Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asiatiska sällskap - Asiatiska Turkiet. Se Turkiet - Asiderit - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delades den i en naturvetenskaplig och en
filosofisk-historisk sektion) samt "Proceedings" och
"Transactions". Under detta sällskaps uppsikt och ledning
står äfven "Bibliotheca indica", en samling viktiga
källskrifter till orientens historia (sedan 1846). De
viktigaste bland de i 19:e årh. bildade asiatiska
sällskapen äro: Société asiatique i Paris, grundadt
1821, som har ett rikt museum och utgifver "Journal
asiatique" (sedan 1822) samt betydelsefulla
österländska arbeten, såsom "Collection des auteurs
orientaux"; Royal asiatic society of Great Britain and
Ireland i London, inrättadt 1823, med afdelningar
("branches") i Bombay, Madras, Singapur och på
Ceylon m. fl. orter, utgaf först "Transactions"
(1824–34) och sedan 1833 "Journal of the royal
asiatic society"; American oriental society i Boston,
som stiftades 1842 och utgifver en "Journal" (sedan
1850, i New York och New Haven) samt
"Proceedings", och Deutsche morgenländische gesellschaft,
som grundades 1845 och utgifver en "Zeitschrift"
(sedan 1846) samt "Abhandlungen zur kunde des
Morgenlandes". Nämnas böra äfven Société orientale
de France i Paris, som sedan 1842 utgifver "Revue
de l’Orient, de l’Algérie et des colonies", och det
1859 i Alexandria grundade Institut égyptien, som
sedan 1862 offentliggör "Bulletins" och "Mémoires",
Koninglijke institut voor de taal-, land- en
volkenkunde van Neederlandsch Indië i Amsterdam, som
sedan 1853 offentliggör "Bijdragen"; Society of
biblical archaeology i London, grundadt 1870, hvari
flera tidigare sällskap med liknande ändamål
uppgått, och som ger ut "Transactions" (sedan 1872)
och "Proceedings", English palestine exploration
fund (grundadt 1865), som publicerar "Quarterly
statements", samt ett amerikanskt och ett tyskt
sällskap med samma uppgift; Società asiatica italiana,
som utgifver en "Giornale" (sedan 1887), och
Società d’Italia, som publicerar en "Bullettino".
Det kejs. ryska arkeologiska sällskapet eger en
särskild afdelning för österländska forskningar, hvilken
publicerar "Trudy". I Beirut verka det
"Vetenskapliga orientaliska sällskapet" (sedan 1882) och
det "Vetenskapliga maronitiska sällskapet", hvilka
båda började sina publikationer 1882, i Tokio Asiatic
society of Japan, som utgifver "Transactions", i
Indien Pali text society, som publicerar pâlitexter
och en "Journal", i Paris ytterligare Société
académique indo-chinoise, som offentliggör "Bulletins",
och i Konstantinopel en turkisk förening Eschschark
vid sidan af den kejserliga akademien,
Endschümenidanisch (från 1851).
Asiatiska Turkiet. Se Turkiet.
Asiderit (fr. asidère, af grek. nekande a och
sideros, järn), sådan meteorsten, som ej håller något
metalliskt järn.
Asien. Med detta namn, som sannolikt kommer af ett
assyriskt ord acû (uppgång, näml. solens),
betecknade grekerna egentligen först Mindre Asien;
sedermera tilldelades detta namn hela världsdelen.
A. är den största af världsdelarna, upptagande
bortemot 1/10 af hela jordytan. Det är urhemmet för
de flesta kulturväxter och kulturdjur, sannolikt
också för människosläktet, som där representeras af
flera raser än i någon annan världsdel. Det är
också i A., som alla de stora världsreligionerna haft
sitt ursprung.
