Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kermes-korn, Grana Kermes l. Gr. Chermes, farmak. - Kermis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torkas i solen samt erhålla först derunder sin
brunröda färg. Kermes-kornen äro stora som små ärter,
rundade eller något sammanfallna, glänsande, vid den
forna fästepunkten naflade, inuti ihåliga och mer
eller mindre fyllda af en pulverformig röd massa. Af
insektens ben och öfriga delar äro knappt några rester
synliga. Kermes-kornen gifva ett högrödt pulver,
och de användas uteslutande till färgning af tyg.
O. T. S.
Kermis (hårdt k; Holl.; T. kirmes l. kirmse, af
kirchmesse, kyrk-mässa), benämning på årsmarknaderna i
de flamska och holländska städerna. – I konsthistorien
betecknar ordet en framställning af det lustiga,
öfver måttan uppsluppna folklif, som vid dylika
tillfällen utvecklades. Till de mest berömda bland
sådana stycken hör Rubens "Kermis" i Louvregalleriet
i Paris. Upk.
Kern [hårdt k], Filip, från Meissen, omtalas först
omkr. 1569 såsom barberare ("bård-skär"), hos Erik
XIV. Han öfvertog sedermera samma befattning hos
Johan III, hvars synnerliga förtroende han tyckes
hafva vunnit. Sägnen berättar, att det var K. som
tillredde det gift, hvilket skall hafva ändat den
olycklige konung Eriks dagar. Från 1577 förekommer
K. omtalad såsom befallningsman å Upsala slott samt
uppsyningsman öfver byggnadsarbetena derstädes,
en befattning, hvilken sedan utsträcktes äfven
till andra af konungens byggnader. Någon tid synes
han jämväl haft öfverinseendet öfver Stockholms
slottsbyggnad. Emellertid utöfvade han knappast
någon arkitektonisk verksamhet, för så vidt
handlingarna tillåta oss att döma. K. lefde ännu
1591 som befallningsman å Upsala slott, men skall
då ej längre åtnjutit konungens nåd. Sannolikt
inträffade hans död ej långt derefter.
-rn.
Kern [hårdt k], Jakob Konrad, schweizisk statsman,
född 1808, blef 1831 advokat i sin födelsebygd,
Thurgau, invaldes 1832 i dess stora råd, hvars
ordförande han blef 1837, och hade 1833–48
plats i kantonernas gemensamma representation
(tagsatzung). Vid denna tid knöt han bekantskap med
prins Louis Bonaparte (sedermera kejsar Napoleon
III), som 1831–36 vistades på slottet Arenenberg
i Thurgau. När prinsen efter sitt misslyckade
upprorsförsök i Strassburg (1836) och en tids vistelse
i Amerika åter bosatte sig på Arenenberg och Frankrike
hotfullt fordrade hans utlemnande, försvarade
K. under sina valmäns och hela nationens bifall
asylrätten; prinsens frivilliga afresa (1838) gjorde
slut på tvisten. När de katolska kantonerna slöto
sig tillsammans (Sonderbund) till upprätthållande
af kantonernas sjelfständighet och till katolska
lärans skydd, beslöt tagsatzung i Juli 1847, till stor
del genom K:s bedrifvande, att med kraftiga medel
bjuda Sonderbund spetsen. K. var ock medlem i den
kommission, som utarbetade Edsförbundets författning
af d. 12 Sept. 1848. 1850 utnämndes han till president
i Schweiz’ högsta domstol (bundestribunal) och hade
derefter plats i nationalrepresentationen (först i
nationalrath och sedermera i ständerrath). K. bidrog
väsentligt
till stiftande af Zürichs polytekniska skola. När
krig hotade att utbryta mellan Schweiz och Preussen
till följd af upproret i Neuchâtel, d. 3 Sept. 1856,
afgick K. såsom utomordentligt sändebud till Paris och
lyckades förmå Napoleon III till medling. 1857–83 var
K. sedan Edsförbundets envoyé hos franska regeringen.
Kern [hårdt k], Jan Hendrik Kaspar, holländsk
orientalist, föddes 1833 på Java och fick sin
uppfostran i Holland. Han studerade sanskrit vid
universiteten i Leiden och Berlin, blef 1863 lärare
vid Benares’ sanskrit-college samt kallades 1865 till
professor i sanskrit och jämförande språkforskning
vid universitetet i Leiden. K. har dels utgifvit,
dels öfversatt åtskilliga alster af indisk och
javansk literatur (bl. a. Kalidasas "Çakuntala",
1862). Dessutom har han sysslat med fornpersiska
och lemnat arbeten i germansk filologi, såsom
Die glossen in der Lex salica und die sprache
der salischen franken (1869). Han lemnade äfven
1857–75 bidrag till Böhtlingks och Roths stora
"Sanskrit-wörterbuch". K. utgifver sedan 1876
tidskriften "Taalkundige bijdragen".
Kernbo (ej Kermbo), socken i Södermanlands län, Selebo
härad. Arealen 4,562 har. 879 innev. (1883). Annex
till Mariefreds stad, Strengnäs stift,
domprosteriet. K. har gemensam kyrka med staden.
Kerner [kerner], Justinus Andreas Christian, tysk
skald och medicinsk skriftställare, född i Würtemberg
d. 18 Sept. 1786, studerade sedan 1804 medicin vid
universitetet i Tübingen, der han knöt ett innerligt
vänskapsband med Uhland, och graduerades 1808 till
med. doktor. 1815 blef han öfveramtsläkare i Gaildorf
och 1819 i Weinsberg. Mot slutet af sitt lif blef
K. nästan blind, nedlade sitt ämbete 1851 och dog
d. 21 Febr. 1862. – K. är en af hufvudmännen för
den s. k. schwabiska skaldeskolan samt en af de mest
utpräglade romantiker inom tyska literaturen. 1811
utkom hans kanske bästa verk, Reiseschatten von dem
schattenspieler Lux, fullt af drömlik fantastik
och originel humor. Tillsammans med Uhland, Schwab
o. a. utgaf han 1812 "Poetischer almanach" och 1813
"Deutscher dichterwald". K:s samlade dikter utkommo
1826 (4:de tillökade uppl. 1848), hvartill fogades
Der letzte blüthenstrauss (1852) och Winterblüthen
(1859). K. har diktat många visor och ballader i
så äkta folkton, att man frestats hålla dem för
verklig folkpoesi. Många af hans sånger hafva satts
i musik af Schumann; det mest betecknande draget
i dem är en stilla, sorgbunden evighetslängtan. I
romanserna skattar K. ej sällan åt det spöklika,
gräsliga. Hans naivt omedelbara känslolifs riktning
mot det öfversinliga verkade, i förening med en
nervös kroppsbeskaffenhet, att han lefde i en ständig
tro på andeverldens ingripande i hvardagslifvet,
ungefär såsom senaste tidens spiritister. Han har
gifvit vittnesbörd om detta i en rad prosaskrifter,
Geschichte zweier somnambulen (1824), Die seherin von
Prevorst (1829, 5:te uppl. 1877; "Andeskåderskan från
Prevorst", 1835), m. fl., i hvilka han sysslar med
den animala magnetismen samt framlägger den åsigten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
