Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Patras 1815–17. Död i Paris 1838. P. skref
bl. a. de tillförlitliga arbetena Voyage en Grèce
(5 bd, 1820–22; 2:dra uppl. 1826–27) och Histoire de
la régéneration de la Grèce (4 bd, 1824–25).
Pour acquit. Se Acquit.
Pourbus, nederländsk målareslägt. 1. Pieter P., f. i
Gouda, gifte sig med dottern till en flamsk målare,
Lancelot Blondeels, och slog sig då ned i Brügge,
der han 1543 upptogs i målaregillet och dog 1584. Han
målade historietaflor och porträtt. De förra, klart
anordnade och riktigt modellerade, utmärka sig för
sorgfällig genomarbetning, men lida i färgen af en
viss manierism och kylighet. Sådana äro Yttersta
domen (1551; i Brügges akademi), Nattvarden (1559;
i Brügges katedral), Kristi uppståndelse (1566;
i Louvre). Som porträttmålare af rang visar han sig
på flere håll, såsom i Brügges akademi med bilder
af makarna Fernagant (1551), i Bruxelles’ museum
med porträtt af en rådsherre (1583). – 2. Frans
P. d. ä., f. i Brügge 1545, d. i Antwerpen 1581,
den förres son och lärjunge samt efter 1562 elev
af Frans Floris i Antwerpen, blef 1569 upptagen
som mästare i målaregillet såväl i denna stad som i
Brügge och var verksam i bägge städerna. Äfven han
målade historiebilder och porträtt. Af de förra må
nämnas Kristus bland de skriftlärde (1571; i Gents
katedral) och Korsfästelsen (1576; i Gents museum),
i hvilka han visar sig naturligare, än man kunde tro
om en lärjunge till manieristen Floris. Men i sina
porträtt hör han till tidens bästa målare. Till dem
höra ypperliga bilder i Dresden, Wien, Bruxelles och
Braunschweig, alla daterade 1568–78. – 3. Frans P.,
d. y., f. 1569 i Antwerpen, d. i Paris 1622, den
föregåendes son, blef 1591, efter studier för sin
fader, upptagen som mästare i Lukasgillet, vistades
sedan en tid i Bruxelles samt for derefter till
Italien, der han 1600 blef hofmålare hos hertig
Vincenzo I Gonzaga af Mantua, och slutligen till
Paris 1610. Han målade, äfven han, historietaflor och
porträtt; dock äro de förra fåtaliga och underordnade
(ett par bilder i Louvre). Porträttmålningen var hans
hufvudfack; och ehuru han i vissa fall anses stå under
fadern, öfverträffar han honom dock i andra, och i
det hela måste han aktas som en af de märkligaste
porträttmålarna under öfvergången till 1600-talet. I
Louvre finnas 4 porträttbilder af honom, bland dem
Konung Henrik IV och Drottning Maria de’ Medici, i
München ett sjelfporträtt (1616), i Berlin Henrik IV
pä sin lit de parade. I Sveriges Nationalmuseum finnas
ett par porträtt, tillskrifna hans skola. C. R. N.
Pour le mérite (pour lö meri’tt; Fr., »till lön åt
förtjensten»), preussisk orden, som har två olika
klasser: för militärer och civila. Den förra stiftades
1740 af Fredrik II och gafs till en början åt både
militärer och civila, men genom statuten af d. 18
Jan. 1810 bestämdes den uteslutande till belöning
åt förtjenster i krig. Ordenstecknet är ett blått
emaljeradt Malta-kors med gyllene infattning. Å
dess öfversta arm står ett krönt F och å de tre andra
inskriften Pour le
mérite, medan hörnen mellan armarna utfyllas af
gyllene örnar. – Deri civila orden, för vetenskaper
och konster, stiftades af Fredrik Vilhelm IV d. 31
Maj 1842. Medlemmarnas antal är begränsadt till 30
tyska och högst lika många utländska. Ordenstecknet
utgöres af en gyllene midtsköld (med den preussiska
örnen), kring hvars rand höjer sig namntecknet
F II, fyra gånger upprepadt, samt derutomkring en
blått emaljerad ring med inskriften Pour le mérite,
hvilken ring är krönt af fyra i korsform ställda
konungakronor. Ordensbandet är svart med silfverhvit
rand.
Poussin [-säng], Nicolas, fransk målare, f. i Villers
vid Les Andelys (Normandie) 1594, d. i Rom 1665,
har en utomordentlig betydelse för konstens historia
under förra delen af 1600-talet. Efter att hafva
fått sin första uppfostran af trenne medelmåttiga
lärare erhöll han sin egentliga konstnärliga väckelse
genom kopparstick efter Rafael och Giuliano Romano,
och från den stunden var hans mål i lifvet klart –
att komma till Rom. Två gånger försökte han att
komma dit, men hann icke fram. 1623 återkom han
andra gången till Paris, men då lyckades han genom
några dekorationsmålningar fästa någon uppmärksamhet
vid sin person, och det beskärdes honom till sist
att i sällskap med den italienske skalden Marini
verkligen få komma till det efterlängtade Rom, våren
1624. Han var då nära 30 år gammal. Der började
han genast af all sin håg studera och arbeta,
men icke i det dåvarande italienska måleriets,
hvarken eklekticismens eller naturalismens, manér,
utan han sökte gå sin egen väg, den rena antikens,
påverkad af den en tid förut uppgräfda antika
väggbilden, som ännu kallas »Aldobrandiniska
brölloppet». I kamratskap under dessa, studier
med den nederländske bildhuggaren Duquesnoy och
italienaren Algardi, arkitekt och bildhuggare,
förvärfvade han för den tiden högst sällsynta
kunskaper i allt slags arkeologi, som han dock
framdeles alltid använde utan all öfverlastning, med
den klassiskt bildade fransmannens återhållsamhet och
säkra beräkning, och häri ligger en icke liten del af
hans betydelse. Men dertill kom hans tekniska studium,
hans förvärfvade insigter i anatomi, perspektiv och
teckning efter lefvande modell, hans studier ute i den
fria naturen af landskapet, af luftperspektivet och
staffagets verkningar, antingen det var arkitektur
eller personer, tillsammans med naturföremålen. En
följd häraf blef, som Woermann riktigt anmärker,
att han sällan målade figurer i kroppsstorlek, utan
lät landskapet, och detta det romerska landskapet,
med mer eller mindre historierade figurer, blifva
det herskande, hvarigenom P. blef skaparen af det
ideala eller s. k. heroiska landskapet, som inom
hans fosterlands konst lefvat qvar ända till senare
tider. »Poussins verld», säger Woermann, »var det
gamla Roms kultur, det nyares natur». I enlighet
dermed sönderfaller hans alstring i historiska
kompositioner och landskap. Han arbetade länge för
sin utbildning, och först vid omkr. 35 år framträdda
han med ett par taflor, som väckte uppseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
