Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wetterbergh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första genremålningar hade tillkommit för att förströ
familjen under en tid af sorg. Men småningom hade
Onkel Adam, som egentligen aldrig betraktade sig såsom
tillhörande författareskrået, utan som en »bönhas»,
den der aldrig »lärt ut till gesäll, än mindre gjort
mästerstycke», det oaktadt fått burskap inom vår
sköna prosa och ryckt fram i ledet bland landets
mest värderade prosaister, tack vare den förening
af skämt och allvar, af godt lynne och godt hjerta,
som gaf sig uttryck i hans prosadikt.
År 1846 lemnade han Östersund och bosatte sig i
Stockholm såsom biträdande läkare i Styrelsen öfver
fängelser och arbetsinrättningar i riket samt kom
under de närmast följande åren in i det literära
Stockholmslifvet – han var bl. a. själen i det ny
stiftade Konstnärsgillet – och egnade intresse äfven
åt tidens politiska och sociala reformkraf. Dessa
gåfvo också sin prägel åt de större romaner, som
han författade under dessa år: Penningar och arbete
(1847), otvifvelaktigt hans märkligaste tendensskrift
under dessa år, Altartaflan (1848), Hat och kärlek
(1849). Dessutom omfattade hans produktion under
denna tid en del noveller i kalendrar samt den
jämtländska folklifsbilden Tännforsen (1848). År
1848 transporterad till regementsläkare vid
Första lifgrenadierregementet, bosatte han sig i
Östergötland (först i trakten af Norrköping, sedermera
i Linköping). Han var i egenskap af t. f. fältläkare
kommenderad till de svenska trupperna i Danmark. Under
1850-talet utkommo följande romaner och noveller: Olga
(1850), folklifsbilden Träskeden (1852), riktad emot
den qvinliga fåfängan, Kärlek och affärer (1852), Herr
Simon Sellners rikedomar (1853), emot procenteriet
och girigheten, Waldemarsborgs fideicommiss (1854),
Skyddslingen (1855), Hemma! (1856) och Samhällets
kärna (1857).
Vid ingången till 1860-talet kände Onkel Adam
sin håg att skrifva romaner och noveller vara
slut, och efter ett besök på lyrikens område,
Blad ur Catharina Månsdotters minnesbok (1861),
en samling enkla, vemodsfulla visor, egnade han sig
åt författareskap för barn, i det att han 1862–1872
utgaf »Linnea, tidning för barn», som var en högt
skattad barnaläsning, i hvilken ett varmt hjertelag
och ett qvickt lynne togo sig uttryck, och som tillhör
det bästa, som finnes af svensk barnaläsning. W.,
hvilken på militärläkarebanan hunnit till fältläkare
vid Andra militärdistriktet (1867), tog 1874 afsked
från sin tjenst och tillbragte de 15 sista åren
af sitt lif i en värdig hvila från sina läkare-
och skriftställarevärf. Han afled i Linköping
natten till d. 31 Jan. 1889, vördad såsom de svenske
författarnas Nestor. – Onkel Adam är såsom författare
en ovanligt älskvärd företeelse. Grunddraget i hans
skriftställareskap är medkänsla för de små. Derigenom,
liksom genom det »undervisande» drag, som finnes i
hans skaplynne, förklaras, att han i icke obetydlig
grad blef tendensförfattare. Såsom romanförfattare
tog han nämligen till orda för många af de kraf,
som jäste i tiden. Han är alltså i sin romandiktning
varm filantrop och demokrat, och många af de reformer,
som under 1840–1850-talen stodo på dagordningen, finna
i honom en ifrig målsman. Det var hjertat, som
gjorde denne »gamle granadör för menskorätt» –
såsom Topelius kallar honom – till författare. Men
vid sidan af den allvarliga syftningen, som stundom
framträder något för starkt till att förekomma
i ett estetiskt verk, röjer Onkel Adam i sina
berättelser stor lefnadserfarenhet, skarp blick
för de olika företeelserna i lifvet samt – icke
minst – en rik humoristisk ådra. Föremål för hans
pennas skildringar är i synnerhet småstadslifvet,
»Skråköping», hvars främste tecknare han blef inom
1840–50-talets rika svenska romanliteratur. Hans stil
är enkel och okonstlad, i öfverensstämmelse med hans
program: »ju större verkningar man kan frambringa
med små medel, dess bättre; konstens högsta uppgift
är att icke synas konstig». Sv. akad. gaf 1869
kungl. priset åt W. för literära förtjenster. Hans
arbeten äro öfversatta till tyskan, flere äfven till
danska, engelska och franska språken. W:s Samlade
skrifter utgåfvos 1869–74 i 10 bd, Berättelser,
skizzer och noveller 1889 i 4 dlr. Efter hans död
har utkommit en efterskörd Ur Onkel Adams portfölj
(1889). Jfr A. Flodman: »Kritiska studier» (1872),
samt K. Warburg: »Onkel Adam» (i kalendern »Svea»
1881). K. W–g.
2. Wetterbergh, Julius Alexis, målare, den föregåendes
broder, f. i Jönköping 1816, förekommer i början
af 1830-talet bland konstakademiens elever och
framträdde första gången 1834 på dess utställning
med tre originalporträtt i olja. Han utställde
under de följande årtiondena ända till 1868 då och
då porträtt och porträttstudier samt dels målade (i
olja och aqvarell), dels tecknade i blyerts ett antal
sådana. I Gripsholmssamlingen finnes af hans hand ett
porträtt i olja af skalden V. von Braun (dat. 1852),
ett tungt och dödt arbete; andra och bättre träffas
i enskilda samlingar. W. saknade ej begåfning, men
vanvårdade både sin talang och sin person. Han dog
i Stockholm 1872.
Wettergrund, Josefina Leontina Amanda, född Lundberg,
författarinna under signaturen Lea, föddes nära
Kristianstad d. 2 Sept. 1832. Hon tillbragte sina
flickår i Karlshamn och tillegnade sig på egen hand
boklig uppfostran genom att läsa allt hvad hon
kom öfver. Tidigt började hon skrifva poem, som
företeddes för skalden V. von Braun och af honom
erhöllo uppmuntrande omdömen. Hon öppnade 1850 en
flickskola i Ronneby och förestod densamma, tills hon
1857 trädde i äktenskap med dåv. telegrafassistenten i
Ystad V. Wettergrund, som 1862 blef kammarskrifvare
vid tullkammaren i Kalmar och 1870 revisor i
Generaltullstyrelsen. Sedan 1866 är hon bosatt i
Stockholm. Fru W. framträdde 1858 för allmänheten,
under den alltsedan bibehållna sign. Lea, med Småbitar
på vers och prosa (2:dra uppl. 1862), till hvilka
V. von Braun hade skrifvit ett företal. Genom sin
friska ton, sitt godmodigt skämtsamma innehåll och
det sunda förstånd, som deri framlyste, vunno dessa
förstlingar allmänt bifall, och de följdes af 4
samlingar under samma titel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
