Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1213-1214 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hudstrykning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klostret S. Maria de la Rábida, där
Columbus en tid fann en tillflykt.
(J. F. N.)

Huenna, astron., en af småplaneterna.

Huercal-Overa [hωerka’l-åve’ra], stad i spanska
prov. Almeria, i en dal på södra sidan af
Sierra de las Estancias. 15,763 inv. (1900).
(J. F. N.)

Huerta [hωe’rta], sp., stor trädgård; fruktbar,
kanaliserad slätt-trakt, t. ex. Valencias H.

Huerta [hωe’rta], Vicente Antonio García de la,
spansk skald och kritiker, f. 1734
i Zaíra (Badajoz), d. 1787 i Madrid, intog en
framskjuten social ställning som sekreterare
i utrikesministeriet, öfverbibliotekarie
vid nationalbiblioteket i Madrid, ledamot af
Spanska akademien etc., var en tid i onåd och
förvisades till Orán-fästningen, men återkom
efter några år. H. var en ifrig förkämpe
för den gamla nationella skaldekonsten och
låg i ständig och våldsam polemik med sin
samtids af franskt inflytande påverkade
litterära kolleger. H:s förnämsta arbete är
den historiska tragedien Raquel (Alfonso VIII
och judinnan från Toledo), 1778, som gjorde
stormande lycka; mindre betydande är dramat
Lisi desdeñosa ó el bosque del Pardo. Af
H:s lyriska arbeten finnes en samling
intagen i Rivadeneiras "Biblioteca de autores
españoles", bd 61, hvaraf må nämnas hjältedikten
Endimión, Versos castellaños (hyllning åt
Karl III) 1760 och Egloga de los pescadores
(s. å.). H. utgaf äfven "Teatro español", urval
af äldre nationell dramatik (17 bd, 1785—86).
Ad. H—n.

Huesca [hωe’ska]. 1. Provins i spanska landskapet
Aragonien, vid franska gränsen. 15,149
kvkm. 245,107 inv. (1906), 16 inv. på 1
kvkm. Landet är bergigt, synnerligast i n., där
Mont Perdu når en höjd af 3,352 m. Bergen äro
rikt skogklädda, och jorden, ehuru bördig, är
endast till en mindre del odlad. Hufvudfloden är
Cinca. Rika tillgångar på mineral, mineralkällor
(Estadilla, Panticosa m. fl.) och saliner. —
2. Hufvudstad i nämnda provins, vid floden
Isuela. 12,626 inv. (1900). H. är omgifvet af
murar, har en gotisk dom (fullbordad 1515),
ett gammalt palats för konungarna af Aragonien,
ett prästseminarium och två collegios samt är
säte för en biskop. I H. fanns 1354—1845 ett
universitet, kalladt Sertorio till minne af
Sertorius, som 77 f. Kr. stiftade en skola i
H. och dog där (72 f. Kr.). Staden är urgammal
och kallades på Augustus’ tid af romarna Osca.
(J. F. N.)

Huescar [hωe’skar], kretshufvudstad i
spanska prov. Granada, vid södra foten
af Sierra de la Sagra, vid Guardal. 7,763
inv. (1900). Spannmåls- och fruktodling.
J. F. N.


Huet [yä’tt l. yǟ], Pierre Daniel, fransk lärd,
f. 1630 i Caen, d. 1721 i Paris, åtföljde 1652
— redan berömd för matematisk och filologisk
lärdom — S. Bochart till Stockholm, dit denne blifvit
kallad af drottning Kristina, och egnade sig
efter hemkomsten åt vetenskapliga forskningar
samt grundade 1662 vetenskapsakademien i Caen.
1670 blef han under Bossuet lärare för
dauphin och bearbetade tillsammans med
Bossuet den under namnet "In usum delphini"
(se Delphinus) bekanta samlingen af
grekiska och romerska klassiker. H. blef 1674
medlem af Franska akademien, prästvigdes
1676, fick 1678 abbotstiftet Aulnay (nära Caen)
och utnämndes 1689 till biskop i Avranches, men
lämnade 1699 sitt biskopsstift mot det lugnare
abbotstiftet Fontenay,
nära Caen. Sedan 1701 bodde han hos jesuiterna
i Paris. — H. var en af sin tids lärdaste män:
i österländska och klassiska språk hade han
vidtomfattande insikter och studerade med ifver
matematik, kemi och anatomi. De förnämsta af
H:s arbeten äro De optimo genere interpretandi
etc. (2 bd, 1661), hvari han framställer sina
åsikter om öfversättningskonsten, Demonstratio
evangelica (1679), ett arbete vittnande om stor
lärdom, men späckadt med djärfva konjekturer i
sin tids anda, Censura philosophiæ cartesianæ
(1689), Mémoires pour servir à l’histoire du
cartésianisme (1692), i hvilket arbete H., som
en tid varit en varm anhängare af Cartesius,
satiriskt skildrade cartesianismen, Dissertations
sur diverses matières de religion et de
philosophie (2 bd, 1712) och Traité philosophique
de la faiblesse de l’esprit humain (1723). Som
supranaturalistisk skeptiker sökte H. ådagalägga
förnuftets svaghet och bevisa, att tron är det
enda, som förmår lämna visshet. H:s Œuvres
complètes utgåfvos 1856—60. Lavalley utgaf
1881 Poésies françaises de D. H., Henry 1879
en samling Lettres inédites. Hans själfbiografi
utgafs på latin 1713 och i fransk öfv. 1853. Jfr
Bartholmèss, "H., évêque d’Avranches" (1850),
och Barach, "H. als philosoph" (1862).
(V. S—g.)

Huet [yä’tt l. yǟ], Paul, fransk målare,
f. 1803 i Paris, d. där 1869, var en af den
moderna landskapskonstens föregångare. Han hade
varit elev af Gros och Guérin, men upphörde
snart med modellstudiet och ströfvade hellre
omkring i Paris’ omgifningar, tecknande efter
naturen. Med Flodstrand i Picardie debuterade han
på salongen 1822, gjorde sig likväl förnämligast
känd genom litografier och senare äfven genom
intimt kända, effektfulla raderingar och
träsnitt. Till salongen 1831 hade han insändt
9 oljemålningar och 4 akvareller, som väckte
uppseende och blefvo ifrigt diskuterade. 1833
vann den ganska panoramaartade Utsikt af
Rouen medalj. Hans målningar, som ansågos
bisarra och konstlade, blefvo sedan refuserade
vid flera salonger, dock prisbelönades han
åter 1848 och på världsutställningen 1855
(Öfversvämning vid S:t Cloud, i Louvre, som ock
eger skogsinteriören Morgonkyla, Solnedgång vid
Seine och flera smärre stämningar, målade studier
och teckningar). H. målade mest naturen kring
Paris, gjorde dock äfven resor i Frankrike samt
till Holland och Italien. Med lugn uppriktighet
studerade han naturen, och med frihet från allt
konventionellt målade han, känslofullt och
med ett visst patos, som röjer romantikern,
stillheten i skogen och ute på floden. Han
hyste förkärlek för flyktiga stämningar, sol
genom regn, ögonblicket före ett oväders utbrott
o. d. Som naturdiktare kan han ej mäta sig med
det intima landskapets största representanter,
men han har med rätta blifvit kallad den
främste bland naturtolkarna af andra rangen.
G—g N.

Huet [yä’tt l. yǟ], François, fransk
religionsfilosof och skriftställare, f. 1814, d. 1869,
blef 1834

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>