Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Clermont-Ganneau - Clermont-Tonnerre - Clerodendron - Clerus, prästerskap - Clerus, zool. Se Myrbagge - Cles - Clésinger - Clesse - Clethraceæ - Cletus - Clewberg - Cleve, tyskt hertigdöme - Cleve, Zakarias Joakim, finsk universitetslärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dragoman vid franska beskickningen i Konstantinopel
och företog under den närmast följande tiden på
grund af offentligt uppdrag flera forskningsresor
till Syrien, Palestina och Röda hafvet. 1880-82
var han vice-konsul i Jaffa. I den lifliga
striden om den i vetenskapens historia sorgligt
ryktbara "moabitiska fornsakssamling", som på
1870-talet anträffades i Jerusalem och sedermera
inköptes af preussiska staten, var C. en ifrig
deltagare och förfäktade med framgång sin åsikt,
att alltsammans var idel moderna förfalskningar,
hvilket också numera allmänt erkännes. Efter sin
återkomst till Frankrike blef han 1889 medlem af
"académie des inscriptions et belles-lettres" och
1890 professor i semitisk epigrafik och arkeologi vid
college de France. Resultaten af sina vetenskapliga
forskningar har C. publicerat i ett stort antal
tidskriftsuppsatser och lärda afhandlingar.
K. V. Z.
Clermont-Tonnerre [klännå^tånnäY], fransk
adlig ätt från Dauphiné, med stamgodset Clermont
i närheten af Grenoble. Dess förste kände medlem,
Sibaut i 12:e årh., skall hafva tagit påfven
Kalixtus II:s parti mot Mauritius Burdinus, dennes
motpåfve. Baronerna af Clermont, småningom Dauphinés
mäktigaste feodalherrar, förvärfvade 1496 genom gifte
grefskapet Tonnerre, och 1572 upphöjdes de af Karl IX
till hertigar och pärer. Af ätten, som tidigt delade
sig i flera grenar, lefva ännu flera linjer kvar,
nämligen 1) den hertigliga, som 1823 upphöjdes i
romerskt furstestånd, 2) linjen Thoury och 3) linjen
Mont-Saint-Jean. Ättens mest bemärkte medlemmar äro:
1. Stanislas de C., grefve, f. 1747, var vid
revolutionens utbrott 1789 öfverste, invaldes
af adeln i riksständerna och röstade där för
ståndens sammanslagning. 4 aug. 1789 yrkade
han på privilegiernas afskaffande och uppträdde
sedermera för antagandet af en författning med
tvåkammarsystem samt konungens absoluta veto och
öfriga konstitutionella prerogativ oförkränkta.
För att bekämpa jakobinerna bildade han jämte
Malouet m. fl. den monarkistiska "club des amis de la
monarchie", en förening som dock snart blef upplöst,
och utgaf tillsammans med Fontanes den likaledes
kortlifvade tidningen "Journal des impartiaux".
I juni 1791 anklagades han för att hafva medverkat
till konungafamiljens flykt och var nära att dödas af
pöbeln. Vid Tuileriernas stormning drog en rasande
folkmassa till hans bostad för att leta efter vapen
och släpade med sig C. inför en af Parissektionerna.
Där förklarades han oskyldig, men mördades likväl
af pöbeln 10 aug. 1792 i grefvinnan Brissacs bostad,
dit han flytt. En samling af hans politiska skrifter
utkom 1791 under titeln Recueil des opinions de
Stanislas de C. (4 bd).
