Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Velde, Karl Franz van der - Veldeke, Heinrich von - Veldenz, furstendöme i det forna Tyska riket, öfverrhenska kretsen - Vele (egentl. »rulle», »tått»), charpirulle; en hopvecklad gasremsa - Veleda. Se Velleda - Veleter. Se Vender - Vélez-Blanco. Se Vélez-Rúbio - Vélez-Malaga, stad i spanska prov. Malaga - Vélez-Rúbio, stad i spanska prov. Almeria - Welfer, en berömd fursteätt, som under långa tider herskat i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Christine und ihr hof (sv. öfvers. 1826, 1871) och
Die malteser (»Malteserriddaren», 1825; 3:dje
uppl. 1872). V:s »Sämmtliche schriften» utgåfvos i
25 bd 1824–27 (7:de uppl. i 10 bd, 1862).
Veldeke [fel-], Heinrich von, tysk
medeltidsskald. Se Heinrich, 11, och Tyska
literaturen, sp. 1084.
Veldenz [feldents], furstendöme i det forna Tyska
riket, öfverrhenska kretsen, låg med en del af
området på högra Moselstranden, ofvanför staden
Berncastel, och med två delar vid Glenströmmen
emellan Lautern i ö. och Zweibrücken i v. Grefvar af
V. omtalas från midten af 12:te årh. Efter den yngre
grefveslägtens utslocknande, 1444, kom V. till den
siste grefvens måg, hertig Stefan af Pfalz-Simmern,
som lemnade V. och Zweibrücken åt sin yngre son
Fredrik. 1543 gaf hertig Wolfgang af Zweibrücken
V. och Lauterecken m. m. under namn af furstendömet
Zweibrücken åt sin farbroder Ruprecht, hvarigenom
uppkom en regerande linie Pfalz-V. Efter dess
utslocknande, 1694, kommo V. och Lauterecken efter
en lång tvist 1733 till Kurpfalz, det öfriga till
Birkenfeld. Furstendömet var deladt i »oberamten»
Veldenz och Lauterecken. Genom Parisfreden 1814
kom det förra till Preussen (kretsen Berncastel),
det senare till Bajern. Titeln grefve af V. bars
af medlemmarna af det svenska konungahuset under
regenterna af pfalziska huset (1654–1720).
Vele (egentl. »rulle», »tått»), charpirulle;
en hopvecklad gasremsa, som inlägges i ett sår
för att hindra sårsekretets instängande. I många
fall inpudras velen med jodoform (jodoformvele).
J-E. J-n.
Veleda. Se Velleda.
Veleter. Se Vender.
Vélez-Blanco. Se Vélez-Rubio.
Vélez-Malaga, stad i spanska prov. Malaga,
vid kustfloden Vélez, omkr. 1,5 km. från dess
mynning. 24,332 innev. (1887).
Vélez-Rúbio, stad i spanska prov. Almeria, vid Rio de
Vélez (Chirivel), ett tillflöde till Seguras biflod
Sangonera. Omkr. 10,000 innev. Ylleindustri. –
Omkr. 7 km. i n. v., i samma prov., ligger staden
Vélez-Blanco, med omkr. 7,000 innev., hvilken var en
gränsfästning i det moriska konungariket Granada. Den
stora, väl bibehållna, på en brant klippa tronande
borgen är ett minne från den tiden.
