Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armenien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bröto rikets kraft, och 1375 eröfrades det af
sultanen i Egypten. Den siste konungen, Leo VI
(af huset Lusignan, till mödernet en rubenid), föll
i egyptisk fångenskap och begaf sig efter sin
frigifning till Paris, där han dog 1393. Lill-A.
regerades några decennier af egyptiska ståthållare,
men intogs 1403 af turkmenerna och 1508 af
perserna, hvilka kort därefter (1514) undanträngdes
af osmanerna under Selim I. Sedan dess har Lill-A.
tillhört det turkiska riket.
I San-Stefano-freden utfäste sig Turkiet att
genomföra reformer i de af armenier bebodda landsdelarna
och garantera deras trygghet mot kurder och
tjerkesser, en förpliktelse, hvilken äfven intogs i
Berlin-fördraget af 13 juli 1878, hvarjämte sultanen i
Cypern-konventionen med England af 4 juni s. å.
utlofvade reformer till beskydd af kristna och andra
Portens undersåtar i Asiatiska Turkiet. De i
Berlin-fördraget utlofvade reformerna, om hvilkas fortgång
Porten skulle periodvis inberätta till stormakterna,
hafva alldeles uteblifvit, och med tryggheten är
det fortfarande klent beställdt. Stormakternas
identiska noter med reformkraf af 1880 ledde ej till
något resultat, och ett försök af England (1881) att
genom en cirkulärnot förmå makterna till ett
samfälldt energiskt uppträdande rönte ingen framgång,
hufvudsakligen därför att Ryssland förändrat sin
armeniska politik. De ryske konsulerna hade efter
kriget uppmuntrat bildandet af patriotiska kommittéer
i A., hvilkas syfte var att verka för upprättandet af
en under ryskt beskydd stående själfständig armenisk
stat, som skulle innefatta såväl det ryska och
turkiska som det persiska A. Planens mäktigaste gynnare
var Alexander II:s inflytelserike minister
Loris-Melikov, till börden själf armenier från Tiflis. Efter
mordet på Alexander och Loris-Melikovs fall
inträffade ett fullständigt omslag i Rysslands armeniska
politik: armeniernas skolor stängdes, deras språk
bekämpades och de nye makthafvandes sträfvan gick
ut på att krossa den mäktiga armeniska kyrkan,
russificera armenierna och tvinga dem att ansluta
sig till den rysk-ortodoxa kyrkan. Samtidigt började
ryska regeringen motsätta sig alla från England
utgående förslag till gemensamt aktivt uppträdande
af stormakterna i fråga om turkiska A. Den nationella
rörelsen bland armenierna var emellertid väckt
till lif och har jämte turkarnas och ryssarnas
våldspolitik gjort "den armeniska frågan" år från år
alltmera brännande. Ledningen af den armeniska
nationalitetsrörelsen kom på 1880-talet i händerna
på ett ytterlighetsparti, som i sina åsikter starkt
påverkats af de ryske nihilisterna och med bulgarernas
exempel för ögonen hoppades kunna framtvinga
stormakternas mellankomst genom att anstifta
oroligheter i landet och genom skräckskildringar af de
turkiska myndigheternas framfart påverka hela den
civiliserade världens allmänna mening. Armeniska
sällskap bildades såväl i Tiflis, en af rörelsens
hufvudorter, som i flera europeiska hufvudstäder, med
uppgift att agitera genom tidningar och flygblad. Mera
bestämdt revolutionär var den hemliga sammanslutning,
hvars medlemmar efter den i London sedan
1887 utkommande tidningen "Hentsjak" ("Klockan")
kallade sig hentsjakister. Denna revolutionära
rörelse rönte emellertid till följd af sin våldsamhet
och sin antireligiösa tendens från början afgjordt
motstånd hos det armeniska prästerskapet och af de
protestantiske, mest amerikanske, missionärer, som verka
i A.; den torde ock i det hela ha lämnat den obildade
bonde- och bergsbefolkningen tämligen oberörd.
Några af hentsjakisterna anstiftade oroligheter
undertrycktes 1893 af de turkiska myndigheterna med
användning af irreguljärt kurdiskt rytteri. Då
bergsbefolkningen, upphetsad af kurdernas råa framfart,
kraftigt satte sig till motvärn, tillkallade
myndigheterna reguljära trupper, och sultanen lät genom
en firman formligen uppfordra alla lojala undersåtar
att biträda vid upprorets undertryckande. Resultatet
blef den ohyggliga massakern våren 1894, hvarvid
turkiska soldater och råa kurder gjorde sig
skyldiga till de fruktansvärdaste grymheter mot de
armeniske kristne. Dessa våldsdåd uppväckte harm
öfverallt i Europa, särskildt i England. Trots de
turkiska myndigheternas motstånd framtvingade
stormakterna en undersökning, som verkställdes af en
i nov. s. å. utsänd turkisk kommission, åtföljd af
engelska, franska och ryska konsulatstjänstemän.
Hela året 1894 härskade allmän anarki i A., och
de revolutionäre agitatorerna ökade genom sina
upphetsningar villervallan. Den brittiska regeringen
(kabinettet Rosebery) framställde 1894–95 ett
vidtomfattande reformförslag, som endast lamt
understöddes af Ryssland och Frankrike samt af Porten
besvarades med undanflykter och motförslag. Efter
långvariga diplomatiska underhandlingar framlade
de tre makterna (11 maj 1895) ett nytt, ganska
inveckladt reformförslag, hvari bl. a. begärdes
skadeersättning åt de armeniska familjer, som lidit genom
grymheterna 1894; vidare yrkades bekräftelse på
den armeniska kyrkans privilegier, inrättandet af
gendarmerikårer och af ambulatoriska jurydomstolar,
bestående till hälften af kristna, till hälften af
muhammedaner, samt ämbetsmännens utseende genom
en efter liknande grunder sammansatt blandad
kommission i Konstantinopel, under uppsikt af
stormakternas ambassadörer. Då sultanens svar dröjde, ville
Rosebery genom en väpnad demonstration framtvinga
förslagets antagande, men Ryssland och Frankrike
afböjde att deltaga däri, och kabinettet Roseberys
fall (juni 1895) uppmuntrade sultanen i hans
motstånd. Lord Salisbury vidhöll emellertid
reformförslaget, som af sultanen i princip antogs (okt. s. å.),
men i Trabezon anställdes (8 okt.) en ny massaker
på armenier, och sultanen nekade envist att
offentliggöra den nya reformplanen. Då Ryssland (dec.
s. å.) bestämdt vägrade att ingripa, kunde England
på egen hand intet uträtta. Oroligheterna i A.
förnyades våren 1896 och följdes i juni af
upprörande massakrer i Van m. fl. platser. De armeniske
revolutionärerna företogo sig då – som det påstås
till följd af det genom några af deras ledare
utspridda falska ryktet, att man i England önskade
en kraftig demonstration som anledning till väpnadt
ingripande – att genom en kupp sätta sig i
besittning af kejs. ottomanska bankens lokaler i
Konstantinopel (26 aug. 1896). De turkiska myndigheterna,
som på förhand torde haft kännedom om denna plan,
läto den utföras och använde sedan detta öfverilade
tilltag som förevändning för ett två dagars ohyggligt
blodbad på framstående armenier i Konstantinopel och
en mängd provinsstäder. Pöbeln hetsades mot
armenierna genom rykten om att de med hjälp af de
europeiska makterna sammansvurit sig att störta
sultanen; äfvenledes skulle här ett tillfälle för många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
