Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herbst, Kristian Fredrik - Herbst, Eduard - Hercegovina - Hercles. Se Herakles - Herculaneum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgräfningar. 1851 utarbetade han en beskrifning af
Devegges myntsamling och 1855 berättelsen om
utgräfningen af konungagrafvarna i Ringsted. 1889
blef han led. af Vitt. hist. o. ant. akad.
E. Ebg.
Herbst, Eduard, österrikisk jurist och statsman,
f. 1820, d. 1892, blef professor i rättsfilosofi
och straffrätt 1847 i Lemberg och 1858 i
Prag, var 1861—85 på bömiska landtdagen och
österrikiska riksdagen ledare af tyska partiet
och 1867—70 justitieminister. Han genomdref som
sådan bl. a. upphäfvande af häktning för gäld
och införande af jury i tryckfrihetsmål. Hans
förnämsta juridiska verk är Handbuch des
allgemeinen österreichischen strafrechts (2 bd,
1855; 7:e uppl. 1882—84).
(N. S—g.)
Hercegovina [herʃe-], ty. Herzegovina
("hertigdöme"), turk. Hersek, ett med Bosnien
förenadt, sedan 1908 till österrikisk-ungerska
monarkien hörande område i nordvästra delen af
Balkanhalfön, utgör en krets, Mostar, med
en areal af 9,119 kvkm. 219,511 inv. (1895), 24
på 1 kvkm. H. begränsas i n. och ö. af Bosnien,
i s. af Montenegro och i v. af Dalmatien samt
berör Adriatiska hafvet endast med ett par smala
sträckor vid Bocche di Cattaro och nordligare vid
Neum. Landet är fylldt af Dinariska alperna och
sänker sig terrassformigt ned mot Adriatiska
hafvet. Det är liksom Bosnien och Dalmatien
genomdraget af en mängd parallellkedjor
(planina), mellan hvilka ligga dalar, ofta af
polje-typ (se Polje). Många af dessa poljer
äro sumpiga, såsom den stora Mostarsko Blato
(v. om Mostar) och bilda om våren sjöar, andra
vattnas af strömmar, som försvinna i bergshålor
och bana sig underjordiskt lopp till hafvet
eller till Narenta. De högsta bergen ligga i
landets nordöstra del, där Prenj planina når
2,102 m. och Maglić (på gränsen till Montenegro)
2,390 m. Detta högland utgör en fortsättning af
den västbosniska karstplatån, ehuru denna här
förlorar sin karaktär därigenom, att Narenta och
dess bifloder skära sig djupt ned i kalken och
dela platån i mindre kalkstockar. Så uppstår
en rad kalkplatåer. Som kalken är underlagrad
af hårdare skiffer, hvilken ofta går fram i
dagern, är vattentillgången bättre än i de
öfriga dinariska länderna, och platåerna äro
i sina lägre delar täckta af täta skogar och
grönskande gräsmattor. Längre västerut åter,
där karstplatån är mera sammanhängande, har
landet på vida sträckor utseendet af en kal,
skogfattig stenöken. H:s hufvudflod är Narenta
med många tillflöden till Adriatiska hafvet; dit
flyter ock den sydligare Trebinjčica. Klimatet
är kallt om vintern och tryckande hett om
sommaren (ända till 38° i skuggan). I dalarna,
såsom vid Narenta, liknar floran Dalmatiens
och södra Italiens. Brunkol förekomma rikligt i
Narenta-dalen, asfalt vid dalmatiska gränsen och
mineralkällor vid Ljubuska. Ehuru åkerlandet är
jämförelsevis litet, producerar H., utom spannmål
af olika slag, utmärkt vin och tobak. Af husdjur
äro får och getter de vanligaste, medan häst-
och nötkreatursafveln är mindre utvecklad. På
vildt är landet ovanligt rikt. — Af invånarna
voro 1895 muhammedaner 56,135 (25,5 proc.),
mest i städerna, grekiska katoliker 74,889
(hufvudsakligen ö. om öfre Narenta) och romerska
katoliker 88,188 (v. om Narenta). Folkbildningen
står lågt; 90 proc. af folket kunna icke
