).
Kinmansson, skådespelarsläkt. 1. Fredrik Gustaf
K., bassångare och skådespelare, f. 27 maj 1787 i
Stockholm, d. 2 maj 1852 i Norrtälje, blef först elev
vid baletten, hvarifrån han 1806 öfverflyttades till
sångskolan, anställdes 1812 som aktör och sångare vid
Operan och Dramatiska teatern (nedbrunnen 1825) samt
lämnade den kungl. scenen med pension 1845. K. egde
en synnerligen mjuk och fyllig basröst samt mycken
musikalisk bildning. Som hans förnämsta sångroller
nämnas Sarastro i "Trollflöjten" och, framför alla,
Mikeli i "Vattendragaren". På talscenen utförde han
bl. a. Oden,
kejsar Venceslaus i "Herman von Unna" och Talbot i
"Maria Stuart".
2. Lars Adolf K., den föregåendes broder, sångare
och skådespelare, f. 16 maj 1797 i Stockholm, d. där
4 febr. 1855, genomgick operetteaterns sångskola
och var därefter elev vid baletten samt anställdes
som aktör 1818. Bland hans många roller både på
sångscenen och på talscenen förtjäna nämnas Leporello,
Papageno, Gaveston i "Hvita frun", Borgmästaren i
"Czar och timmerman" samt en af hans sista sångroller,
Sulpiz i "Kegementets dotter’, vidare Frans Bertram i
"Brodertvisten", Gäspar d i "Debutanten och hennes
far" jämte flera andra, i hvilka han med framgång
efterträdde Lars Hjorts-berg. K. öfvergick 1850
till Mindre (sedermera Dramatiska) teatern, där
han var flitigt använd.
3. Lars Gustaf K., den föregåendes son,
skådespelare, f. 15 april 1822 i Stockholm, d. där
26 jan. 1887, elev vid K. teatern 1840 och aktör
där 1843, verkade 1847-81 vid Mindre teatern under
Torsslow och Stjern-
ström samt efter dess öfvergång till kunglig scen
1863. Han var särdeles omtyckt i älskar-roller, tack
vare sitt manerfria, naturfriska spel samt stämmans
manligt varma klang och innerliga tonfall. Bland
hans uppgifter på Mindre teatern må nämnas Giulio
i "Slottet Castro", Georges Bernard i "Börd och
för-tjenst", Tristan i "Kung Eenés dotter", Axel i
"Axel och Valborg", Romeo i "Komeo och Julia" och
Sullivanf bland senare roller Ove i "Mjölnarfröken",
Gunnar Herse i "Härmännen på Helgeland" och Johan
Tönnesen i "Samhällets pelare". K. var gift med
skådespelerskan Zelma Bergnéhr (se H e d i n 3)
och därefter med skådespelerskan Helfrid Torsslow
(se K. 4).
4. Helf ri d K., den föregåendes hustru,
skådespelerska, f. 15 jan. 1831 i Stockholm, d. där 12
mars 1906, var dotter till konstnärsparet Olof Ulrik
Torsslow och hans hustru, Sara Fredrika Strömstedt,
samt fick en
utmärkt scenisk uppfostran. 1848-57 var hon anställd
vid Mindre (sedermera Dramatiska) teatern. Hon trädde
1853 i äktenskap med skådespelaren L. G. Kinmansson
(se K. 3). 1857 ingick hon vid K. teatern, men
återvände redan 1858 till Mindre teatern samt
stannade kvar vid denna scens förändring till
kunglig (1863). Där utförde hon under en lång följd
af år nästan alla ingé-nue- och älskarinneroller,
bl. a. Julia, Valborg, Prin-sessa,n Cecilia i "Solen
sjunker", Alice i "Börd och
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
