Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1109-1110 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horatius ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Horn, nord. myt. Se Freja.

Horn. 1. (Lat. cornu], zool., den gemensamma
benämningen på en del hudbildningar af mycket
olika byggnad och uppkomstsätt, som uppträda
företrädesvis hos kräldjur och däggdjur å
hufvudets öfre sida. I det öfvervägande antalet
fall spela de rollen af vapen. Hornen förekomma
mest hos hofdjuren. Noshörningens horn bildas
af öfverhuden, hvilkens hornlager producerar
långa, hårliknande horntrådar; dessa förenas till
bildandet af det koniska hornet, hvilket näring
tillföres af höga läderhuspapiller. Hornen,
ett eller två, sitta på näs-, resp. pannben. Hos
idisslarna kan man skilja på två hufvudslag af
horn: 1) benhorn, som äro massiva, bestå af
benämne samt affalla och förnyas periodiskt
(se Hjortdjuren); 2) slidhorn, som bestå
af en bentapp (kvicke), hvilken utgår från
pannbenet och beklädes af en af öfverhuden
bildad hornslida. Den senares bildning kan vara
underkastad periodiska växlingar, hvarigenom
ringar vid hornbasen uppstå, hvilka kunna
motsvara djurets ålder. Om hornen hos giraffen se
Giraffdjur och hos gaffelantilopen se d. o. —
Horn uppmjukas vid värme och löses nästan
h. o. h. af kali. Hornmassan kan förarbetas
till en mängd olika föremål, såsom kammar,
blåsinstrument, knappar, dosor. Af hornaffall
o. d. beredas blodlutsalt, gelé, djurkol m. m.

2. (It. corno, fr. cor), mus., urgammalt
tonverktyg, befintligt hos alla kulturfolk
och förfärdigadt af horn, ben, elfenben eller
metall. Urbilden för detta instrument är det
urholkade djurhornet (af tjur, vädur o. s. v.),
som ock skänkt detsamma både dess namn och dess
koniska rörform. Genom denna form skiljes det
i allmänhet från trumpetsläktet, med trängre,
cylindriskt rör. På Kiviks-monumentet (se
d. o.) från bronsåldern finnas afbildade två
horn af olika gestalter, det ena något liknande
de präktiga, svängda bronshorn, som hittats i
torfmossar. Under medeltiden nyttjades af de
förnäme på jakt och i krig dyrbart snidade
elfenbenshorn. Det på 1500- och 1600-talen
utbildade jakthornet, corno di caccia, blef den
närmaste förebilden för vårt valthorn. Valthornet
berättas vara omkr. 1680 uppfunnet i Paris
(hvarför det ock ännu kallas franskt horn). Under
förra hälften af 1700-talet kom det in i opera- och
kammarmusiken. Valthornet består af ett högst
6 m. långt, i flera cirklar böjdt, koniskt
(och invärtes förtennadt) mässingsrör, som är
försedt nedtill med ett vidt klockstycke l.
ljudtratt och upptill med ett koniskt munstycke,
af mässing eller silfver, samt skiljer sig
genom både formen och den vekare klangen från
trumpeten. De toner, hvilka frambringas endast
genom olika sätt för anblåsningen, äro de i
(den obrukbara) grundtonen kontra-C innehållna
alikvot-tonerna: C G c e g b c¹ d¹ e¹ f¹ g¹
b¹ c², noterade dels (de allra djupaste) i
bas-klav, dels (en oktav högre än de klinga)
i violinklav. Dessa naturtoner kunna med en half
eller (med sämre resultat) hel ton fördjupas
genom vänstra handens införande i ljudtratten,
hvarvid uppkomma s. k. stopptoner, som ha en mera
dof och pressad klang. Stopptonernas uppfinnare,
A. J. Hampel i Dresden (1753), lyckades 1760
äfven göra instrumentet användbart för flera
tonarter, i det han förlängde eller förkortade
röret genom påsättande eller borttagande af
olika byglar,
hvarigenom stämningen sänkes eller höjes. Bland
de sålunda uppkomna olika arterna af horn äro
de brukligaste: djupt B-horn, C-, D-, Ess-, E-,
F-, G-, Ass-, A- samt högt B-horn och C-horn;
noteringen för alla dessa sker dock alltid i
C-dur (med angifvande af stämningen, t. ex. Corno
in F¹, B alto o. s. v.). Genom de af Stölzl och
Blühmel 1814 uppfunna ventilerna, medelst hvilkas
intryckande eller lössläppande en del af röret
öppnas eller tillslutes och hvilka ersätta de
ofvannämnda, mindre lätthandterliga byglarna,
kan en fullständig kromatisk skala frambringas
utan användande af stopptoner, hvilka
dock äfvenledes kunna på ventilhornet
(se fig.) åstadkommas, om kompositionens karaktär
så fordrar. Ventilhornet erbjuder sålunda
större resurser än naturhornet och har dessutom
knappast förlorat något af dettas friska, sonora,
romantisk-elegiska klang. — I orkestermusik
skrifves vanligen för grupper af två eller fyra
horn. Bland mönster i hornsats må nämnas Mozart,
Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn,
Rossini och framför allt Weber samt Wagner. Bland
berömda virtuoser må nämnas Rodolphe, Stich
(Punto), Dauprat, Stölzl, Artôt; i Sverige
bröderna Steinmüller, J. M. F. Hirschfeld,
K. G. Schuncke, A. A. Svensson. — Blåsinstrument,
som bära hornets namn, men till sin beskaffenhet
skilja sig vida därifrån, äro alphorn,
bassetthorn, bygelhorn och saxhorn samt
engelskt horn (se dessa ord). Om vallhornet
se Lur.

Ventilhorn.

3. Emedan urholkade djurhorn fordom begagnades
som förvaringsrum för vätskor, användas ännu
sammansatta ord med horn som andra led för
att beteckna till dylik användning afsedda
föremål, t. ex. bläckhorn, dryckeshorn. I
forntiden fingo ej sällan djurhorn (af vädur,
tjur o. s. v.) sinnebildligt beteckna styrka,
upphöjdhet, konungslig makt. Sålunda äro
macedoniska konungars hufvud på myntbilder
försedda med små horn, hvilka ock särskildt
utmärka Alexander den store på bildverk,
och samma symbol återfinnes å Michelangelos
berömda Mosesstaty (se Buonarroti,
sp. 601). — I Israel tjänade horn ej blott till
förvaring af olja, sminksalfvor etc. eller som
musikinstrument, utan ock som kultisk symbol
på altaret. Ursprunget till denna symbolik är
omtvistadt. Måhända härleder sig bruket att
pryda altaret med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>