2. Aimé Marie Gaspard de C., markis, sedermera
hertig, fransk militär och statsman, f. 27
nov. 1779 i Paris, genomgick polytekniska skolan
därstädes samt deltog därefter i fälttågen i Italien,
Tyskland och Spanien. Som kapten blef han 1808
adjutant hos konung Joseph Bonaparte i Neapel, och
i dennes tjänst var han, tills han som öfverste
1814 återvände till franska armén, där han under
restaurationen på grund af hofgunst befordrades
till generalmajor ("maréchal de camp") samt efter
bourbonernas andra återkomst blef pär och befälhafvare
för gardeskavalleriet. Han understödde reaktionen
och fick
under Villèle i dec. 1820 marinministerportföljen
samt generallöjtnants grad. C. arbetade med
energi för höjandet af Frankrikes sjömakt
och sedan 1823, då han blef krigsminister,
för härens reorganisering. Han ersatte den gamla
artillerimaterielen med ny, omskapade generalstaben
och återställde kavalleriskolan i Saumur efter
ny plan. Efter julirevolutionen 1830 vägrade han
aflägga ed till den nya regeringen och drog sig
tillbaka till privatlifvet. Död 8 jan. 1865 på
sitt slott Glisolles. Se Rousset, "Un ministre
de la restauration, le marquis de C." (1885).
E. A-t.
Clerodendron, bot. Se Verbenaceæ.
Clerus (lat., grek. kleros, lott, arfvedel, åt Gud
helgad andel), prästerskap. Se Klerus och Klerk. -
Clerus comitialis, samtliga de vid ett riksmöte
församlade ombuden för prästeståndet.
Clerus, zool. Se Myrbagge.
Cles, marknadsplats i södra Tyrolen, 656 m. ö. h.,
i en vacker trakt. 2,691 inv. (1900). C., som har
en gotisk kyrka och ett franciskankloster, är bekant
som fyndort för romerska fornsaker och har sitt namn
efter en år 400 e. Kr. på platsen för ett gammalt
Saturnustempel byggd kyrka (lat. ecclesia). I
närheten ligger det ännu väl bibehållna slottet
C. från 16:e årh.
Clésinger [klesäjé], Jean Baptiste Auguste, fransk
bildhuggare, f. 1814 i Besançon, d. 1883 i Paris,
var först lärjunge af sin fader, som äfven var
skulptör, och utbildade sig sedan uti Italien. Han
började som porträttör (Scribes byst 1844), utförde
sedan statyer af drottning Lovisa af Savojen, Frans
I:s moder (1847, i Luxembourgträdgården), Pietà
(1851), Tragedien (i Théâtre français’ foajé),
skådespelerskan Rachel i flera roller. Bland hans
öfriga arbeten äro Kvinna stungen af en orm (1847),
Sapfo, Faun, Fryne, Europa på tjuren, Deianeiras
enlevering af Nessos, Centauren, Andromedas befrielse
genom Perseus. Han behandlade äfven allegoriska
och monumentala uppgifter; bl. a. utförde han
ryttarstatyer af Hoche och Marceau för école
militaire, Romersk tjur (brons) samt gruppen Kämpande
tjurar. En viss ytlighet vidlåder hans alstring,
och hans smak är ej den bästa. Jfr A. Estignard,
"Clésinger, sa vie, ses œuvres" (Paris 1900).
C. R.N. (G-gN.)
Clesse [klass], Antoine, belgisk folkskald, f. 1816
i Haag, d. 1889 i Mons, vapensmed till yrket,
diktade på franska en mängd eldiga, af patriotism och
fromhet burna visor, som lefva på folkets läppar. C:s
Chansons utgåfvos bl. a. 1866 (med melodier) och i
en ny samling 1888. Hans föredrag Discours sur la
chanson utgåfvos samlade 1868.
Clethraceæ, bot., en med erikaceerna besläktad
växtfamilj, omfattande ett fåtal träd och buskar med
blommor i klase. Hit hör Clethra arborea Ait., inhemsk
på Madeira, med hvita, välluktande blommor; den odlas
ofta i kallhus, vinterträdgårdar eller boningsrum.
G. L-m.
Cletus, katolskt helgon, påstås hafva varit Petrus’
andre efterföljare i Rom och lidit martyrdöden under
Domitianus. Jfr Anacletus.
Clewberg, Abraham Niklas, ämbetsman och
vitterlekare. Se Edelcrantz.
Cleve, tyskt hertigdöme. Se Kleve.
Cleve, Zakarias Joakim, finsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
