Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 613-614 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bad. 1. Baln. Kroppens neddoppande i en vätska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Efter Roms fall öfvergår det romerska badet först
till de förnäme i Konstantinopel, sedermera till turkar
och araber. Det bysantinska eller turkiska badet är
att betrakta som en fortsatt utveckling af det
grekisk-romerska. Dylika svettbad, förut för dem
främmande, upptogo turkarna småningom i sin kultur,
och öfverallt, där de uppförde en moské för sin bön,
fick den som följeslagare ett hammám – så benämnes
det turkiska badet. Genom araberna infördes detta
slags bad i Spanien och utrustades där med stor
prakt, så t. ex. i Alhambra i Granada. De kristne
spanjorerna föraktade dessa för dem främmande bruk
och förstörde samvetsgrant efter arabernas
utdrifvande de s. k. moriska baden. Ett turkiskt eller
arabiskt bad tillgick och tillgår ännu på följande
sätt. Den badande afkläder sig, insveper sig uti
yllna täcken, påtager sig trätofflor och ingår så
uti svettningsrummet. Huden börjar rikligt
transpirera, denna svett aftvättas, man frotteras med
ylledukar, en salfva eller såpa ingnides. Härmed
förenas vanligen en knådning eller massering.
Badtjänaren gnider hela kroppen med ylleduk, afrifver
med pimpsten fotsulornas hud, kroppen insmörjes med
såpa och vällukter, håret och skägget ansas. Efter
badet, som vanligen upptager en timme eller något
kortare tid, hvilar man sig på en bänk i ett kyligare
rum. Om nutidens turkisk-romerska bad se
Romerska bad.

En medeltidsriddare i badet (ur en handskrift från 1300-talet).


Under medeltiden inträdde en dekadansperiod i
badets historia, åtminstone hvad Europa beträffar.
Hos de slaviska folken hade sedan urminnes tid
funnits ett dietetiskt svettbad, åstadkommet genom
ångas inflytande på kroppen. Under denna form
påträffas det under hela medeltiden, ehuru man ej
med säkerhet vet om det är från dessa folk som
det kommit till Tyskland och Frankrike. Korsfararna
hade i orienten gjort bekantskap med de där befintliga
baden och ville ej i hemorten undvara dem. I
Tyskland och Frankrike uppstodo offentliga
badstugor öfverallt och voro af folket mycket värderade.
Badstugubadet ansågs vara ett utomordentligt
botemedel mot spetälskan, hvilken sjukdom af korsfararna
införts till Europa. Man inrättade åt sig badstugor
i hemmet, dessa blefvo småningom husets salong,
där badade man och pokulerade med sina vänner. I
närheten af klostren inrättades badstugor, där äfven
fria bad, s. k. själabad, i stor utsträckning utdelades.
I dessa badstugor fördes oftast ett tygellöst och
utsväfvande lif. Behofvet att begagna dessa svettbad
minskades, sedan bruket att bära linnekläder närmast
kroppen blef allmännare. Prästerskapet och läkarna
angrepo skarpt de offentliga badstugorna och deras
skötande af det privilegierade badarskrået, den tidens
argaste kvacksalfvare. I början och midten af 17:e
årh. vänjer sig också folket af med att bada så ofta
som under föregående tider. I stället vidtogo besöken

Ett badrum (numera konstutställningslokal) i
Fuggerska huset i Augsburg.

under sommartiderna vid de s. k. wildbaden, de af
naturen skapade varma källorna. Äfven där urartade
lefnadssättet, så att dessa bad sjönko i anständigt
folks aktning. Varma bad hade nog i urminnes
tider funnits; de serverades i hemmen, på riddarnas
borgar, där man betjänades af kvinnlig hjälp. Under
renässanstiden anlades ofta praktfulla badrum i
privatpalatsen; så t. ex. i det Fuggerska huset i
Augsburg. Om badstugor i Norden och Finland se
Badstuga.

I 19:e årh. togo de offentliga baden ånyo ett
uppsving, och öfverallt uppstå badanstalter, inrättade
på olika vis (se Badanstalt). Läkarna arbeta för
att nyttan af bad ånyo skall tränga ned i folkets
medvetande. Man inrättar skolbad (se d. o.),
simbassänger m. m. Från läkarnas sida börjar också
vid denna tid värdet af minerala bad att framhållas.
Nu börjar gränsen att uppställas emellan s. k.
reningsbad, bad i kosmetiskt hänseende för hudens
rengöring, och medicinska bad. De senare indelas i
allmänna bad l. helbad, hvarvid hela kroppen är i
beröring med badvätskan, och partiella bad l.
lokalbad, såsom sitt-, fot-, arm- och handbad.
Verkningarna på organismen bero på badets
beståndsdelar, på badets tidslängd och användningssätt samt,
viktigast af allt, på graden af värme eller kyla.
Vattenbaden bortskaffa från huden smuts och
hudtalg, befordra genom sin uppmjukande förmåga
afstötningen af de yttersta hudlagren och verka således
till hudens regeneration. Huruvida minerala
beståndsdelar kunna uppsupas genom huden är ett
omtvistadt spörsmål (de fleste vetenskapsmän förneka
att så är). Deras verkan beror i sådant fall på andra
omständigheter. Faktiskt verka de s. k.
kolsyrebaden på ett egendomligt sätt (se Gasbad). Förr
skilde man helt minutiöst emellan ett källkallt bad
fr. 10°–12° C., ett kallt fr. 12°–18° C., ett
kyligt fr. 18°–25°, ett ljumt vid 25°–32°, ett
varmt fr. 32°–37° och ett hett från 37°–45°.
I Europa användas i regeln bad ej mycket öfver 40°.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>