Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en annan. Fängelserna äro usla hålor, där
fångarna behandlas sämre än djur. För utlänningar
gäller exterritorialrätten, d. v. s. de dömas icke
af kinesiska myndigheter, utan af vederbörande
konsul, efter det egna landets lagar både i civila
och kriminella mål. Från konsuln får vädjas till
hemlandets domstolar.
Riksvapnet är en blå drake. Nationalfärgen
är ockra-gult. – Om flaggan se flaggtaflan
i bd 8. – Kina har en orden, Dubbla
drakorden (se Ordnar).
Litt.: Huc, "L’empire chinois" (4:e uppl. 1862),
Bastian, "Die völker des östlichen Asiens" (6 bd,
1866–71), David, "Natural history of North China"
(1873), von Richthofen, "China" (bd I, II och IV,
1877–85) och "Schantung und Kiautschou" (1898),
E. Reclus, "Géographie universelle" (bd VII, 1882),
J. H. Gray, "China, a history of the laws, manners,
and customs of the people" (1878), Simon, "La cité
chinoise" (1885; sv. öfv. 1890), F. Hirth, "China and
the roman orient" (1885), Bretschneider, "Botanicon
sinicon" (1882–92) och "History of european botanical
discoveries in China" (2 bd, 1898), R. K. Douglas,
"Confucianism and taouism" (1893), "Society in China"
(1894), Smith, "Chinese characteristics" (1895;
sv. öfv. 1890), Obrutjev, "Aus China. Reiseerlebnisse"
(2 bd, 1896), Hosie, "Three years in Western China"
(1897), Colquhoun, "China in transformation" (1898)
och "The Overland to China" (1900), Madrolle, "Les
peuples et les langues de la Chine méridionale"
(1898) och "Chine du Nord" (1904), Isabella Bishop,
"The Yangtze valley and beyond" (1899), Brandt,
"Drei und dreissig jahre in Ost-Asien" (1901),
R. Hart, "These from the land of Sinim" (s. å.,
ny uppl. 1903), E. och O. Reclus, "L’empire du
milieu" (1902), med rik litteraturförteckning,
Tiessen, "China" (1902), W. F. Mayers, "The chinese
government" (1903), Hesse-Wartegg, "Kina" (1904),
Hardy, "John Chinaman at home" (1905), Jernigan,
"China in law and commerce" (s. å.), Keane, "Asia"
I (1906), Ch. Denby, "China and her people" (2 bd,
s. å.), C. D. Bruce, "In the footsteps of Marco Polo"
(1907), P. H. Kent, "Railway enterprise in China"
(s. å.), Chevalier, "Le Haut-Yantze" (1908), Morse,
"The trade and administration of the chinese empire"
(s. å.), Lauterer, "China, das reich der mitte, einst
und jetzt" (1910), Journal of the China branch of the
royal asiatic society, utg. i Schanghai sedan 1858,
Christernsson och Key, "Om Kina" (i Nationalekonomiska
föreningens förhandlingar 1898).
Historia (om K:s förhistoria se äfven Kinesisk
arkeologi.) Att det kinesiska folket invandrat
i sitt nuvarande land är säkert; af de folk, som
före kineserna bebodde detsamma, finnas ännu några
kvarlefvor. Hvarifrån invandrarna kommo, har varit
föremål för gissningar. Med stöd af påstådda likheter
mellan den äldsta kinesiska skriften och kilskriften
ha några forskare förlagt kinesernas urhem till västra
Asien, trakten af Kaspiska hafvet, där de skulle ha
kommit i beröring med akkadernas kulturfolk. Mest
antagen är dock Richthofens hypotes, att de urspr.
