Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rubus Tourn., bot., ett slägte af oftast refviga, taggiga buskar eller örter - Ruccellai, Giovanni - Rucherath (Ruchrath), Johann - Ruck, ö bland Karolinerna (se d. o.) - 1. Ruckman, Johan Gustaf - 2. Ruckman, Maria Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strängt höll sig vid de kyrklige skriftställarnas
åsigter om jorden och rättar deras uppgifter endast
då, när han med egna ögon öfvertygat sig om deras
misstag. Jfr F. M. Schmidt: »Über Rubruk’s reise
von 1253–1255» i »Zeitschrift der gesellschaft für
erdkunde zu Berlin» (bd XX, 1885).
Rubus Tourn., bot., ett slägte af oftast refviga,
taggiga buskar eller örter med spiralställda,
skaftade, 3–7-fingrade, undantagsvis parbladiga eller
enkla blad samt hvita eller röda blommor i knippen,
sällan ensamma. Slägtet hör till nat. fam. Senticosae
L. (Rosaceae), gruppen Potentilleae. Åkerbär,
hjortron, stenbär och hallon hafva röda eller gula
frukter (jfr Hallon), men öfriga i Sverige växande
arter hafva svartblå eller daggblå sammansatta
stenfrukter, hvilka allmänneligen bära namnet
björnbär, men fordom kallades och ännu vid vestkusten
heta brumbär. De benämnas äfven blåhallon, hvilken
benämning dock passar bäst på de daggblå frukterna
af R. caesius L. Björnbärs- l. björnhallon-buskarna
förde Linné till en enda art, R. fruticosus, hvilken
numera i floristiska arbeten är sönderdelad i minst 12
arter med många underarter. Björnhallonen förekomma
ymnigast i kusttrakterna af Skandinavien, och somliga
arters frukter blifva stora och saftiga, med behaglig
arom, hvarför de insamlas till syltning. Under
senare tid har man äfven odlat björnbärsbuskarna.
O. T. S.
Ruccellai [ruttjellai], Giovanni, italiensk skald,
f. 1475 i Florens, inbegreps i förvisningsdomen
mot hans fränder medicéerna 1494 och uppehöll
sig derefter i Rom, men återkom med dem 1512 till
Florens och fick höga statsämbeten. Efter sin
kusin Leo X:s uppstigande på påfvestolen ingick
R. i andliga ståndet, blef nuntie i Paris,
protonotarius apostolicus och under Klemens VII
guvernör öfver fästet San Angelo. Död 1525. R. vann
stort anseende genom sin behagliga lärodikt om
biskötseln, Le api (tr. 1539, flere uppl.), en
på enformig verso sciolto (elfvastafvig orimmad
jamb-vers) affattad efterbildning af Virgilius’
»Georgica», 4:de boken. I den af gräsligheter fyllda
historiska tragedien Rosmunda (1525), en af de äldsta
italienska, efterbildade R. de grekiske tragikerna,
med bibehållande af den antika scenanordningen och
kören. En svagare härmning af antiken är hans drama
Oreste. R:s arbeten, »Opere», utgåfvos 1772.
Rucherath (Ruchrath), Johann, efter sin födelsestad
Ober-Wesel vanligen kallad Johann von Wesel (de
Veselia), var en af reformationens förelöpare. Han
studerade i Erfurt, der han 1456 promoverades till
teol. doktor, blef predikant i Mainz och verkade
sedermera i 17 år såsom predikant i Worms. Det
reformatoriska i hans åsigter var, att han ansåg
bibeln allena såsom gällande auktoritet och uppfattade
Guds fria nåd i Kristus i enlighet med Augustinus’
lära. Han antog den sistnämndes predestinationslära
och uppträdde på grund deraf mot den katolska läran
om aflaten (i skriften De indulgentiis), nekade den
yttre kyrkans helighet och visade sig
böjd för den grekiska kyrkans lära att den Hel. ande
utgår endast af Fadern. Tiggaremunkarna, hans
häftigaste fiender, anklagade honom för kätteri
hos ärkebiskopen af Mainz, som lät fängsla honom
och 1479 nedsatte en andlig domstol för att döma
honom. Försvagad af sjukdom och ålderdom, tvangs
R. till att dels återkalla, dels gifva en mildrande
förklaring åt sina satser, hvarefter hans skrifter
brändes och han sjelf inspärrades för lifstid i
ett augustinkloster i Mainz. Der dog han 1481.
J. P.
Ruck, ö bland Karolinerna (se d. o.).
1. Ruckman, Johan Gustaf, kopparstickare, född
i Stockholm d. 12 Dec. 1780, kom omkr. 1805 under
handledning af den bekante Palinstruch och öfvades
af honom i koppargravyr för att hjelpa honom vid
planscherna till »Svensk botanik». Mot slutet af
5:te bandet uppträdde han sjelfständigt och fortfor
äfven med arbetet för 6:te bandet. Samtidigt
graverade han äfven för »Svensk zoologi»,
utgifven af Palmstruch och Quensel. Från och med
7:de bandet (1812) öfvertog han ensam graverandet
af plåtarna till »Svensk botanik» och fortfor
dermed, tills arbetet i 11:te bandet afstannade
(1838). Men småningom hade R. funnit tid att öfva
sig äfven i den konstnärliga gravyren, och från
hans flitiga grafstickel utgingo en mängd porträtt,
bokillustrationer o. dyl. Såsom de förnämsta af de
förra må anföras Franzén, K. P. Hagberg, A. Hylander,
Ph. von Mecklenburg, Tegnér, J. Tengström,
Thunberg och J. O. Wallin. Planschverk och
böcker, af honom utförda eller illustrerade, äro
Desseins et croquis des plus célèbres maîtres (1
häfte, 1820), ett af F. Boye tillämnadt praktverk
öfver k. museets handteckningar, aldrig
fullföljdt, Scener ur Fredmans epistlar
och sånger (1827–28), tecknade af E. Chiewitz,
Archiv för nyare resor (1810–11), Jorden och dess
invånare af Zimmermann (1813–39), modejournaler,
almanacker, barnböcker m. m. Till allt
detta komma gravyrer för Vetenskapsakademiens
och andra lärda samfunds handlingar samt nära
100 kartblad. R:s arbeten äro, såsom af denna
korta öfversigt förstås, af mycket olika konstvärde;
åtskilliga af dem göra ej något anspråk på sådant.
Hans förmåga bedömes riktigast efter åtskilliga
af hans porträttbilder, hvilka äro utförda i det
något torra och slappa porträttmanér, som rådde i
gravyren på R:s tid, men vittna om stor trohet mot
originalen, säker modellering och teckning.
Den senare var eljest icke R:s starkaste sida,
såsom helt naturligt var, då han, såvidt kändt är,
var i det närmaste avtodidakt. Han afled i
Stockholm d. 20 Jan. 1862. R. var gift med
skådespelerskan Maria Kristina Franck (se nästa art.).
-rn.
2. Ruckman, Maria Kristina, skådespelerska, den
föregåendes maka, föddes d. 2 Febr. 1769 och hette
såsom ogift Franck. Hon vardt elev vid k. teatern
1784 och första aktris 1788, ingick äktenskap med
gravören J. G. Ruckman 1808, afgick från scenen 1818
och var 1819–23 lärarinna i deklamation för teaterns
elever. Död d. 17 April 1847. Fru R. glänste
bland sina samtida genom »djup känsla och mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