läsa. Till nationaliteten äro de allra fleste
invånarna slaver (serbokroater); äfven
muhammedanerna äro till islam omvända
slaver. Det serbokroatiska språket talas
renast i H. Hufvudstad är Mostar (se d. o.),
vid Narenta och landets enda järnvägslinje,
Sarajevo—Mostar—Metković—Trebinje. — H.,
som i forntiden var en del af den romerska
prov. Dalmatia, framträder i 9:e årh. som
ett eget område under namnet Hum l. Zahumlje
och blef då ockuperadt af de invandrande
serberna. I 13:e årh. hörde det delvis till
Ungern, sedan till Serbien och från 1326 till
Bosnien. 1440 förlänades det af kejsar Fredrik
III som hertigdöme, under namn af S:t Sava,
till släkten Hranič, och från denna tid började
det kallas "hertigdömet" (Hercegovina). 1463
blef det skattskyldigt under turkarna och
1483 fullständigt underkufvadt och under namnet
Hersek som ett sandschak förenadt med vilajetet
Bosnien. 1832 gafs H. af sultan Mahmud som ett
själfständigt vesirdöme åt Ali aga af Stolac,
men förenades 1865 åter med Bosnien. Till följd
af den tryckande och godtyckliga beskattningen
gjorde den kristna befolkningen i juli 1875
uppror, hvilket understöddes af Montenegro,
snart spred sig till Bosnien och ej kunde af
turkarna betvingas. Genom fördraget i Berlin
(1878) anförtroddes förvaltningen af Bosnien
och H. åt Österrike, sedan de två sydöstliga
områdena Nikšić och Piva skilts från H. och
lagts till Montenegro. 31 juli 1878 ryckte
österrikisk-ungerska trupper öfver gränsen,
men möttes af ett fanatiskt motstånd från den
muhammedanska befolkningens sida. Sedan de
emellertid lyckats intaga Mostar (4 aug.) och
bergfästet Klobuk (25 sept.), var annekteringen
verkställd. Provinsens styrelse lydde sedan under
en militärguvernör i Sarajevo. Då i H. 1881
den allmänna värnplikten infördes, utbröt ett
uppror, som 1882 kufvades med vapenmakt. Genom
proklamation af 5 okt. 1908 upphäfde kejsar
Frans Josef Berlintraktatens bestämmelser och
förklarade sig för Bosniens och H:s suverän samt
införde den österrikiska successionsordningen,
hvarjämte åt de bägge länderna tillerkändes
medborgerliga rättigheter i full omfattning. Se
f. ö. Bosnien (äfven i suppl.).
J. F. N.
Hercles. Se Herakles.
Herculaneum, i forntiden en stad mellan Neapolis
och Pompeji, hvilken jämte några andra kampaniska
städer begrofs vid ett vulkaniskt utbrott af
Vesuvius på sensommaren 79. Osker, en italisk
folkstam, bebodde ursprungligen staden. Efter
samnitkrigens slut delade staden det öfriga
Kampaniens öde och kom under Rom, med hvars
välde den efter ett affall, hvartill det
nationella partiet under bundsförvantkrigen
90—88 f. Kr. låtit förleda sig, blef
införlifvad som ett romerskt municipium. 63
e. Kr. förstördes den till stor del genom en
jordbäfning. Restaurationsarbetet var just i
gång, när 79 års utbrott inträffade. Enligt
Sisenna, en romersk annalist, låg staden på en
hög kulle mellan två floder; den enda gata,
som f. n. ligger i dagen, synes genom sin
branta sluttning bekräfta detta. Det djupa lager
af pimsten och aska, som Vesuvius utslungat,
har öfver staden uppkastat en på sina ställen
30 m. hög grafkulle, och lavaströmmar ha
utfyllt floddalarna, så att traktens utseende
förändrats. I början af 1700-talet (uppgifterna
om de första fynden variera mellan 1709 och
1711) påträffades vid en grundgräfning antika
konstverk, som föranledde vidare gräfningar. De
första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
