Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1041-1042 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket mindre användas än resmilorna, anläggas på en
jämn, åt ena sidan något sluttande kolbotten af
qvadratisk form (se fig.). Längs sluttningen



och med storändarna uppåt läggas tre stycken vasar,
en i midten och de båda andra närmare sidorna. Tvärs
öfver dessa vasar inlägges derefter kolveden tätt,
så att gaflarna ständigt hållas vertikala och i
lika höjd genom storändarnas vändande än åt den ena
sidan än åt den andra, hvarvid möjligen uppkommande
tomrum noga utfyllas med finare ved. Åt nedre änden,
"foten", der antändningen skall ske, göres milan
lägre än åt bakänden. Efter fullbordad inläggning af
veden täckas dessa milor öfverallt med ris, liksom
resmilorna, och derofvanpå med ett tjockt lager af
stybb. För att qvarhålla stybbet på de vertikala
gaflarna måste på något afstånd från dessa uppföras
väggar af bakar eller stockar, den s. k. "balkron",
bakom hvilken stybbet ifylles. Milans antändning
sker vid foten, och elden ledes derefter genom
uppstickande af draghål öfver taket till bakväggen
och slutligen utför denna ned till bottnen, hvarvid
stybb-betäckningen alltid noga måste tillklappas,
i mån som volymförminskning till följd af kolningens
fortskridande eger rum. Efter fullbordad kolning
utrifvas kolen och släckas med vatten. – Då man
emellertid vid kolning i mila ständigt är beroende af
kolarnas större eller mindre arbetsskicklighet och
påpasslighet samt rätt ofta är utsatt för ett sämre
resultat af kolningen till följd af missgynnande
väderlek, hafva många försök gjorts att förekomma
dessa olägenheter genom att utföra kolningarna i
fasta ugnar. De kolugnar, som i Sverige



vunnit största användning, konstruerades redan 1824
af öfverdirektören vid Teknologiska institutet i
Stockholm. G. M. Schwartz, och utgöras af ett stort,
öfverhvälfdt rum, som vid gaflarna invid golfvet
är försedt med afloppsrör, hvilka utmynna i bredvid
stående träskorstenar,

och i midten med en eldstad, hvilken ständigt eldas
under hela kolningen. På det ingen odekomponerad
luft skall inkomma genom eldstaden, är den derifrån
inåt ugnen ledande kanalen försedd med ett knä. På
bottnen af ugnen inläggas först tvärt öfver helt glest
några vasar, och ofvan på dessa fylles derefter hela
ugnen ända upp till hvalfvet så tätt som möjligt med
ved, lagd längs efter. Sedan ugnen blifvit fylld
och dörrarna noga igenkittats, börjas eldningen i
eldstaden, som ständigt hålles väl full med torr
ved. Förbränningsprodukterna stiga då genast upp mot
hvalfvet och tvingas derefter genom vedmassan ned till
skorstensöppningarna, hvarigenom kolningen här, liksom
i milorna, kommer att försiggå uppifrån nedåt. Efter
fullbordad kolning tillmuras eldstadsöppningen
och ugnen får svalna. Destillationsprodukterna
utgöras, utom af tjära, som uppsamlas i kärl under
skorstenarna, hufvudsakligen af trä-ättika och något
träsprit, hvilka lätt kunna tillvaratagas, men hvilket
man i Sverige ej anser motsvara kostnaden derför. –
Ehuru större kolutbyte vinnes i kolugnarna än i
milorna, hafva dock de förra ej vunnit någon stor
användning i anledning af den dermed förenade dryga
anläggningskostnaden och den omständigheten att de
ej gerna kunna uppföras på andra ställen än der en
stor kolning årligen försiggår, således der veden
lätt kan framflottas från ett stort skogsdistrikt,
eller vid ett större sågverk, der affallet på detta
sätt kan tillgodogöras. För kolning i skogen,
der platsen för kolningen ofta måste ombytas,
lämpa sig deremot milorna bättre. – I Amerika har
på sista tiden kolning i plåtretorter, enligt en af
J. A. Mathieu uppfunnen metod, börjat vinna en stor
och hastig spridning. Retorterna, af hvilka hvar och
en rymmer omkr. en famn finklufven ved, äro ställda
parvis med öfre ändarna lutande mot hvarandra samt
med både öfre och nedre ändarna lätt tillslutna med
rörliga lock, så att de hastigt kunna fyllas och
tömmas. Ur destillationsprodukterna, som uttagas
genom ett rör vid retortens nedre del, kondenseras
först träsprit, trä-ättika och tjära, hvarefter de
återstående icke kondensibla gaserna användas till
bränsle omkring retorterna. Enligt uppgift skola dessa
gaser vara fullt tillräckliga för att åstadkomma
det för kolningen behöfliga värmet, i synnerhet då
en större mängd retorter, 12–16 par, äro uppförda
tillsammans. Kolningen i dessa retorter verkställes
på 22–24 timmar, och då anordningarna för retorternas
fyllning och tömning äro mycket ändamålsenliga, bör
på detta sätt en ganska stor kolning kunna utföras
på en liten plats samt med minsta möjliga arbete
och eldfara, hvarförutom värdet af biprodukterna
till största delen betäcker kolningskostnaden. – Då
vid all kolning destillationsprodukterna innehålla
kolväten och dessutom vid milorna vedens antändning
och torkning måste verkställas genom förbränning
af särskild eldningsved, om ock sedermera under
kolningens fortgång värmet hufvudsakligen underhålles
genom förbränning af de bildade gaserna, är det
naturligt, att en större eller mindre del af det i
veden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>