Welfer, en berömd fursteätt, som under långa tider
herskat i Tyskland. Med säkerhet låter ättens stamträd
föra sig tillbaka till Karl den stores tid, då grefve
Welf (I) egde omfattande besittningar i Nord-Italien
och Tyskland. Hans dotter, Judit (Jutta), blef 819
gift med kejsar Ludvig den fromme, och genom en af
sina söner, Konrad, blef han stamfader för konungarna
i Öfre Burgund (se Burgund). Med Welf III
utslocknade 1055 den äldre grenen af huset. Azzo
af huset Este uti Italien, som var gift med Welf
III:s syster Kunigunda, förmådde då sin son Welf (IV)
att sätta sig i besittning af de welfiska områdena
i Tyskland. Welf IV (såsom hertig Welf I) blef
stamfader för den yngre welfiska linien. År 1070
blef han af kejsar Henrik IV belånad med hertigdömet
Bajern; efter sin fader ärfde han huset Estes italienska
land och förenade, då han dessutom egde äfven andra
besittningar, ett ganska vidsträckt välde under sin
spira. Sedan Henrik IV år 1079 förlänat hertigdömet
Schwaben åt Fredrik af Hohenstaufen (se d. o.),
gafs dermed uppslaget till den täflingsstrid
mellan welfer och hohenstaufer, som under den
följande tiden fyller ett betydande rum i Tysklands
historia. Welf IV dog, på hemvägen från ett korståg,
på Cypern 1101. Honom följde i hertigvärdigheten
sonen Welf V (II), 1101–20, och dennes broder
Henrik den svarte (1120–26), som genom giftermål
ökade sina besittningar med en del af de billungska
arfvegodsen i Sachsen. Hans son var den namnkunnige
Henrik den stolte (se Henrik, hertigar af Bajern och
Sachsen, 1), 1126–39, som af sin svärfader, konung
Lothar, belånades med hertigdömet Sachsen, men vid
konungavalet efter Lothars död förbigicks af Konrad
af Hohenstaufen. Täflingsstriden mellan hohenstaufer
och welfer antog från denna tid helt naturligt större
proportioner än förut. Konrad fråndömde slutligen
Henrik både Bajern och Sachsen. Henrik den stoltes
ännu mera ryktbare son, Henrik Lejonet (se Henrik,
hertigar af Bajern och Sachsen, 2), död 1195, kom
genom förlikning med Konrad i besittning af Sachsen
1142 och belänades 1156 af sin kusin, Fredrik
Barbarossa, äfven med Bajern, men kom sedermera
i strid med kejsaren och lyckades af sina arfland
behålla endast Braunschweig och Lüneburg. Dessa
områden delades sedan mellan sönerna Henrik den långe,
Otto (IV), hvilken blef tysk kejsare, och Vilhelm,
men förenades åter hos den sistnämndes son, Otto
Barnet (1213–52), som af kejsaren 1235 upphöjdes till
hertig af Braunschweig, och som blef stamfader för
flere furstelinier (se Braunschweig och
Hannover, sp. 708–710), hvilka efter många förgreningar
numera (sedan med hertig Vilhelm VI af Braunschweig
1884 den nya linien Braunschweig-Wolfenbüttel
utdött) reducerats till en enda linie (den nya
linien) Braunschiveig-Lüneburg. Till denna hörda
hertigarna af Celle och Hannover, 1692 kurfurstar
och 1814 konungar af Hannover, sedan 1714 derjämte
konungar af Storbritannien och Irland (på grund af
kurfurst Ernst Augusts gifte 1658 med prinsessan
Sofia af Pfalz, dotterdotter till konung Jakob I
i England). 1837 upphörde personalunionen emellan
Storbritannien och Irland samt Hannover, hvarefter en
gren regerar i Storbritannien och Irland och en annan
regerade i Hannover till 1866, då den förlorade sitt
land. Denna gren, hvars hufvudman är hertig Ernst
August af Cumberland, återfick 1892 större delen
af sin förmögenhet, hvarpå Preussen d. 2 Mars 1868
lagt beslag (se Welferfonden). Den har haft ett sig
tillgifvet parti, Welfiska partiet, i Hannover efter
dess annexion (se Welferfonden). – Henrik den svartes
son Welf VI (III), död 1191 utan att efterlemna
manlig afkomma, kämpade efter sin broder Henrik den
stoltes död tappert mot Konrad af Hohenstaufen om
Bajern, men besegrades vid Weinsberg af denne 1140.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
