Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korsnäs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tro, det korstågsrörelsen gaf sig till känna
i endast ofvan nämnda stora tåg. Under hela
korstågstidehvarfvet, åtminstone i dess förra del,
gick en snart sagdt oafbruten ström af invigde
stridsmän österut, och ej sällan svällde strömmen ut
till ofantliga proportioner. Stundom lyckades dock
dessa menniskomassor ej ens framkomma till det land,
som skulle försvaras. Så uppbröto 1101 tre korshärar å
tillsammans 260,000 man, den ena från Tyskland under
hertig Welf af Bajern, de andra från Italien och
Frankrike, hvilka alla genom grekiska vägvisares
trolöshet och turkarnas svärd tillintetgjordes
redan under vägen; och på det om vanvettig entusiasm
vittnande s. k. barnens korståg, 1212 (uppmuntradt
af Innocentius III!) – då 30,000 barn och ynglingar
samlade sig i Marseille och af slafhandlare fingo
löfte om fri öfverfart till Heliga landet, men
i stället fördes bort och såldes såsom slafvar,
medan andra skaror af unga korsfarare lyckligtvis
icke kommo längre än till Genua – följde flere mindre
bemärkta och i det hela resultatlösa härtåg, såsom de,
hvilka företogos under ledning af konung Andreas II af
Ungern (1217) – detta korståg räknas af somlige för
det femte af de stora korstågen – grefve Vilhelm af
Holland och grefven af Wied (1218), konung Thibaut
af Navarra (1239), ofvannämnde grefve Richard af
Cornwallis (1240) och konung Jakob I af Aragonien
(1269).
Skandinavernas deltagande i korstågen till Heliga
landet. Äfven skandinaver anträffas på korstågens
tid i orienten, väl hufvudsakligen såsom väringar i
grekiske kejsarens tjenst eller såsom kringsvärmande
fribytare eller fredliga pilgrimer, men äfven såsom
verklige korsfarare. Ehuru de nordiska folken först
i sammanhang med påflige legaten Nikolaus’ af Albano
besök i norden (1152) och de 36 år derefter vidtagna
omfattande förberedelserna till det 3:dje korståget
fingo omedelbara uppmaningar att taga korset, deltogo
åtminstone danskar redan i det första korståget,
särskildt vid Antiochias belägring 1098, men blandade
med skaror från tyska nordsjökusten. (Helt och hållet
eller i väsentliga delar ohistorisk är den af Tasso i
"Gerusalemme liberata", 8:de sången, använda legenden
om huru en korsfarande prins Sven af Danmark, åtföljd
af en burgundisk furstedotter, den sköna Florine,
vid samma tid blifvit jämte 1,500 följeslagare
öfverfallen och dödad af seldsjukerna på genomtåg
genom Lykaonien.) En sjelfständig korstågsexpedition
anträddes 1102 från Norge af arnmödlingen Skofte
Ögmundsson och tre hans söner, hvilka med 5 skepp togo
vägen genom sundet vid Gibraltar (Njörvasund). Men
alla fyra hufvudmännen dogo 1103 under sjelfva resan
och deras följeslagare, hvilka s. å. framkommo till
Palestina, återvände snart. Dernäst följde norske
konungen Sigurd Jorsalafares berömda korståg. Med 60
skepp och 12,000 man lemnade han hösten 1107 Norge,
anlände 1110 till Heliga landet och hjelpte konung
Balduin att eröfra Sidon (d. 19 Dec.), hvarefter
han tog hemvägen öfver Konstantinopel. Nästa större
utrustning, som häfderna omtala såsom
företagen af nordmän till förstärkning af de kristna
stridskrafterna i orienten, utgick 1152. Den bestod af
15 större och flere mindre skepp samt anfördes af jarl
Ragnvald III af Orken-öarna, norske stormannen Erling
Skakke och den från väringstjenst i Konstantinopel
återkomne norrmannen Eindride Unge. Den sistnämnde
skilde sig i Medelhafvet från de andra och begaf
sig med 6 af skeppen till Konstantinopel, troligen
utan att dessförinnan besöka Palestina; Ragnvald
och Erling fullföljde deremot färden och deltogo
sannolikt i de kristnes framgångsrika belägring
af Askalon 1153. Under det 3:dje korståget slöto
sig danske stormän till kejsar Fredrik I:s här,
och enligt utländska vittnesbörd ankom i Sept. 1189
utanför Ptolemais en nordsjöflotta med 10 till 12
tusen korsfarare. Den beskrifning, som en italiensk
källa lemnar å desse, passar ovedersägligen in
på nordboarna, och särskildt namngifvas bland de
långväga främlingarna "daci" (danskar), "northmanni"
(norrmän?) och "gothi" (götar? – Flere handskrifter
hafva dock varianten "scothi", skottar). De
bidrogo verksamt vid tillintetgörandet af Saladins
försök att undsätta staden samt vid det slutliga
intagandet af densamma, men deras antal smalt under
de följande striderna tillsammans ända derhän att
de räknade blott ett hundratal stridsduglige män,
då Richard Lejonhjerta afslöt stilleståndet med
Saladin (Aug. 1192). Till deltagande i ett korståg
1197 sammanslöto sig ett större antal danskar och
kontingenter från Lübeck, Bremen och Frisland samt
begåfvo sig på 44 skepp till Heliga landet, der de
utmärkte sig i synnerhet vid Bejruts intagande. Från
Danmark voro ock ganska många af de unge svärmare, som
deltogo i det s. k. "barnens korståg" (1212). Sista
tidpunkten, då nordboar i större antal drogo med
på korståg till Palestina, inföll 1217. (Isländska
annalerna kalla denna korstågsrörelse "den stora
jorsalafärden".) Många danskar, äfvensom norrmän,
förenade sig då med korsfarare från norra Tyskland
och medföljde konung Andreas af Ungern på hans tåg;
det öfvervägande antalet norrmän sällade sig deremot
till den nordsjöflotta om 350 fartyg, hvilken afgick
under befäl af grefven af Wied och grefven af Holland,
och de synas hafva deltagit i belägringen af Damiette
1218. Från slutet af 1220-talet upphörde öfver
hufvud, trots ifrig bearbetning från påfvarnas sida,
nordboarnas personliga medverkan i de österländska
korstågsföretagen, och de som derefter aflade
sådant korstågslöfte – konung Magnus Ladulås
var bland deras antal – funno det i allmänhet
beqvämare att med penningar "lösa sitt kors" eller
ock utverka tillåtelse att uppfylla sitt löfte genom
hedningars bekämpande på närmare håll. Genom särskilda
beskattningsåtgärder (bl. a. må nämnas den bekanta
saladinstionden), som gingo ut öfver såväl andlige
som lekmän, samt genom löften om andliga belöningar
för frivilliga gåfvor, förmåddes dock norden, i likhet
med den öfriga vesterländska kristenheten, att på
visst sätt fortfarande bidraga till upprätthållande
af den ursprungliga korstågstanken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
