Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richelieu. 3. Armand du Plessis, hertig af R. - 1. Richert, Johan Gabriel - 2. Richert, Mårten Birger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryska historiska sällskapets »Sbornik», som
innehåller ett digert material till R:s historia.
1. J. Fr. N. 2. Kj. 3. E. W.
1. Richert [ri’kkert], Johan Gabriel, ämbetsman,
rättslärd, född å Klofsten, Locketorps socken,
Vestergötland, d. 24 Mars 1784, blef student i
Lund 1800, auskultant i Göta hofrätt 1801,
vice häradshöfding 1805, sekreterare vid
justitiekanslersämbetet med titel förste
expeditionssekreterare 1820 samt häradshöfding
i Kalmar län 1821 och i Kinnefjerdings, Kinne
och Kållands domsaga 1822. Han valdes 1818
till en af tryckfrihetskomiterade och utsågs
1823 till justitieombudsman, men afsade sig
detta förtroendevärf. Sin mest betydelsefulla
verksamhet utöfvade R. såsom ledamot af lagkomitén
och lagberedningen. I den förra arbetade han från
1814 till 1832 endast med ett kort afbrott, då
han entledigats till följd af Karl Johans onåd. I
lagberedningen inträdde han 1844, sedan han redan 1841
dit inkallats, och arbetade der till 1851, hvarefter
han återvände till sin domareverksamhet. R. afled
i Göteborg d. 2 Jan. 1864. Ehuru såväl lagkomitén
som lagberedningen utgjordes af flere framstående
jurister, kan en väsentlig del af lagförslagens
förtjenster på goda grunder tillräknas R., hvilken
i sin verksamhet för lagstiftningsarbetet lemnat
ovedersägliga vittnesbörd såväl om mångsidiga
juridiska kunskaper och skarpsinne, som om öppen
blick för behofvet af lagstiftningens reformerande
i mera human anda samt om stor stilistisk
förmåga. Lagförslagen ledde väl icke omedelbart
till nya lagar i någon större omfattning, men de
hafva dels utöfvat ett bestämmande inflytande på
praxis såsom en sorts normalupplaga af lagen sådan
den borde vara, dels ock verkat såsom enhetligt
underlag för den senare lagstiftningen öfver hufvud;
lagförslagens förtjenstfulla stilistiska affattning
måste också tilläggas mycket stor betydelse, då man
besinnar, i hvilket förfall den stilistiska tekniken
på lagstiftningens område kommit under slutet af
18:de och början af 19:de årh. Den reformifver,
som R. ådagalade vid lagstiftningsarbetet, kunde väl
stundom förefalla något storordig, men den har burit
goda frukter, särskildt derigenom att R. sjelf, när
det gällde det slutliga afgörandet, ingalunda visade
sig vara någon förfäktare af brådstörtade reformer,
om dessa än syntes önskvärda och öfverensstämmande
med hans ideella uppfattning. Den humanitetens
anda, som R. sökte göra gällande vid lagförslagens
utarbetande, har sedermera kommit till sin rätt och
hans förarbeten särskildt blifvit af genomgripande
betydelse med hänsyn till 1864 års strafflag. Detta
har också uttryckligen erkänts i den skrifvelse, som
1863 års lagutskott efter slutad behandling af den nya
strafflagen aflät till den gamle rättslärde. Riksdagen
hade redan tidigare i allmänhet erkänt det svenska
lagstiftningsarbetets stora förbindelser till
R. genom att 1834 tillerkänna honom en särskild
lifstidspension, som 1851 höjdes till 3,000 rdr. –
Under 1820-, 1830- och 1840-talen intog R. äfven i
politiskt hänseende en framskjuten ställning. Ty ehuru
han icke tog någon del i riksdagsarbetet, sällade
han sig öppet till den liberala oppositionens
män och utgaf gemensamt med C. H. Anckarsvärd
1830 skriften Tankar om nationalrepresentationen,
hvari särskildt personlighetsprincipens erkännande
lifligt förordades. Representationsreformen låg
äfven sedermera R. varmt om hjertat, och ännu 1848
var han den främste medlemmen af styrelsen för
Stockholms reformsällskap. Någon aktiv rol såsom
statsman kom emellertid R. icke att spela, ty då
1844 Oskar I tillbjöd honom plats i statsrådet såsom
konsultativt statsråd, afböjde han erbjudandet,
enär han ansåg sig böra egna sina krafter åt
lagarbetet. Lagkomiténs och lagberedningens lagförslag
innehålla den väsentligaste delen af hvad R. i tryck
efterlemnat. Åtskilliga af motiven till lagkomiténs
förslag har R. ensam författat, likaså Lagkomiténs
utlåtande i anledning af anmärkningar vid förslaget
till allmän criminallag (1834). Derjämte skref R. Ett
och annat om korporationer, privilegier, nämnd i
domstolar . . . i anledning af Consist. acad. i
Upsala betänkande om den akademiska jurisdiktionen
(1822). – R:s brorson, Johan Krister Emil R., född i
Vänersborg d. 15 Jan. 1823, häradshöfding 1858 i Östra
härads domsaga och 1868 i Luggude härads domsaga,
var 1880–88 konsultativt statsråd. K. H. B.
2. Richert [ri’kkert], Mårten Birger, språkforskare,
universitetslärare, den föregåendes brorson, född
i Fredsberg, Vestergötland, d. 12 Maj 1837, blef
student i Upsala 1854 och egnade sig der först åt
bergsvetenskapliga studier, hvilka dock 1859 afbrötos
till följd af en på sin tid mycket uppseendeväckande
tvist mellan R. och kemie professorn L. F. Svanberg,
föranledd af den senares förhastade »förmodan» att
R. gjort sig skyldig till falska uppgifter rörande
sina kemiska öfningar. R. började nu studera på
den filosofiska graden och promoverades 1863 till
filos. doktor (ultimus). Han idkade derefter någon
tid grundliga juridiska studier, men bestämde sig
slutligen för språkforskning. 1866 utnämndes han
till docent i nordiska språk och allmän jämförande
språkforskning på grund af den digra afhandlingen
Bidrag till läran om de konsonantiska ljudlagarna i
äldre och nyare språk, hufvudsakligen ett referat,
hvars egentliga och icke ringa betydelse är att
söka deri att det är det första svenska arbete,
som alltigenom stöder sig på den moderna jämförande
språkvetenskapens resultat, sådana dessa utvecklats
af särskildt Curtius, Schleicher och Diez. Såsom
akademisk lärare blef R. från första början högt
uppburen på grund af sin storartade förmåga att
väcka intresse för sitt ämne och genom sin i allo
gentlemanlika personlighet. 1869 deltog R. i det
bekanta rättstafningsmötet i Stockholm och hade
största förtjensten af att mötet redan från första
början uppställde uttalet såsom rättskrifningens
högsta rättesnöre. 1872 utnämndes han till adjunkt och
1877, efter C. Säve, till professor i nordiska språk,
hvilket ämbete han tillträdde med en – först 1888
(i »Ny Svensk tidskrift») utgifven – föreläsning Om
rätta betydelsen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