bebott Tarimbäckenet och därifrån dragit mot ö. samt
följt Hwang-hos bäcken till hafvet. Att kineserna i
början varit ett nomadfolk, är otvifvelaktigt, men
redan under inryckningen i K. ha de öfvergått till
jordbrukare, en förändring, som genomförts på den gula
jordens område (se sp. 32). Kinesiska folkets historia
börjar med en mytisk tid, som sträcker sig ända till
2,264,777 år före den egentliga sagotidens början,
d. v. s. till Huang-ti (2704 f. Kr.). Under denna
mytiska period framträder ett par personligheter, som
möjligen haft historiska förebilder: Fo-hi, som skall
ha regerat 2852–2738 f. Kr. och säges ha uppfunnit
skrifkonst, familjenamn och musikinstrument samt lärt
människorna fiske och boskapsskötsel m. m., samt
hans efterträdare Schen-nung, hvilken
tillskrifves uppfinningen af plogen och jordbruket. Med
Huang-ti (2704–2595 f. Kr.) börjar sagotiden, hvars
regenter sannolikt äro historiska, om än deras
bedrifter äro utsmyckade af folkfantasien, och som
räcker enligt somliga till Hsia-dynastiens början
(2205 f. Kr.), enligt andra till Schang-dynastien
(1766 f. Kr.). Tidsåldern från denne kejsare till
2118 kallas "Suh-yi". Med kejsar Yau (2357–2258
f. Kr.) börjar den af Kong-fu-tse sammanställda
äldsta rikshistorien, "Schu-king", som är stödd dels
på historiska dokument, dels på äldre historier,
af hvilka en, den s. k. Tsheu-shu ("bambuböckerna"),
ännu är bevarad. Till Yaus regering förlägges sagan om
en stor flod, som skall ha öfversvämmat landet. Under
Yau och hans efterträdare Schun verkade den store
ministern Jü, som utförde stora torrläggningsarbeten
och företog vidsträckta resor i rikets alla delar,
skildrade i Jü-kung (6:e d. af "Schu-king"), en
hufvudsakligen geografisk skildring af det dåvarande
riket. Detta omfattade största delen af landet n. om
Jang-tse-kiang samt prov. Hu-nan och Kiang-si s. om
floden. Efter Schuns död blef Jü kejsare, den förste
af dynastien Hsia (2205–1766 f. Kr.), hvilken räknade
17 kejsare, men en tid (2118–2079) var undanträngd
af en usurpator Han-cho. Den siste kejsaren och hans
gemål voro utsväfvande tyranner och afsattes. Därpå
bestegs tronen af en småfurste Lü, en ättling af
Huang-ti, som kejsare kallad Scheng-tang, grundläggare
af dynastien Schang (1766–1122, efter 1401 äfven
kallad Ying), som störtades af en länsfurste Ven-vang,
grundläggare af dynastien Tschóu (1122–249). Det
första säkra datum i K:s historia kan bestämmas genom
en solförmörkelse, som egde rum 29 aug. 875 f. Kr. För
att kunna ge furstendömen åt sina släktingar och åt
ättlingarna af föregående kejsare delade Ven-vang
riket i 72 feodalstater, hvilket medförde ständiga
inre strider och centralmaktens försvagande. Däraf
begagnade sig utländska fiender; tatarerna,
som då första gången omtalas, gjorde härjande
plundringståg långt in i riket. Det var under denna
tid af inre förvirring, som K:s största filosofer,
Lao-tse (604–517), Kong-fu-tse (550–478) och Meng-tse
(Mencius; 371–289) lefde och verkade. De lyckades dock
icke ingifva sina landsmän en bättre anda, utan oredan
fortfor, ökad genom våldsamma tronstrider, ända till
dynastiens utgång. Trots de inre missförhållandena
utvidgades K:s område. Tschóu-dynastien störtades af
den från nordvästra K. bördiga furstefamiljen Tschin
(220–206 f. Kr.), hvars förste regent Schi-huang-ti
(222–210), blef en af K:s största kejsare genom att
göra slut på feodalväsendet och återställa rikets
enhet. Han tillbakadref tatarerna till Mongoliets
öknar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
