Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kock ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befordrare af reformationen. Det var under hans ledning,
som borgerskapet (1528) slöt sig till den nya läran,
valde Klaus Mortensen till kyrkoherde i S:t Peders
församling, lemnade medel till inrättandet af en
prestskola och (1529) utdref tiggaremunkarna. K:s
dödsår är okändt. C. R.
Kock, Marcus, myntmästare,
född i Liége d. 14 Febr. 1585, blef 1613 myntmästare
i Bromberg, 1621 i Königsberg och sedermera i
Berlin. Gustaf II Adolf förmådde honom att öfvergå
i svensk tjenst. Mot slutet af år 1626 kom han till
Nyköping. Han förbättrade 1627 Nyköpings, Säters
och Arboga myntverk, så att redan s. å. myntning
af rundt kopparmynt kunde verkställas på alla
tre orterna. Å de båda förstnämnda platserna var
han derefter sjelf myntmästare, så länge myntning
der egde rum, i Nyköping till 1636, i Säter till
1642, hvarjämte han åren 1634–41 innehade liknande
befattning vid silfvermyntverket i Stockholm. Då
kronans "gårmakeri" i Säter 1641 flyttades till
Avesta, öfvertog K. garningen på sistnämnda ställe af
såväl kronans som Falu bergslags koppar; och sedan
han tillika för kronans räkning uppsatt ett nytt
kopparmyntverk i Avesta, handhade han der från 1644
all kopparmyntningen i riket, såväl af skiljemynt som
af plåtar. K. var den förste, som i Sverige upptog
bruket att å mynten utsätta myntmästaremärke. Till
belöning för sina förtjenster fick han 1652 särskildt
privilegium på kopparmyntningen. Död i Avesta
d. 20 Nov. 1657. – Tre söner till K. voro jämväl
myntmästare, Daniel (d. 1650) i Stockholm 1645–50,
Isak (f. 1620, d. 1679) i Avesta 1659–65 och Stockholm
1664–65 samt Abraham (d. 1696) i Stockholm 1665–68
och Avesta 1665–69. De båda sistnämnde, hvilka 1667
adlades med namnet Cronström, ingingo 1669 jämte
J. Funck och J. (Ekman) Gripenstierna i det bolag, som
riksrådet L. Creutz och riksräntmästaren B. Cronberg
bildade för Avesta kopparverks fortsatta drifvande,
samt utnämndes jämte Funck och Gripenstierna till
direktörer för kopparväsendet. Isak blef slutligen
kammarråd (1674) och Abraham öfverdirektör för
myntningen i riket (s. å.). Om den förres son Isaak,
general i holländsk tjenst, se Cronström.
Kock, David, målare. Hans lefnadsöden äro ännu
obekanta. Han var antagligen lärjunge af von Krafft,
men hade, att döma af hans verk, äfven utbildat
sig på resor. Hans flesta kända taflor äro utförda
för konung Fredrik I och drottning Ulrika Eleonora
d. y. samt förvaras i Gripsholmsgalleriet. Åtskilliga
stycken af hans hand finnas dock äfven i enskilda
samlingar. De äro dels originalporträtt,
dels kopior efter Ehrenstrahl, mestadels i
litet format, och utmärkas genom en dämpad,
ej obehaglig färg, med ljusgrått till hufvudton,
och en mjuk teckning. Man har af honom äfven djur-
och fruktstycken, ehuru tämligen obetydliga. Af
signeringen å dessa verk ses, att han arbetade i
Stockholm från början af 1720-talet och ännu 1738.
-rn.
Kock, Charles Paul de, fransk roman- och
vådevill-författare, f. 1794, d. 1871, var
son till en i Frankrike naturaliserad holländsk
bankir. Redan vid 18 års ålder utgaf han sin
första roman, L’enfant de ma femme. Men allmänheten
uppmärksammade den ej, hvarför K. under de följande
åren slog sig på att skrifva gråtmilda melodramer, men
med lika liten framgång. Deremot gjorde han lycka med
en skara vådeviller och operett-texter (1818–25). Han
återvände då till den uppsluppna romanens område,
der han snart framstod med utbildad egendomlighet
samt vann läsare öfver hela Europa. K:s romaner bära
prägeln af en jämn, godlynt glädtighet, mycken verve
och en stark, realistisk iakttagelseförmåga. De äro
fotografiskt trogna bilder af medelklassens och de
lägre folklagrens lif i Paris under förra hälften af
19:de årh. Sannskyldiga alster af "l’esprit gaulois",
återgifva de detta lif med obesvärad grofkornighet
och naivt sjelfsvåld. Berättelsens skådeplats är
merendels danslokaler och utvärdshus; personerna äro
tagna bland tjenstepigor, tvätterskor, syflickor och
bodmamseller, trädgårdsmästare, sergeanter o. s. v.,
sorglösa varelser, som jaga efter nöjet, utan att
plåga sig med några moraliska betänkligheter. Det
estetiska värdet hos dessa romaner är ganska lågt,
skrifna som de äro i en poesilös, platt ton, utan
att grofheten förflyktigas genom någon humor;
å andra sidan äro de i hög grad olika nutidens
naturalistiska roman, som framställer dylika ämnen
i syfte att brännmärka lasten och uppvisa dess
afskräckande följder. – K. författade mer än 50
romaner, af hvilka de bästa tillhöra hans första
period, 1820–34. Af dem förtjena nämnas Gustave ou
le mauvais sujet (1821), André le savoyard (1825), Le
barbier de Paris (1826), de två sistnämnda säkerligen
hans bästa berättelser, La femme, le mari et l’amant
(1829), Le cocu (1831), måhända den minst anstötliga,
och La pucelle de Belleville (1834). Efter denna tid
skref K. i fläng och utsände oupphörligt ända till
sin död en mängd arbeten, i hvilka han allt som
oftast öfverdref effekterna på godlynthetens och
den förra naturliga tonens bekostnad. Bland dessa
må nämnas Moeurs parisiennes (1837), rätt behagliga
noveller, L’amoureux transi (1843), Le millionnaire
(1857) och Les demoiselles de magasin (1863). –
Nästan alla K:s romaner hafva öfversatts på tyska,
engelska och spanska, en mängd äfven på svenska och
andra språk. Han blef i sjelfva verket populärare
i utlandet än i Frankrike, der han tidigt nog
blef föråldrad till följd af sin okonstnärliga
stil och sina antirepublikanska tänkesätt samt
emedan han höll sig fjärran från såväl nyromantiken
som den balzacska skolan med dess sträfvan efter
betydelsefullare innehåll i romanen. K. hopsatte
äfven, delvis med tillhjelp af medarbetare, ett
hundratal vådeviller med ämnena mest hemtade ur hans
romaner; några af dessa lustspel ("Bröstkaramellerna",
1847; "Stortvätten", 1860, m. fl.) äro äfven gifna
Sverige. Dessutom utgaf han Contes en vers (1824)
samt vissamlingarna La bulle de savon (1829; ny
uppl. 1835) och Flon, flon, jlon, larira dondaine
(1864). K:s samlade Oeuvres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
