Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Älf, Samuel - 2. Älf, Erik Peter - Älfva. Se Elfva - Älfvestad. Se Elfvestad - Älgarås. Se Elgarås - Älnoth, engelsk munk, kom till Danmark i slutet af 11:te årh. - Älta, folkmed., egentl. detsamma som frossa, särskildt hos barn - Ältgräs, det svenska namnet på Ranunculus Flommula. Se Ranunculus och Älta - Ämabel. Se Aimabel - Ämbete, offentlig tjenst, särskildt sådan, hvars innehafvare har kunglig fullmakt - Ämbetskollegium. Se Handels- och ekonomikollegium - Ämbetsman. Se Tjensteman och Ämbete - Ämmern. Se Åsunden 1 - Ämm-ån. Se Emm-ån - Ämmä. Se Kurimo - Ämmäkoski, brant stupande vattenfall i Kajana elf, invid Kaja stad, Finland - Ämnesholm (Æmpnisholm), under medeltiden ett slott, som troligen legat vid Emm-åns mynning eller åtminstone vid Emm-ån - Ämnesomsättning. Inom den lefvande djur- och växt-organismen försiggå ständigt tvänne jämsides förlöpande serier af kemiska processer: assimilations- och desassimilationsprocesser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
121 tryckta (delvis i prestmöteshandlingar). Han
utgaf 1780 P. Lagerlöfs »Orationes, programmata
ac carmina varia». Ä. diktade äfven på
svenska och var ledamot af Apollini sacra,
Utile dulci m. fl. samfund. 1793 invaldes han i
Vitt. hist. o. ant. akad. Han stiftade ett stipendium
för östgötar i Upsala och skänkte till Linköpings
bibliotek 106 vol. manuskript.
2. Älf, Erik Peter, vitterhetsidkare, den föregåendes
son, född i Linköping d. 2 Mars 1765, blef student i
Upsala 1782 och i Lund 1785, promoverades till filos.
magister med första hedersrummet 1787, kallades till
docent i lärdomshistoria vid Lunds universitet 1789
och prestvigdes 1792. Icke långt derefter afled han,
d. 24 Jan. 1793. Ä:s vittra försök tillvunno sig
anseende genom en ledig och välbildad versbyggnad,
välde öfver språket samt en viss sjelfständighet
i enskilda målningar. Hans längsta och bästa
poem är Tal öfwer freden uti Werele 1790; i andra
rummet kommer Segersång öfwer den 30 September
1789. Vidare märkas lofqväden samt bröllops- och
grafskrifter. Ä. var rätt starkt smittad af den då i
Sverige gängse »Werther»-sentimentaliteten. Efter
hans död utgåfvos 1795 hans Strödda skaldestycken
med företal af skalden Leopold. Nära en tredjedel
af denna samling förskrifver sig från Ä:s
elfte–adertonde år och företer sålunda stor brist på
mognad.
Älfva. Se Elfva.
Älfvestad. Se Elfvestad.
Älgarås. Se Elgarås.
Älnoth, engelsk munk, kom till Danmark i
slutet af 11:te årh., kanske år 1085, på samma
gång som qvarlefvorna af S:t Alban ditfördes,
och blef munk antagligen i benediktinklostret
i Odense. Han skref på latin en utförlig och
mycket berömmande skildring af Knut den heliges
lif och martyrdöd (tryckt i »Scriptores rerum
danicarum», bd III, och öfvers. till danska. 1874).
Ebg.
