Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af regn. I nordöstra hörnet af Indien, vid foten af
Khasi-berget, ligger jordens regnrikaste ort, Cherra
Punji, som i årsmedium har omkr. 12,000 mm.
(år 1861: 22,990 mm.}. Terrängen inverkar
naturligtvis på nederbördsmängden, då denna
hufvudsakligen faller på den sida af bergen, som är utsatt
för monsunen, medan den motsatta ligger i
"regnskugga". Så har västra Ghats mycket stor nederbörd
(i Mahabaleshwar 6,828 mm.), men Koromandelkusten
har en torr sommar och får sin nederbörd genom
nordöstmonsunen under vinterhalfåret. Söder om
vändkretsen är juli den regnrikaste månaden, i
Japan september, medan på de malajiska öarna
maximum infaller under någon vintermånad. Himalaya
och Jynlingbergen begränsa monsunområdet mot det
inre; endast dessa bergs yttersidor äro regnrika.
Äfven mot norr aftar nederbördsmängden raskt, men
den är dock i Japan ännu omkr. 1,000–1,800 mm.
Under den tid, då hafvet är mest upphettadt, rasa
i monsunområdet våldsamma hvirfvelstormar,
cykloner l. taifuner, i Bengaliska viken vanligen i maj
och oktober, i de kinesiska farvattnen på sensommaren.
Temperaturen är i Calcutta i januari 18,1°, i maj
(den varmaste månaden) 30°, i årsmedium 19,5°.
I östra Asien är under regntiden värmen mycket
jämnt fördelad. Så är medeltalet för juli i Manila
27°, i Bangkok 27,5°, i Hong-kong 28,5° och i
Peking 26°. Under de kallaste månaderna, som äro
december och januari, är olikheten större, Manila och
Bangkok hafva då + 24°, men Hong-kong + 15°
och Peking - 4,6°.
Växtvärlden. 1. Det arktiska flora-området
l. tundran, hvars gräns i söder ofvan angifvits, har
samma växtlighet som andra arktiska länder, dels
gräs och buskar af ringa höjd, dels och i största
mängd mossor och lafvar, så att man skiljer mellan
mosstundran, som är mest utbredd, och laftundran,
som förekommer blott längst i öster. På många
ställen är tundran alldeles utan vegetation. De växter,
som bära blommor, gifva trots sitt ringa artantal
(omkr. 160) ett färgrikt utseende åt tundran, enär
gula, röda och hvita Saxifraga-arter, mörkblåa
Sieversia glacialis m. fl. vackert sticka af mot den
gröna marken. Buskar af vide, björk och al
förekomma äfven, nära kusten. – 2. Nord-Asiens
skogsområde begränsar tundran i söder och når till de
centrala kantbergen samt västasiatiska stäppen. Mot
norr når det längst vid floderna. Skogen består
öfvervägande af barrträd, såsom cembratallen, som
är vanlig i Kamtsjatka, lärkträdet (Larix sibirica),
sibiriska granen (Abies sibirica) samt vanlig tall och
gran. Af löfträd finnas björk, asp, al och vide i
de norra delarna; mot söder blir artrikedomen större.
Emellan skoglandet och den västsibiriska stäppen
förekommer en öfvergångsregion, som Drude kallar
den västsibiriska björkstäppen, mellan Obs och
Irtysjs öfre lopp (Baraba-stäppen) samt väster om
sistnämnda flod till Tobol. Utom björkar möta dock
här äfven andra löfträd, dock i små dungar, skilda
genom gräsängar. – 3. Det central-asiatiska
floraområdet uppvisar hufvudsakligen en stäpp- och
ökenflora, ehuru stora skogar betäcka bergen under
trädgränsen, liksom äfven stäppen sällan alldeles
saknar träd. Alltefter stäppens natur växlar för
öfrigt floran. På saltstäppen trifvas mest saftrika
växter, såsom lökväxter, på de torra s. k.
