Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
banbrytare för den nyare riktningen. Mest
kännetecknande för början af detta skede är dock
den s. k. naturfilosofien. Man finner ofta nog
»naturfilosofernas» verksamhet ganska omildt bedömd
såväl af samtida som af senare författare. Men äfven
om det ej kan förnekas, att de ej alltid förmådde
stödja sina hypoteser på ett tillräckligt bredt
underlag af fakta, och äfven om de invecklade, dunkla
fraserna ej sällan dolde brist på logik, torde dock å
andra sidan medgifvas, att deras uppträdande bildar
en för vetenskapen synnerligen helsosam reaktion
mot den råa empirismen, hvilken i inregistrerandet
af isolerade fakta, i en andelös zoografi vördade
blomman af vetenskaplighet, alldeles frånsedt, att
ur naturfilosofiens dunkel småningom de grundtankar
bryta fram, som utvecklats och grundats af den
moderna filologien. »Naturfilosofien var den tidens
signatur och beherskade äfven sådana, som trodde sig
vara fullkomligt obesmittade af henne. För nästan
alla då lefvande mera betydande anatomer har hon
bildat en genomgångsperiod; äfven de, som förklarade
sig sjelfva vara naturfilosofiens motståndare, hafva
mottagit impulser af henne. Det ofta obegripliga och
lyriskt öfverspända språket, som ej sällan betjenar
sig af de djerfväste bilder, har mycket bidragit att
sätta den i vanrykte» (Gegenbaur). Sålunda har ock
Okens (1779–1851) verksamhet blifvit mycket olika
bedömd. Medan somliga frånkänna honom tankeskärpa
och naturvetenskaplig metodik samt reducera hans
betydelse för biologiens utveckling väsentligen till
utbredningen af intresset för naturvetenskaperna
inom vidsträckta kretsar, uppskatta andra — och
detta väl med rätta — hans förtjenster betydligt
högre. De framhålla, att Oken antagit en gradvis
försiggående utveckling inom organismernas verld,
att han först insett sanningen af det faktum, som
af nyare (Haeckel) formulerats sålunda: individens
utveckling är en rekapitulation af artens (stammens),
en upptäckt, som af Carus tillskrifves Kielmeyer
(1793). Äfven verteber-teorien, d. v. s. åsigten att
hufvudskålen liksom ryggraden ursprungligen består af
kotor (segment), som först framhölls af ingen mindre
än Goethe, hvilken som naturforskare likaledes är att
räkna till naturfilosoferna, har Oken sjelfständigt
utvecklat. Nästan samtidigt utbildade sig i Frankrike
en beslägtad riktning, hvars främste representant
var E. Geoffroy Saint-Hilaire (1772–1844). Denne,
hvilken utgick från Buffons idéer rörande den djuriska
organisationens enhet, ådagalade för första gången
mera utförligt, att samma organ hos olika djur kan
hafva skilda funktioner och till följd deraf mycket
olikartad byggnad. Dermed var vägen jämnad för en
riktigare uppfattning af organens utveckling inom
djurriket, i det man småningom lärde sig att skilja
mellan fysiologiskt och morfologiskt likartade organ,
eller, såsom man senare betecknat dem, mellan analoga
och homologa organ. I sin »Philosophie anatomique»
uppställer han flere betydelsefulla teorier, såsom
»principe du connexions» (samma delar uppträda alltid
i samma relativa läge och
förening), »principe du balancement des organes»
(hvarje utbildning eller förstoring af ett organ
försiggår städse på bekostnad af ett annat)
m. fl. Blainville (1777–1850), bekant för sitt
värdefulla arbete öfver ryggradsdjurens skelett
och tandsystem, uttalade sig för nödvändigheten af
att taga hänsyn till embryologiens vittnesbörd
vid jämförande anatomiska frågor, något, som
dittills i allmänhet försummats. En annan ställning
intager Lamarck (1744—1829). I sin »Philosophie
zoologique» (1809) grundlade han den vetenskapliga
descendensteorien och blef derigenom grundläggaren
af den riktning, som nyskapat metod och innehåll
i vår tids biologi. »Den nästan allmänt antagna
förutsättningen att organismerna genom oföränderliga
egenskaper bilda beständigt olika arter, hvilka
skulle vara så gamla som naturen sjelf, vederlägges
dagligen.» Om ock redan Buffon och Geoffroy
S:t Hilaire betviflade artens oföränderlighet,
är dock Lamarck den förste, som sökt visa på
hvilket sätt, enligt hvilka lagar djurformernas
föränderlighet skulle försiggå. I första rummet
ställer han lefnadssättet, men tillskrifver jämväl
inflytanden utifrån äfvensom ärftligheten förmågan
att fixera de småningom inträdande förändringarna;
en stor rol spelar enligt Lamarck i detta afseende
bruket eller icke-bruket af ett organ. Utbildningen
af ett organ står i närmaste förhållande till dess
användande. Sin skarpblick på det genealogiska området
ådagalade han bl. a. derigenom att han för första
gången förenade ryggradsdjuren till en gemensam
grupp och således insåg det nära genetiska samband,
i hvilket dessa djur stå till hvarandra. — Vi hafva
nu kommit till den period i zoologiens utveckling,
der de ur skilda källor uppkomna disciplinerna
jämförande anatomi, embryologi och formkännedom
allt fullständigare börjat sammanflyta till en
enhetlig vetenskap: morfologien. Men den empiriska
grundvalen, på hvilken de senast omnämnde forskarna
sökte uppföra denna byggnad, var hvarken tillräckligt
bred eller solid, insigten i förhållandet mellan de
olika organisationsformerna var ej ännu nog klar och
djup. Ännu hade hvarken den jämförande anatomien eller
embryologien nått den erforderliga fulländningen. Att
genom nya, dittills oanade upptäckter å nyo
grundlägga dessa båda vetenskapsområden och tillika
fruktbargöra dessa upptäckter i morfologiskt syfte
var framför andra Cuviers och Baers förtjenst. Cuvier
(1769–1832) beherskade, derigenom att han utsträckte
sina anatomiska undersökningar öfver nästan alla
djurgrupper och organsystem, en så stor summa af
fakta, som knappast någon före honom gjort. Hans
»Leçons d’anatomie comparée» (1805) bilda ej blott en
rik fyndgrufva för kännedomen om djurens organisation,
utan kunna jämväl betecknas som det första eller
åtminstone vigtigaste försök att sammansmälta
zoologien i ordets gamla betydelse med anatomien. Men
äfven en annan disciplin behandlades af Cuvier för
första gången ur verkligt morfologiska synpunkter;
näml. ryggradsdjurens paleontologi i »Recherches
sur les ossements fossiles», genom hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
