Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herakles - Heraklider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H. genast måste bära honom tillbaka. Utom
dessa, af Eurystheus anbefallda arbeten utförde
H. många andra storverk. Till dessa höra: striden
med kentaurerna på berget Foloë i Arkadien;
deltagandet i Argonauttåget och i gudarnas strid
mot giganterna; räddandet af Hesione, som af sin
fader, konung Laomedon i Troja, blifvit utsatt
att förtäras af ett hafsvidunder; befriandet af
den fjättrade Prometheus och den i underjorden
fångne Theseus m. fl. I det tessaliska Oichalia
täflade han i bågskjutning med konung Eurytos
och hans söner för att till äkta erhålla dennes
dotter Iole. Hon blef honom dock svikligen
förvägrad, och under ett anfall af vansinne
dödade H. sin vän Ifitos, Ioles broder. Till
försoning för denna våldsbragd sålde han sig
på det delfiska oraklets anvisning till slaf
hos drottning Omfale i Lydien och måste där under tre
års tid, förklädd till slafvinna, spinna ull,
under det att Omfale stoltserade med hans klubba
och lejonhud. Efter slutad tjänstetid drog han i
härnad mot konung Laomedon i Troja, hvilken med
lifvet fick plikta för sin vägran att utbetala
den för Hesiones räddning betingade lönen.
Med flodguden Acheloos i Etolien kämpade han om
Deianeira, konung Oineus’ dotter, hvilken han
sedermera som sin maka medförde till Trachis,
och dödade under vägen med en
i den lerneiska hydrans blod doppad pil
kentauren Nessos, som ville förgripa sig på
Deianeiras person. Från Trachis företog
han ett hämndekrig mot konung Eurytos,
dödade honom och hans söner samt bortförde Iole.
Deianeira, som fruktade att utträngas ur
sin makes kärlek, sände honom vid hemkomsten
en med Nessos blod bestänkt klädnad, hvilken
hon enligt den döende Nessos’ försäkran trodde
vara ett osvikligt kärleksmedel. Knappt hade
H. påtagit den förgiftade klädnaden, förrän
denna bet sig fast vid hans lemmar och vållade
honom olidliga smärtor, hvilka förmådde honom
att frivilligt bestiga ett på berget Oite
uppfördt bål. Då bålet antändes, sänkte sig ett
moln, hvilket under åska och blixt förde honom
upp till himmeln, där han af Athena infördes
i gudarnas krets och, omsider försonad med
Hera, erhöll ungdomsgudinnan Hebe till
gemål. Denna apoteos är tydligen ett senare
inlägg i Heraklessagan. H. dyrkades att
börja med som heros eller halfgud, men fick
sedan rang af gud och förflyttades till Olympen.
I Homeros’ Odyssé mötas båda traditionerna.
Vid sitt besök i underjorden (11:e sången)
träffar Odysseus bland andra aflidna hjältars
vålnader äfven H. Men i denna skildring och
rakt stridande däremot finnas inflickade ett par
verser, enligt hvilka H. för ett lycksaligt lif
bland gudarna och har Hebe till gemål. — Andra
sagor ha framställt H. från en mera skämtsam
sida som storätare, drinkare och slagskämpe
eller i allmänhet med alla de olater,
hvilka utmärkte beotierna. Denna groteska
Heraklestyp behandlades med förkärlek i det
attiska satyrdramat och lustspelet. — H:s dyrkan
var spridd öfver hela Grekland, och festspel
till hans ära firades i Sikyon, Tebe, Aten
m. fl. st. Af den bildande konsten framställdes
han mestadels som fullmogen man med oerhördt
kraftfull kroppsbildning och vanligen beväpnad
endast med klubba och lejonhud. Bland de många
ännu bibehållna Heraklesbilderna (jfr fig.) är
i synnerhet att märka den s. k. farnesiske H. i
Neapel, ett verk af atenaren Glykon (se d. o.;
en annan afbildning finnes
i art. Antaios). Äfven i Italien har H. (med
namnförändringen Hercles, Hercules) tidigt vunnit
insteg. Möjligen har såsom i många andra fall
hans namn öfverflyttats på en eller annan italisk
gud med snarlik karaktär. Särskildt synes den
sabinske Semo Sancus, äfven kallad Dius Fidius,
ha stått honom nära. I Rom synes H:s dyrkan
ha införts dels från Syd-Italien, dels från
Etrurien. Sedan 399 f. Kr. egde han på Forum
boarium ett altare (Ara maxima), hvilket af
traditionen sattes i förbindelse med hans färd
till den fjärran västern för att hämta Geryones’
boskap. Den romerska sagan låter H. på hemvägen
komma till den plats, där Rom en gång skulle
komma att byggas, och nedlägga den i en håla
på Aventinus boende eldsprutande jätten Cacus,
hvilken, medan H. lagt sig att sofva, stulit
några af hans boskapsdjur. Under republikens
senare tid hade H. i Rom flera helgedomar
och dyrkades särskildt som den idrottsidkande
ungdomens skyddspatron. 12 aug. egnades honom
årligen en stor offerfest. Under kejsartiden
räknades han som det kejserliga husets skyddsgud
(H. Augustus), och flera kejsare,
särskildt Commodus, gjorde anspråk på att med
honom jämställas. Litt.: Furtwängler och Peter,
art. "Herakles" och "Hercules" i Roscher,
"Lexikon der griechischen und römischen
mythologie", bd I, Wilamowitz-Möllendorff,
Inledning till "Euripides’ Herakles" (2:a
uppl. 1895), Schneider, "Die zwölf kämpfe
des Herakles in der ältern griechischen
kunst" (1888), och P. Friedländer,
"Herakles. Sagengeschichtliche
untersuchungen" (1907).
A. M. A.
 |
| Herakles, antik staty i Lansdowne house, London (sannolikt kopia efter original af Skopas). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