ökenstäpperna förekomma törnen och andra buskar, och
på den fuktigare saltfria grässtäppen äro gräsen
vanligast. Härtill komma de olikheter, som
framkallas af olika läge och temperatur. I den mongoliska
stäppen växa blott gräs och buskar, inga träd, och
äfven gräsväxten är så ringa, att den ej kan dölja
jordens gråröda färgton. Karakteristiska växter för
Gobi äro sulchir (Agriophyllum gobicum), en 30 cm.
hög buskartad saltväxt, som lämnar ett af de
viktigaste näringsmedlen, enär mongolerna mala dess
frön till mjöl. En annan nyttig växt är den vilda
rättikan (Pugionium dolobratum), hvars gröna frukter
kineserna äta med salt; en tredje gräset dyrisun
(Lasiagrostis splendens), som begagnas till foder. I
östra Tibet undantränges stäppen ofta af ängar och
skogar, särdeles i floddalarna. Det öfriga Tibet,
som nästan alltigenom ligger öfver trädgränsen, är
däremot stäpp, som på lägre, fuktigare ställen
har en tät växtmatta. I Karakoram gå träden mycket
högt, tamariskerna till 5,000 m. och buskar af flera
slag till 5,500 m., hvaremot växtligheten i Kven-lun
upphör på mycket lägre höjder. Äfven Pamir har
i sina lägre delar träd; så gå fruktträd ända till
2,700 m. samt enar, björkar och vilda rosor till
3,820 m. I sumptrakterna växer en vass, som
kirgiserna kalla "räng", och lökväxter äro så vanliga,
att kineserna kalla höglandet för "lökbergen". Men
på de höga platåerna, särskildt i norra delen, är
vegetationen fattig och alldeles trädlös.
Tian-sjan-bergen höja sig som en skogklädd ö ur de omgifvande
stäpp- och ökenländerna; trädgränsen ligger på
södra sidan vid 2,100 m., på den norra vid 2,700
m. höjd. Såväl Turan som Iran upptagas till stor
del af saltstäpper med deras karakteristiska flora, men
Irans kantberg, särdeles de norra, hysa en rik
växtlighet. De äro liksom Armeniens dalar klädda med
plataner, valnötträd, ekar, popplar, björkar och
många barrträd. Att vinrankan här uppträder som
lian är förr nämndt. Dadelpalmen förekommer ända
intill det indiska monsunområdet. – 4. I Väst-Asien
är dadelpalmen, särskildt i Mesopotamien, en af de
viktigaste kulturväxterna, och i Arabiens och Syriens
öknar är den rent af en karaktärsväxt i landskapet. I
de norra bergstrakterna växer ett barrträd (Abies
cilicica) i stor mängd jämte ekar, plataner, cedrar,
lönnar, nötträd, oljeträd, olika fruktträd, myrten,
lager, almar, popplar m. fl. – 5. Monsunområdets
flora är naturligtvis olika på olika bredd och höjd,
men också olika efter olika nederbördsmängd. Den
tropiska, regnrikaste delen af området karakteriseras
af de alltid gröna skogar, som betäcka många af
öarna ända till deras högsta toppar, och i hvilka
trädjättar uppträda vid sidan af låga buskar, tätt
öfverdragna af epifyter och sammanbundna med
lianer, och där jätteormbunkar, pandanusträd och
palmer växa om hvarandra. Af indiska skogsträd
må nämnas teakträdet (Tectona grandis), Shorea
robusta, ebenholtsträdet (Diospyros Ebenum), det
indiska brödfruktträdet (Artocarpus integrifolia)
och sandelträdet (Santalum album), hvilka alla
lämna dyrbara träslag. Talrika äro de buskväxter,
hvilka lämna nyttiga produkter. En stor mängd
palmer, framför allt kokos- och arecapalmerna, äro
likaledes af ovärderligt gagn. Många fikus-arter
lämna kautsjuk eller, om de stingas af en insekt,
sjellak. Det indiska monsunområdet är vidare
hemlandet för riset, som växer ända till norra Hondo
och som ingenstädes i världen är af så stor betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