Älta, folkmed., egentl. detsamma som frossa,
särskildt hos barn (t. ex. lönälta; se Frossa);
en hos allmänheten gängse, gemensam benämning på
hvarjehanda barnsjukdomar, hvilka läkarna anses icke
förstå, och som begripas endast af s. k. »ältfruar»,
»ältgummor». Ofta tala dessa om »ältkakor», inre,
sjukliga bildningar, som barnet »ältar ihop». Om
de dermed menade en förstorad mjelte, som ibland
förekommer hos klena barn, så vore uttrycket
begripligt. Men ältfruarna påstå, att barnet
»ältar på hvad som hälst». Man kan vara viss på att
hvarje kroniskt inre lidande hos ett barn blir af
dylika »fruar» förklaradt vara älta, och de säga
sig t. o. m. kunna se på »ögonkornen» (tårkanalens
mynning) huruvida barnet har älta. Förf. af dessa
rader har träffat barn med lungsäcks-inflammation,
bukhinne-inflammation, bröstkatarr m. m., hvilka
förklarats lida af älta, och säkert är, att många barn
duka under till följd af allmänhetens grundlösa åsigt
att endast ältgummor skulle förstå denna mystiska
sjukdom. Bland de af dem använda ältkurerna må
följande nämnas. Ältgräs, Ranunculus Flammula,
nyttjas på det sätt, att
den färska örten krossad bindes på insidan öfver
handlederna (»på pulsarna»). Ältgräset innehåller en
skarp, retande saft och drager upp blåsor, som ofta
efterlemna svårläkta sår. Ältstenar, »små stenar af
slät trapp, utmärkta af håligheter», anses bota,
om de hängas på det sjuka barnets bröst. Af de
många olika ältsalvorna torde »assessor Trafvenfelts
ältsalva» vara den mest begagnade. Den innehåller icke
mindre än 13 beståndsdelar (lagerbärsolja, tjära,
sönderskuren hvitlök, gult vax, oxgalla, kamfer
o. s. v.). Salvan bredes på lärft samt fastbindes på
barnets mage och »på pulsarna» vid handlederna. Den
skall qvarligga i nio dygn, och under den tiden får
barnet icke tvättas! O. T. S.
Ältgräs, det svenska namnet på Ranunculus Flammula. Se
Ranunculus och Älta.
Ämabel. Se Aimabel.
Ämbete, offentlig tjenst, särskildt sådan, hvars
innehafvare har kunglig fullmakt. — Ordet ämbete,
embete, D. embede, T. amt, är ett samgermanskt
ord, Fornsv. aembete, Fornhögt. ambaht, ambahti,
Angelsachs. ambiht, Got. andbahti (jfr Isl. ambátt,
trälinna, tjenarinna), med betydelsen 1) tjenst,
befattning, syssla (offentlig eller enskild),
2) handtverk, yrke, skrå. Den sistn. betydelsen
lefver ännu i Sv., om ock med tynande lif,
bl. a. i Öfverstyrelsen för Stockholms stads
brandförsäkringskontor (»Herrar ett hundrade män»),
der yrkenas delegerade sägas representera »ämbetena»,
men ordet ämbetsman har för länge sedan förlorat
sin gamla betydelse af handtverkare och betecknar
nu endast innehafvare af offentlig tjenst med
kungl. fullmakt (se vidare Tjensteman).
Ämbetskollegium. Se Handels- och ekonomikollegium.
Ämbetsman. Se Tjensteman och Ämbete.
Ämmern. Se Åsunden 1.
Ämm-ån. Se Emm-ån.
Ämmä. Se Kurimo.
Ämmäkoski, brant stupande vattenfall i Kajana elf,
invid Kajana stad, Finland, 5,5 m. högt. Förbi
fallet leder Ämmä kanal med slussverk.
A. G. F.
Ämnesholm (Aempnisholm), under medeltiden ett slott,
som troligen legat vid Emm-åns mynning eller
åtminstone vid Emm-ån. Det nämnes blott i tvänne
bekanta handlingar (af år 1393 och 1400).
Ämnesomsättning. Inom den lefvande djur- och
växt-organismen försiggå ständigt tvänne jämsides
förlöpande serier af kemiska processer: assimilations-
och desassimilationsprocesser. Å ena sidan upptager
organismen från omgifningen en del ämnen, ombildar
dessa och införlifvar (assimilerar) dem med sig
sjelf. Å andra sidan förbrukar organismen samtidigt
en del af sitt eget material, eller de assimilerade
ämnena, sönderdelar dem i enklare delar samt afskiljer
dessa åter till omgifningen. Sammanfattningen af
dessa kemiska processer inom en organism kallas
ämnesomsättning. Allt organiskt lif är i sjelfva
verket intet annat än ämnesomsättning. Hvarje
lifsföreteelse kan betraktas som en länk i en kedja
af materiella processer, hvilka tillsammans utgöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
