Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anda och hade Metternich till sin ledande
minister. 1846 utvidgades området genom
inkorporeringen af republiken Krakov. Missnöjet
med den metternichska regimen utbröt slutligen vid
underrättelsen om den franska Februarirevolutionen
1848. Ett folkupplopp utbröt i Wien d. 13 Mars,
hvilket förmådde Metternich att lemna landet. Kejsaren
utfärdade d. 25 April en oktrojerad författning (med
representation på två kammare). Denna tillfredsställde
dock ej de liberales fordringar, utan ett nytt uppror
utbröt d. 15 Maj, och kejsaren tvangs att sammankalla
ett konstituerande »riksråd», hvilket samlades d. 22
Juli. Samtidigt började oroligheterna i Ungern (se
Ungern, sp. 1377), och då regeringen ville nedslå
dem med truppernas hjelp, utbröt åter uppror i Wien,
d. 6 Okt., hvilket tvang kejsaren att fly från
staden. Nu anryckte emellertid furst Windischgrätz
med trupper från Böhmen och eröfrade Wien efter en
häftig strid (d. 29–31 Okt.). Revolutionens ledare
afrättades eller fängslades, det konstituerande
riksrådet flyttades till Kremsier i Mähren, och i
spetsen för regeringen trädde furst Schwarzenberg
(d. 22 Nov.). Samtidigt dermed hade revolutioner
utbrutit i Böhmen och Italien, ehuru de snart
kufvades, samt i Ungern, der lugnet återställdes
med Rysslands hjelp 1849. Alla dessa oroligheter
förmådde Ferdinand att nedlägga sin krona (d. 2
Dec.) till förmån för sin brorson Frans Josef
(1848). Till en början lät denne riksrådet i
Kremsier fortsätta sitt författningsarbete; men då
den nya grundlagen blef färdig, i Mars 1849, vann
den ej kejserlig sanktion, utan i stället utfärdade
kejsaren en oktrojerad grundlag d. 4 Mars 1849,
hvilken var ämnad att gälla äfven i Ungern. Derpå
skingrades riksrådet i Kremsier, d. 7 Mars. Enligt
denna s. k. Marsförfattning skulle den österrikiska
staten vara en enda, odelbar konstitutionel monarki
med en representation (riksrådet) på två kamrar,
den ena vald genom samfällda direkta val inom hela
monarkien, den andra utsedd genom val af de särskilda
landens landtdagar med ledamöternas antal bestämdt för
hvarje land efter folkmängden. De olika kronlanden
skulle hafva sina landtdagar, som afgjorde vissa
frågor, hvilka voro undantagna från helstaten. För
öfrigt stadgade författningen religionsfrihet,
undervisningens frihet, tryckfrihet, petitionsrätt,
föreningsfrihet, skydd för den personliga friheten
och för brefhemligheten samt föreskref införande af
jury och allmän värnpligt.
Denna författning tillfredsställde naturligtvis
icke de olika folkstammarnas fordran på nationelt
oberoende; men icke häller regeringen älskade sitt
verk, utan såg i det mera en nödfallsutväg att lugna
sinnena. Men när de revolutionära rörelserna voro
fullständigt förqväfda, behöfde, man ej längre
detta hjelpmedel, utan författningen, som för öfrigt
aldrig tillämpats, blef formligen afskaflfad d. 31
Dec. 1851. Riksrådet förvandlades dervid till ett af
kejsaren utsedt »kronråd». Dermed var absolutisinen
återställd, och den österrikiska revolutionens enda
frukt var att jordens skattebörda
lättats; alla öfriga koncessioner återtogos. Ledare
af reaktionspolitiken på 1850-talet var ministern
A. von Bach (1852–59, död 1893), hvilken
sökte sitt stöd hos hären och presterskapet
och derför med påfven ingick konkordatet af d. 25
Sept. 1855, som betydligt ökade den katolska kyrkans
maktställning och bl. a. gjorde kyrkan till ledare
af skolväsendet. Ehuru Bachs inre förvaltning
var mycket bättre än Metternichs, var hans
frihetsfientlighet lika stor, och han blef derför
lika hatad. Österrikes yttre politik, i synnerhet
under Krimkriget, var så vacklande, att det stötte
ifrån sig både Ryssland och vestmakterna och stod
alldeles isoleradt. Deraf begagnade sig med stor
skicklighet Sardiniens store statsman Cavour för
att vinna Frankrikes hjelp att drifva Österrike ur
Italien. I kriget 1859 blef den österrikiska armén
slagen vid Magenta och Solferino, och Österrike
måste i freden i Zürich (d. 10 Nov. 1859) afstå
Lombardiet till Frankrike, som lemnade det till
Sardinien. Derpå följde Italiens enande mot både
Österrikes och Frankrikes vilja. Olyckorna i detta
krig fingo en stor betydelse för Österrikes inre
utveckling. Bach entledigades, och hans efterträdare
sökte genom reformer i liberal anda gifva ny kraft
åt monarkien. Riksrådet, som efter Marsförfattningens
upphäfvande varit blott en af kejsaren utnämnd samling
förtroendemän, blef d. 5 Mars 1860 »förstärkt»,
så att det skulle bestå äfven af 38 ledamöter,
som landtdagarna utvalde. Det förstärkta riksrådet
skulle behandla de frågor, som kejsaren förelade,
och bland hvilka framhållas statsreglering, granskning
af statsmedlens förvaltning, statsskulden, vigtigare
lagar o. s. v. Likväl hade det endast att gifva
råd, och det saknade initiativ. Någon tid derefter
utfärdades Oktoberdiplomet (d. 20 Okt. 1860), som
var ett uttryck för de federalistiska sträfvandena,
i det att det hänsköt de allra vigtigaste frågorna
till landtdagarna, hvilka numer skulle få välja 100
ledamöter i riksrådet. »Diplomet» gällde äfven Ungern,
som också skulle utse ledamöter i riksrådet. Men
ungrarna fordrade full sjelfständighet för sitt
land, och äfven i Österrike var missnöjet stort med
denna författning. Dess upphofsman, statsministern
Goluchowski, afgick då och efterträddes af A. von
Schmerling (1860–65; död 1893), som icke ville utbilda
författningen i federalistisk anda, utan i stället
ville stärka rikets centralisering. Detta skedde
genom Februaridiplomet (d. 26 Febr. 1861), som gjorde
riksrådet till en riksdag på två kamrar, »herrenhaus»
och »abgeordnetenhaus», samt dessutom ökade dess
myndighet. Äfven denna författning afsåg att gälla
för Ungern, ehuru dess folk fortfarande protesterade
mot en dylik förening med Österrike och icke valde
några medlemmar i riksrådet. Inom detta förekommo
de häftigaste partistrider mellan federalister och
centralister, mellan klerikala och liberala samt
slutligen mellan olika nationaliteter, så att hvarken
det eller regeringen kunde något uträtta till landets
båtnad. Äfven i den yttre politiken var regeringen
olycklig. Trots dess protester ledde Preussen den tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
