Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildebeesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vildmose benämnas tvänne stora mossar i Nörrejylland,
af hvilka den »stora» ligger i Vendsyssel n. om
Limfjorden, omkr. 13 km. från Nordsjön, och upptager
71 qvkm. af Aalborg och Hjörring amt; den »lilla»
l. Lindenborgs mosse ligger s. om Limfjorden,
utmed Kattegatt, och mäter 57 qvkm. Hafvet har
fordom sträckt sig öfver båda två, men efter hand
bekläddes de med björkskog (hvaraf mänga lemningar
ännu finnas), och slutligen öfvergingo de till
mossar. Torfbildningen pågår ännu. E. Ebg.
Vildmän (T. wilde männer, waldmenschen; Fr. sauvages),
herald., kallas de kraftiga, nakna, vanligen håriga
och långskäggiga, med löfkrans kring hufvud och
midja försedda samt med en »herkulesklubba» beväpnade
gestalter, hvilka ofta användas som sköldhållare. Det
danska riksvapnet t. ex. hålles af tvänne dylika
figurer.
Vildpersilja. Se Aethusa.
Vildsvinet. Se Svindjuren.
Wildungen (Nieder-Wildungen), stad och badort i
furstendömet Waldeck, vid ån Wilde, med flere
mineralkällor, som jämte riklig fri kolsyra
innehålla kolsyrade salter af kalk, magnesia
och jern, en källa derjämte koksalt och dubbelt
kolsyradt natron. Vattnet användes mot sjukdomar i
blodet, nervsystemet, de qvinliga könsorganen, men i
synnerhet i urinorganen. Kurgästernas antal uppgår
till 2–3 tusen om året. Vattnet utsändes äfven på
flaskor. Staden hade 1885 2,700 innev.
Vild vinranka. Se Ampelideae.
Vildåsnan, onager, Equus onager, zool., hör till
hästslägtet, familjen hästdjur och ordningen hofdjur
(Ungulata) inom däggdjurens klass. De vilda asiatiska
åsneformerna skilja sig från de afrikanska derigenom
att de äro rödaktiga eller isabellfärgade i stället
för rent gråa, att de sakna de svarta skulderstrecken
samt att de hafva mindre öron. De hafva en mörk
rygglinie. Huruvida de tre arter asiatiska vildåsnor,
som man uppställt, verkligen äro skilda arter är ännu
oafgjordt. Equus onager är mindre än dschiggetai,
men högre och smärtare än den vanliga åsnan. Hufvudet
är högre och större än hos den förre; öronen äro
tämligen långa, men kortare än åsnans. Hårbeklädnaden
är mjuk, silkeslen, hvit, med silfverglans, på sidorna
isabellfärgad. Ljusa strimmor finnas på bog och
rygg. Den förekommer i Persien, Beludsjistan, Pendjab,
Sind och öcknen Katsch. En hingst anför hjorden,
som består af ston och föl. Salthaltiga växter
utgöra vildåsnans käraste föda. Köttet är synnerligen
smakligt, och det af fölen ansågs redan af de gamle
romarna för en läckerhet. Perserna fånga och tämja
denna åsna. L-e.
Vilette [-lä’ttj, M. Märg. de. Se Caylus.
Vilgerdssön, Floke. Se Ravne-Floke.
Vilhelm (William), konungar af England.
1. V. I Eröfraren (William the conqueror), hertig
af Normandie, var naturlig son till hertig Robert
II (R. le diable) af Normandie och garfvaredottern
Herleva (Herlotte, Arletta) i Falaise samt föddes
omkr. 1027. I sitt sjunde år blef han legitimerad
af fadern, då denne drog ut på pilgrimsfärd. År 1035
dog fadern, och
då började V:s regering såsom hertig af Normandie,
under anarki och förvirring och stämplingar mot
barnets lif, som den gången skyddades af förmyndaren
och länsherren konung Henrik af Frankrike. I
ständiga fejder med sina trotsiga baroner mognade
V. tidigt till man; och då olydnaden år 1047
bröt ut i öppen strid, tryggade han sitt välde
genom segern vid Val-ès-dunes, vunnen med franskt
bistånd. Redan flögo hans planer vida, i det han år
1051 vid ett besök i England skaffade sig konung
Edvard Bekännarens (hans faders kusin) löfte om
tronföljden i England. V:s växande rykte väckte den
franske konungens farhågor. Denne sällade sig till
fienderna, men fick vid Morterner 1054 och Varaville
1058 dela de normandiske vasallernas öde, och V. stod
starkare än någonsin. I det inre värnade han strängt
ordning och rätt, så att röfvarehoparna utrotades,
fred och välstånd återkommo. Efter förvärfvandet
af Maine, 1062, sträckte sig hans hertigdömes södra
gräns bort emot Loire. På denna botten mognade
de engelska planerna, och slumpen syntes gynna
dem genom att år 1064 föra i V:s våld jarl Harold,
Englands främste ädling. Denne lär med löftet om sitt
understöd hafva måst köpa sin frihet. Men ett par år
derefter, då Edvard Bekännaren dog, besteg Harold
sjelf Englands tron. Då svor V. »löftesbrytaren»
hämd. Ögonblicket var gynsamt, i det att såväl
Frankrike som Tyskland hade minderåriga konungar
och England samtidigt anfölls af norske konungen
Harald Hårdråde. Af frändskapen med Edvard,
af dennes första testamente (senare ändradt till
Harolds förmån), af Harolds föregifna edsbrott (jfr
England, sp. 540) flätade V. samman en rättsgrund,
på hvilken han skaffade sig påfvens insegel
och kejsarens, Frankrikes och Northumberjarlen
Tostigs understöd eller gillande. Sjelf ställde
han (högst) 60,000 man på benen, byggde en flotta,
landade i slutet af Sept. 1066 på kusten af Sussex,
och d. 14 Okt. på aftonen planterade han såsom
segrare påfvens vigda fana på slagfältet vid
Senlac (Hastings). Allt motstånd syntes med ens
brutet; redan på juldagen sattes kronan på hans
hufvud. Den vunna makten begagnade han strängt,
men utan våldsamhet. Han gaf kronans ämbeten och de
slagnes gods åt normander, men dref i början ingen
engelsman från hans egendom. Annorlunda blef det efter
de upprepade oroligheter, som till förmån för Edgar
af den gamla konungastammen störde de första årens
lugn. Farligast var ställningen 1068, då folkuppror
rasade i norden, medan Malcolm af Skotland bröt in
från sin gräns och Asbjörn, de danska anspråkens
målsman, låg härjande vid Humber-mynningen. Men
V:s kraft och slughet voro faran vuxna. Han köpte
danskarnas aftåg, kastade Malcolm tillbaka in bland
hans berg och lade Northumbriens olydiga landsände
i vida sträckor öde. Elys fall år 1071 betecknar
eröfringens fullbordan. Men då var också V:s ställning
förändrad: till det lagliga valets rätt hade han fått
eröfringens. Nu begynner ock ett strängare regemente;
det nationella rättsväsendet, språket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
