Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korsnäs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa trakter (omkr. 1080), blefvo pilgrimerna
utsatta för den grymmaste medfart, under det att i
vesterlandet det växande religiösa svärmeriet väckte
allt fleres önskan att besöka Kristi graf. Att
alldeles rycka denna undan de otrognes våld vardt
då för tvänne århundraden ett sträfvande inom den
kristna verlden, framkalladt och hållet vid lif af
påfvemakten, som ville begagna hänförelsen icke blott
för att lägga de heliga orterna under kristet välde,
utan för att måtta ett hugg mot islam och hejda den
fara, som hotade i första hand Östromerska riket
och sedermera kristenheten i dess helhet genom
muhammedanernas framträngande österifrån. Redan
påfve Gregorius VII hade 1075 stått i begrepp att föra
en här till det hotade Östromerska rikets hjelp mot
seldsjukerna, men striden med kejsar Henrik IV hade
hindrat honom att fullfölja företaget. Efterträdaren,
Urban II, riktade tanken omedelbart på Palestinas
intagande. Åtföljd af sändebud från östromerske
kejsaren Alexios I Komnenos begaf han sig, efter
en förberedande kyrkoförsamling i Piacenza, till
ett nytt stort kyrkomöte i Clermont (Nov. 1095)
och väckte der i ett eldigt tal de närvarandes
hänförelse för planen. Under utropet "Gud vill det"
fäste flere tusenden af dem röda kors på sina kappor
såsom tecken till sitt beslut att draga åstad till
den heliga grafvens befriande (deraf namnen
korsfarare och korståg). Rörelsen fortplantades genom
den från österlandet återkomne Petrus Eremitas och
andres lidelsefulla predikningar, uppmuntrades genom
påfvens löfte om syndaförlåtelse för deltagarna
samt antog sådan utsträckning, att mer än 600,000
menniskor från vestra Europa sägas hafva inom kort tid
"tagit korset". Ifvern var så stor, att redan i Maj
1096, innan de planmässiga tillrustningarna hunnit
fullbordas, oordnade folkhopar under fanatiska och
oförvägna anförare, såsom Valter Tomhändt (Gautier
sans avoir) och Petrus Eremita, satte sig i rörelse
mot det gemensamma målet. Från hösten 1096 och ända
in på den följande våren samlades i Konstantinopel,
på skilda vägar, deltagarna i det första korståget
(1096–99). Hvarken romerske kejsaren eller någon
annan suverän var med; deremot hade tidens mest
lysande länsherrar af religiöst nit och lust för
ridderliga bragder, säkerligen i någon mån äfven
af simpelt hopp om byte, ställt sig i spetsen
för tåget: Gottfrid af Bouillon, hertig af Nedre
Lothringen, samt hans bröder Balduin och Eustache;
grefve Hugo af Vermandois, franske konungens broder;
grefvarna Robert af Flandern och Stefan af Blois;
hertig Robert III af Normandie, Vilhelm Eröfrarens
äldste son; grefve Raimund af Toulouse; furst
Boemund af Taranto och hans frände, den tappre
Tankred af Apulien, m. fl. Såsom påfvens legat och
tågets andliga öfverhufvud medföljde biskop Adhémar
af Puy. Ett krigsråd, sammansatt af de förnämste
höfdingarna, öfvertog den gemensamma ledningen;
endast vid särskilda, kritiska tillfällen valdes en
öfverfältherre. I Maj 1097 beträdde korstågshären,
mer än 300,000 man stark, Mindre Asiens mark. Efter
bragdrika strider, såsom vid seldsjukriket
Ikonions hufvudstad Nicaea och vid Dorylaeum,
framträngde hären under svåra umbäranden till Syrien,
der hufvudstyrkan vände sig mot Antiochia, under
det att Gottfrids af Bouillon broder Balduin med
en afdelning drog mot öster och för egen räkning
upprättade grefskapet Edessa. Efter en långvarig
belägring förråddes Antiochia i början af Juni
1098 åt Boemund, men några dagar derefter blefvo
korsfararna inneslutna af en ofantlig seldsjukisk här
under emiren af Mossul, Kerboga, och bragtes snart
genom den förfärligaste hungersnöd i en förtviflad
belägenhet, då de plötsligt, i tron på, att Gud låtit
dem finna den lans, hvarmed den korsfäste Frälsaren
blef stucken i sidan, åter fattade mod och gjorde ett
ursinnigt utfall, som sprängde den fientliga hären
(d. 28 Juli 1098). Från Antiochia tågade korshären,
som efter hand sammansmultit till 20,000 man,
våren 1099 mot det åter i fatimidernas våld komna
Jerusalem. Efter en kort belägring intogs staden d. 15
Juli under ett oerhördt blodbad å muhammedaner och
judar. Korstågets närmaste följd blef upprättandet
af ett kristet konungarike Jerusalem (se Jerusalem,
sp. 1192), och korshären upplöste sig, sedan den under
befäl af den till konung valde Gottfrid af Boullion
segrat öfver den fatimidiske kalifens trupper (vid
Askalon, d. 12 Aug.). – Edessas återeröfring af
seldsjukerna 1145 gaf påfven Eugenius III en yttre
anledning att påsken 1146 låta sin forne lärare,
den inflytelserike, eldige Bernhard af Clairvaux,
predika det heliga krigets fortsättande. Främst bland
deltagarna, i spetsen för 70,000 franska riddare,
trädde konung Ludvig VII af Frankrike. Men äfven den
tyske konungen, Konrad III, vanns för saken och drog
personligen å stad. Tillsammans 140,000 harneskklädda
ryttare och 1 mill. man fotfolk uppbröto till det
andra stora korståget (1147–49). Både tyskarna
och fransmännen togo vägen utför Donau och öfver
Konstantinopel till Mindre Asien, men der dukade
båda härarna till största delen under af hunger och
sjukdom samt för seldsjukernas anfall. Ludvig och
Konrad framkommo väl till Jerusalem med de förenade
lemningarna af sina härar, men återvände snart hem,
sedan ett angrepp på Damaskus misslyckats till
följd af de kristna furstarnas i Syrien förrädiska
uppförande. – Tredje korståget (1189–92) föranleddes
af underrättelsen att Jerusalem fallit i den egyptiske
sultanen Saladins händer (1187). Vesterlandets tre
mäktigaste furstar, romersk-tyske kejsaren Fredrik
Barbarossa samt Frankrikes och Englands konungar Filip
August och Richard Lejonhjerta blefvo företagets
ledare. I Maj 1189 bröt kejsaren upp från Regensburg
med en här, som efter hand växte till 100,000 man,
öfvervintrade på den emot de latinska kristna numera
med muhammedanerna förbundne östromerske kejsarens
(Isak II Angelos’) område, gick i Mars 1190 öfver
sundet vid Dardanellerna och slog riket Ikonions
härsmakt, men omkom d. 10 Juni s. å. i floden Seleph
i Cilicien. Af hans här, som lidit mycken afbräck
genom sjukdomar, återvände en stor del missmodig hem,
och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
