Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen / 11-12 (1894) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme, fys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men att användningen ej kan utsträckas så långt som
till absoluta nollpunkten, finner man redan deraf
att hvarje verklig gas öfvergått till vätskeform,
långt förrän denna temperatur är uppnådd.

Uppvärmes ena änden af en stång, komma molekylerna på detta
ställe i lifligare rörelse än i stångens öfriga
delar. Men det uppvärmda skiktets molekyler afgifva
en del af sin rörelse åt närmast följande skikt,
detta åt det derpå följande o. s. v., ända tills ett
rörligt jämnvigtstillstånd är uppnådt, sådant att
ett stycke, hvilket som hälst, af stången upptager
från den varmare sidan lika mycket värme, som det
afgifver dels åt den kallare sidan, dels till den
yttre luften. När värme på detta sätt öfvergår från
en varmare del till en kallare af samma kropp, säger
man, att värmet fortplantas genom ledning. Befinna
sig två ytenheter i en kropps inre på afståndet
1 från hvarandra och är temperaturskilnaden dem
emellan 1 grad, kallas den värmemängd, som genom
ledning på tidsenheten går genom en sådan ytenhet,
för kroppens inre värmeledningskoefficient eller
värmeledningsförmåga; dervid är förutsatt, att de
båda ytenheterna befinna sig långt från kroppens
gränsyta. Med yttre värmeledningskoefficient
åter plägar man beteckna den värmemängd, som på
tidsenheten från en ytenhet af kroppens yta afgifves
till det omgifvande mediet, om temperaturskilnaden
mellan båda är 1 grad. Värmeledningsförmågan är
högst olika för olika ämnen; bäst leda metallerna
och bäst bland dem silfver och koppar. Metallerna
komma för öfrigt i fråga om värmeledning efter hvar
andra i samma ordning som i fråga om ledningsförmåga
för elektricitet (se Ledningsförmåga), ja man har
t. o. m. uppställt den lagen att ledningsförmågan
för värme vore proportionel mot den elektriska
ledningsförmågan; likvisst är denna proportionalitet
endast tillnärmelsevis sann. Betydligt sämre än
metallerna leda andra fasta kroppar, såsom sten, trä
o. s. v. (hvarför trä ur denna synpunkt synnerligen
väl egnar sig till byggnadsmaterial). Ännu sämre
leda vätskorna och allra sämst gaserna. Som
exempel må anföras några värden på absoluta
värmeledningskoefficienten, hvarvid äfven
observatörernas namn bifogats. Enheterna äro:
för längd 1 centimeter, för tid 1 minut, för värme
1 gramkalori.

Ämne	Värmelednings koeff.	Observatör
Silfver	81,6	Wiedemann och Franz
Koppar	60,0	»
Zink	15,5	»
Jern	9,8	»
Vismut	1,5	»
Fuktig lera	0,226	A. J. Ångström
Lerblandad fuktig sand	0,205	»
Is	0,312	Neumann
Snö	0,030	S. A. Hjeltström
Vatten	0,093	G. Lundquist
Saltvatten (täthet = 1,178)	0,089	»

Det goda skydd dubbelfönster lemna mot
vinterkölden beror på det lager af stillastående
luft, som befinner sig mellan dem. Likaså kan
man exempelvis i timtal bibehålla kokad mat vid
lämplig temperatur, om man nedsätter den i ett
kärl, hvars väggar på insidan äro försedda med ett
lager af bomullsvadd eller nöthår, mellan hvars
porer stillastående luft samlar sig. Af samma
skäl äro kläder af ylle varmare än de fastare
och glattare af linne o. s. v. – Bestämningen af
värmeledningsförmågan för vätskor och gaser erbjuder
särskilda svårigheter till följd af ett annat sätt
för värmets fortplantning, som endast hos dylika
kroppar, med lätt förflyttbara molekyler, förefinnes,
nämligen värmets s. k. konvektion. Uppvärmes ett
kärl med vatten underifrån, blifva de understa
lagren genom utvidgningen lättare och stiga uppåt,
vanligen i kärlets midt, under det att det kallare
ytlagret sjunker ned längs sidorna. En analog
förklaring gäller för luftens uppstigande i våra
skorstenspipor – dessa få ej vara för vida, emedan i
sådant fall en nedåtgående luftström längs sidorna
uppstår. Huruledes af liknande grunder väldiga
cirkulationer i luftkretsen uppstå visas i art. Vind.

Det gifves emellertid ännu ett sätt, hvarpå »energi» i
form af värme (och ljus) kan fortplantas genom kroppar
(och äfven genom hvad vi kalla tomrum), nämligen
strålning. Kroppar, som genomsläppa strålande värme,
kallas »diatermana», de öfriga »atermana». Skilnaden
mellan båda slagens kroppar är dock endast relativ;
i ytterst tunnt lager genomsläpper hvarje kropp någon
del af infallande strålar, medan å andra sidan äfven
den mest diatermana kropp visar sig aterman, om man
af densamma kan erhålla tillräckligt tjockt lager. Den
infallande strålning, som ej genomsläppes, antingen
reflekteras vid kroppens gränsyta, regelbundet
(åtminstone till största delen), om ytan är glatt,
diffust, i alla möjliga riktningar, om den är
ojämn, eller ock absorberas, d. v. s. omsättes
i molekylarrörelse hos den kropp, på hvilken
strålningen faller (jfr vidare Diaterman). Det
finnes ett ämne, som absorberar nästan all infallande
strålning, nämligen sot. För demonstrationsförsök med
strålande värme kan den af M. Melloni konstruerade
termostapeln lämpligen användas. Den består af
flere par sammanlödda antimon- och vismutstafvar,
så anordnade i ett qvadratiskt knippe, att alla
lödställen med jämnt ordningsnummer äro vända ät ena
sidan, alla lödställen med udda ordningsnummer åt
den andra. Ändytorna sotas för att kunna upptaga alla
slags strålar. Sättas stapelns fria ändar (poler)
i förbindelse med en galvanometer, devieras dess
nål genom den uppstående termo-elektriska strömmen,
om stapelns ena ändyta utsättes för bestrålning från
någon värmekälla. Som sådan kan exempelvis användas
en s. k. Leslies kub, en metallkub, som innehåller
varmt vatten, vanligen med en sida sotad. Låter
man strålningen från kuben, innan den når stapeln,
gå genom hålet i en skärm, visar sig ingen ändring
i galvanometerns utslag, vare sig kubens sida står
vinkelrätt mot strålningsriktningen eller med denna
bildar en sned vinkel. Detta visar, att en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>