Gränser och läge. A:s areal beräknas till
44,152,720 kvkm. Riktigheten af denna siffra beror
dock på hvarest man förlägger A:s gränser. Dessa
äro väl ganska bestämda i n., ö. och s., men i s. ö.
kan tvekan råda om hur stor del af Malajiska
arkipelagen ("Austral-Asien") bör räknas till A., hur
stor del till Australien, och än svårare är det
att uppdraga gränsen mot Europa. Hvad den grekiska
arkipelagen angår, blir gränsbestämningen lika
godtycklig som i fråga om den malajiska, och där A.
och Europa sammanhänga, måste gränsen
mångenstädes likaledes bli konventionell. Kaukasus räknas
numera till A., hvars gräns mot Europa alltså
ligger norr om nämnda berg, i dalsänkan Manytsje.
Uralbergen bruka lika ällmänt räknas till Europa,
och de utgöra denna världsdels fysiska gräns mot A.
Söder om Uralbergen låter man gränsen bildas
antingen af Uralfloden och Kaspiska hafvet eller af
Mugodsjarbergen, Emba och Kaspiska hafvets östra
strand eller också af Obtsjei-Syrt och
Ergenny-höjderna samt ofvannämnda Manytsje. De största
geografiska skälen tala för sistnämnda gräns, hvilken
förlägger Kaspiska hafvet inom A.
A:s nordligaste udde är Kap Tsjeljuskin (77°
36’ n. br., 103° 25’ ö. lgd), den sydligaste Kap
Buru (l. Bulus) på Malakka (1° 16’ n. br., 103°
31’ ö. lgd); afståndet dem emellan är 8,500 km.
Den västligaste udden är Kap Baba, vid Egeiska
hafvet (39° 28’ n. br., 26° 4’ ö. lgd), den östligaste
Östkap l. Kap Desjnev (66° 3’ n. br., 190° 16’
ö. lgd), vid Berings sund; afståndet är 11,000 km.
Den 40:e nordgraden kan alltså betraktas som
världsdelens medelparallell och 90° ö. lgd som dess
mellersta meridian.
Kuster. A:s kustbildning är icke lika
utvecklad som Europas, i det att öar och halföar utgöra
20 proc. af världsdelens yta, mot 27 proc. i Europa;
dock följer A. i detta afseende närmast Europa.
Minst utvecklad är den norra kusten, vid Norra
ishafvet. Här möter längst i v. Samojed-halfön l.
Jalmal, mellan Kariska hafvet och Kariska viken i
v. och Ob-viken i ö., den massiva Taimyr-halfön med
världsdelens nordligaste udde, i ö. begränsad af
Nordenskiölds haf och Chatanga-viken; men längre österut
finnas blott obetydliga inskärningar i den flacka
kusten, viktigast Jana-, Tsjaun- och
Koliutsjin-bukterna. Af öar märkas den nysibiriska arkipelagen och
Wrangel-land. Betydligt rikare är den östra kusten,
som karakteriseras af en rad halfcirkelformiga öar
med innanför liggande s. k. randhaf. Dessa öar
äro kvarlefvor af kontinentens gamla östkust och
ha uppstått därigenom att under tertiärtiden, då det
centrala A. höjdes, kusten sjönk, hvarvid de lägre
partierna täcktes af hafvet, så att blott de allra
högsta nu höja sig däröfver. Hela denna ö-kedja är
mycket vulkanisk, liksom äfven dess fortsättning,
halfön Kamtsjatka. Det nordligaste hafvet är
Berings haf, med Anadyr-viken, begränsadt mot söder
af de till Amerika hörande Aleuterna. Innanför
Kamtsjatka och Kurilerna ligger det kalla Ochotska
hafvet; de japanska öarna, som egentligen börja med
Sachalin, omsluta Tatar-golfen och Japanska hafvet,
hvilket genom Korea-sundet s. ö. om halfön Korea
står i förbindelse med det Kinesiska östhafvet,
som insänder Gula hafvet, Hvang-hai, mellan
halföarna Sjan-tung och Korea. I det inre delar det
sig i tre vikar: Pe-tsji-li-viken, Liau-tung och
Korea-vikarna. Det kinesiska östhafvet l. Tung-hai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
