Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wallenius, Martin Johan - 3. Wallenius, Johan Fredrik - Wallenstedt, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1756 till e. o. filos. adjunkt och 1758 till
professor i matematik. I motsats till sina närmaste
föregångare på den matematiska lärostolen egnade
han sig med odelad kraft åt sin vetenskap och höjde
dess studium vid Åbo universitet betydligt öfver den
nivå, på hvilken det förut stått. Hans matematiska
arbeten, till största delen utgifna såsom akademiska
disputationer, vittna ock om hans omfattande
studier. Här må nämnas Animadversiones subitaneae
circaprincipium universae opticae leibnitianum
(1759), De projectione corporum, admissa hypothesi
gravitatis galilaeana et resistentia medii nulla
(s. å.), Problemata quaedam aritmethicae universalis
Newtoni per analysin geometricam soluta (1760), De
communicatione caloris inter fluida mixta (1762),
Formula generales de solidis regularibus (1765), De
retrogradatione aliisque apparentiis motus planetarum
(1766–69) samt De invenienda correctione meridiei
(1771). I Vetenskapsakademiens handlingar ingår en
uppsats af honom: Geometriskt försök att mäta hörn
eller solida vinklar. W. blef 1772 sinnesrubbad och
dog d. 22 Okt. 1773. A. R-y.
3. Walienius, Johan Fredrik, universitetslärare, den
föregåendes son, född d. 14 Aug. 1765 i Åbo, student
derstädes 1777, filos. magister 1782, med. licentiat
1785, inskrefs s. å. i kirurrgiska societeten
och försvarade 1786 sin gradualafhandling, De
necessitate justae medicamentorum compositionis. Han
tjenstgjorde 1787 vid Serafimerlasarettet, utnämndes
s. å. till provinsialläkare i Tavastehus län, var
under 1789 års krig förordnad till fältmedikus
vid arméns sjukhus i Tavastehus, promoverades
1790 till med. doktor samt transporterades 1794
till provinsialläkare i Helsingfors. Derifrån
flyttade han 1799 till Åbo såsom sekreterare i Finska
hushållningssällskapet samt förordnades 1800 att
tillika vara med. adjunkt och botanices demonstrator
vid universitetet. Som läkare verkade han för
att göra vaccinationen känd i Finland. W. hade
rykte såsom utmärkt latinsk stilist och lycklig
talare på romarespråket samt ansågs derför,
efter Porthans död, egnad att bekläda den ledig
vordna eloqventieprofessuren. Han disputerade 1804
De epigrammate och utnämndes 1805 till eloqventiae
professor, hvilken tjenst han innehade till 1826, då
han fick afsked såsom emeritus. Såsom frukter af sina
studier inom den romerska literaturen utgaf han ett
antal disputationer, bl. a. De centonibus poëticis
(1805–15), De parodia (1807–08), De etymologiis
Ciceronis (1808–10), De parciore in hodierna, quam
in antiqua eloquentia affectuum usu (1814), De
panegyricis romanorum (1817–19) samt De eloquentia
laconica (1823). Äfven i svensk vältalighet ansågs
han vara en mästare, hvarför han vid högtidliga
tillfällen fick uppdrag att tala å universitetets
vägnar. Några af hans svenska, i panegyrisk stil
hållna orationer äro tryckta. Hans mångsidiga
studier sträckte sig äfven till den fosterländska
historien, från hvilken han hemtade ämnena till två
disputationer: De Fennis summos in philosophia
honores ante conditam academiam aboensam adeptis (1810–12)
samt Finska adelns och riddarhusets
historia (1827), hvilka bägge innehålla uppslag till
nya forskningar. År 1806 anförtroddes honom vården
om universitetets mynt- och medaljkabinett, hvilket
han ordnade och betydligt utvidgade, hvarom närmare
upplysningar finnas i »Numismatiska anteckningar»
af V. Lagus (Finskavetenskapssocietetens »Bidrag»,
h. 43). W. var ledamot af flere vetenskapliga
samfund, bl. a. Vitterhets-, historie- och
antiqvitetsakademien (1833). Han åtnjöt regeringens
förtroende och kallades af henne till medlem i
flere komitéer, bland hvilka må nämnas komitén
för reglering af Finlands undervisningsanstalter,
i hvilken han 1820–26 var ordförande, komitén för
öfverseende af universitetets statut 1821–26 samt
psalmboks-komitén 1817–28. Efter censurens införande
i Finland utnämndes han 1830 till censor i Åbo. Dessa
mångfaldiga värf lemnade honom dock tid öfrig för
publicistisk och skönliterär sysselsättning.
Han var redaktör af eller medarbetare i »Åbo
tidningar», tidskriften »Mnemosyne» m. fl. periodiska
publikationer. Vid särskilda tillfällen uppträdde han
med framgång såsom tillfällighetsskald och utöfvade
äfven såsom granskare ett ej ringa inflytande på
den vittra utvecklingen i Finland. W. fick 1822
kansliråds titel. Han dog i Åbo d. 12 Jan. 1836. En
minnesteckning öfver honom finnes i »Helsingfors
morgonblad» 1836. M. G. S.
Wallenstedt, Lars, grefve, ämbetsman, f. i Upsala
1631, var son af utnämnde biskopen i Strengnäs
L. O. Wallius. Efter studier i Upsala och vid
utländska universitet ingick han på den civila
ämbetsmannabanan, tjenstgjorde under Karl X Gustafs
danska krig vid hans fältkansli och längre fram
vid svenska ambassaden i Paris samt utnämndes
derefter till sekreterare vid generalguvernementet i
Ingermanland. Såsom sådan »konfirmerades» han, 1668,
i det adelskap, hvarpå han erhållit löfte vid sin
halfbroders adlande, 1650. W. blef häradshöfding
1674, var under flere år riddarhussekreterare och
tjenstgjorde såsom sådan vid 1680 års riksdag. 1683
blef han statssekreterare och kansliråd, utnämndes
1689 till landshöfding i Vestmanlands län samt
upphöjdes samma dag i friherrligt stånd. 1693 blef
han på en gång kungligt råd och grefve, utnämndes 1695
till president i Svea hofrätt samt insattes slutligen
af Karl XI såsom medlem af den förmyndareregering, som
skulle styra Sverige under Karl XII:s minderårighet,
men som endast några månader kom att fungera. Död
i Stockholm den 16 Nov. 1703. W. hörde utan all
fråga till antalet af Karl XI:s ypperste ämbetsmän
och var på grund af sin sällsynta duglighet af sin
konung alltid högt uppburen. På den juridiska och
administrativa ämbetsmannabanan, der han egentligen
verkade, gjorde han sig städse känd genom sin flit
och sin framstående förmåga; och sedan han, vorden
kungligt råd, för en tid inkallats i Kanslikollegium,
deltog han med insigt äfven i utrikes ärendenas
behandling, alltid vän af Frankrike och motståndare
till Bengt Oxenstiernas politik. Inom detta område
torde han likväl knappast hafva skurit några lagrar,
då statsmannens högre begåfning näppeligen var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
